samma som konstitutionens försvarare göra, ty ge
nom sitt äflande göra de den både löjlig och för
hatlig. Såsom ds skulle jag göra konstitutionen tjl
ett slags vestal, hvars ömtåliga dygd blefve en visa
en speglosa för hela verlden.
Jag skulle vidare göra konstitutionen förhatlig, ge
nom att städse intervenera med konstitutionen i hand
så snart fråga vore om någon nyttig reform elle
annan sak,-som kunde befrämja Frankrikes ära oc!
lycka, och jag skulle säga: Detta kan icke ske fö
konstitutionens skull.
Vi säge att konsti:utionen bör vara förenlig me:
landets ära och intressen, J deremot, j påstån at
den icke bör stå i harmoni med de vilkor som for
dras af samhällslifvet och landets storhet. Emedler
tid erkänner denna konstitution äldre rättigheter
nåväl, den första af dessa rättigheter är utan tvifve
samhällets rätt att få lefva.
Jag vet väl, att det i landet här fianes ett stor
parti, som icke håller på det närvarande samhället
som vill förändra och omstörta det. Jag tager sam
Kället sådant som det är och försvarar det. Jag ve
hvad dessa sig så kallande läkare äro för folk, dess:
mördare som på samhället skulle vilja tillämpa Medea
gamia läkemedel, som skulle vilja sönderhugga sam
hället i bitar för att koka dem i socialismens gryta
(Ironiska bravorop från venstra sidan.)
Talaren ingick härefter i vederläggning af dera:
påstående, som förneka socialismens framsteg oct
faror, samt fästade uppmärksamheten derpå, att då
Proudhon i konstituerande församlingen på tribuner
utvecklade socialismens läror, så hade han endas
en anhängare, Greppo; men nu, tillade han, stå
nimnde hedersman ingalunda ensam, utan har gan
sta minga anhängare. Man måste derföre bekrige
socialismen med alla medel, som lagarne gifva oss
(Biall på högra sidan.)
Ja man måste mot den allt uppslukande socialis
men företaga en romersk inre expedition. (Häfige
u:rop frän venstra sidan. Bifall på högra sidan.)
Man skriker nu på famma sätt om konstitutio
nens förnärmande, som man på den tiden skrek mo
den romerska expeditionen. Vi måste gripa oss an
utöra kriget med kraft och eftertryck, raskt och
med alla medel. Vi skola sålunda fortsätta vårt fålt-
tig som börjades i Juni 1848, detta fälttåg som ge
neral Cavaignac så väl, så energiskt utförde. De
är samma fiende, samma fana!
Jag kan dock ej annat än beklaga, att jag i går
hörde general. Cavaignac... Jag vill icke säga någo
som kunde såra den ädle generalen... men må har
tillåta mig fråga bonom — och äfven historien skal!
en dag fråga honom det — må han tillåta mig en
fråga: Hvar äro nu de, som han slagit, som han
krossat, som ban tillintetgjort, som han deporterat?
Hvar äro de? — De sitta vid hans sida! Han ska!
i morgon votera med dem — emot oss! (Rörelse.
Det är samma strid mot samma fiender, som be-
lägra samma fästniog, men som nu taga till en an-
nan taktik och kofispirera mot samhället, betjenan-
de sig af konstitutionen såsom en barrikad. De
trodde sig hafva iaspärrat oss inom sina cirkumval-
lationslinier; men de hade lemnat oss en utväg öppen,
nemligen hemvistet. Det är vår pligt att begagna os:
deraf. (Afbrott på venstra sidan).
O, gifve Gud, att vi kunde bevisa, det konstitu-
tionen vore förenlig med allmänt väl, med sambhäl-
lets frälsning; ty om det vora bevisadt att konstitu-
tionen, såsom socialisterna säga, är en arsenal, ett
preludium för anarkien, så fiones ingen lag i verl-
den som kan döma samhället till döden; men at
öfverlemna det åt socialismen, det vore att döma det
till döden,
Den dag då detta sednare vore klart, så insen j
väl, att det endast kunde biifva galvingar eller brotts-
lingar som kunde taga parti för konstitutionen emot
samhället. : Och för min del skall jeg vara den för-
ste som säger alt man framför allt måste rädda sam-
bället. (Bifall på högra sidan).
En af socialismens mest ansedda orgener yttrade
sig så bär: Republiken har utgått från valrefor-
men; på samma sätt skall den sociala reformen utgå
från den allmänna rösträtten. Den sociala refor-
men, d. v. s. socialismen.
Saxder, m. h., der ha vi ju våra motståndares er-
kaännande. Om så är, så drager jag icke i betän-
kande att säga: det är för oss en pligt att bevisa
det allmän rösträtt icke nödvändigt leder till socia-
1ismen. Ja, det är för oss en pligt att korrigera,
) it upplysa den allmänna rösträtten.
De onda måste darra och de goda lugnas, såsom
republikens hr president yttrat i en af sina prokla-
mationer.
Om det vöårkligen finnes persoter, tom tro sig
töärnärmsade, som tro sig orättvist beröfvade en rätt,
så — hvems är skulden? Veten j, hvilken de ha
att hålla sig till? Icke till oss, utan till dem som
vanhedrat, som profanerat den allmänna vålrätten;
till dem som i konklaven — ty man harlånat detta
ord från kyrkans språk i följd af denna brottsliga
vana som karäkteriserar revolutionsmännen — till
dem som i konklaven, i klubbarne, hafva försvarat
och prisat Robespierre, Marat och alla de afskyvär
daste namna i vår historia. (Rörelse.)
Det fiones inom minoriteten en minoritet som
ganska väl och med mycket nit uppfyller sitt kall,
någon gång med redlig öppenhjertighet. Deras kall
är nemligen att förstöra samhället. Vi deremot baf-
va det uppdrag att rädda samhället, och iag frågar,
om vi med lika mycket nit uppfyllt vårt kall.
Det förstås, att jag icke ställer denna samvetsfrå-
ä till de kloka talare som uppmana folket till lugn.
Under det att de göra allt möjligt för att uppägga.
syftande sålunda den dubbla fördelen, att undgå
;ridens faror och skörda vinst af segren. (Ecergi-
sa protester från venstern-)
Jag menar icke heller dessa tvetydiga menniskor,
;om jag icke vågar kalla amfibier, som stå med ena
)oten i ordningens läger och med den andra bred-
vid oordningens, som räcka eha handen åt samhället
och dead andra åt anarkien, som ganska eftertryck-
åigt skulle uppträda mot insurrektionen, hvars kla
omål de ru adöptera och -bvirs mer eller mindre
2rliga farhågor de söka utb:eda; så att dessa herrar
sålunda mer än pågon bidraga till revolutionens
framkallande, för att deraf sedan drega vinst.
Jag vänder mig med min fråga till den stora ma-
joritet, som visat sig och som förenat 450 röster
i tvenne stora frågor, nemligen den tomerska och
isndervisningsfrågan; och jag uppmanar denna ma-
nritet att samfetsgrannt tänka på min fråga.
Varen öfvertygade, att ingen tid finnes att förlora.
Vi måste gripa saken an.
Om det i denna församling finnas män, som vilja
ita öfversvämningens flod stiga och som vilja upp-
i ffra sig sjelfva till stor trinmf för våra maotståndata