Egpositionen slutas med innevarande vecka;
det var nödvändigt att dessförinnan afsluta
denna öfversigt; äfven om sådant icke hade
påkallats af dess utsträckning till 12 numror
i Aftonbladet. Dess ovanliga vidd torde i nå-
gon mån kunna rättfärdigas genom den ovan-
liga mängden af expositionsartikiar (ända till
335, när de sednast tillkomna inräknas) och
genom det äfven ovanliga att på samma ställe
se konstalster från hela Skandinavien expone-
rade. Och ändå har bristen på tid och ut-
rymme nödgat ref. att förbigå mycket, som
kanske snarare skulle påkallat uppmärksamhet,
än åtskilligt af hvad han omnämnt — stun-
dom mera för sammanhangets. skull. med npå-
gonting närbeslägtadt, än af annan orsak. Om
detta förbigående träffat verkliga snillealster,
så kan det ieke såra deras upphofsmän; dels
derföre att det förträffliga mäktar göra sig gäl-
lande ändå; dels derföre, att missnöje med
rättvisan, äfven. mot underorordnade förtjen-
ster, är en för det sabhna sniilet främmande
känsla, och att protesterna mot andras. konst-
närsvärde vanligen befinnas stå i noggrannt för-
hållande till den egna saknaden deraf. Sådan
är åtminstone den erfarenhet, som konsthisto-
rien vitsordat i sekler; den har, t. ex., icke
ett drag af konstnärsafund att.anföra om Rafael,
Ariosto, Shakspeare, Mozart, Haydn, Talma,
Thorvaldsen, o. s. v. Ref:s egen granskning
af olika konstnärers lynnen säger honom det-
samma; men tillika någonting annat, hvarom
stränga konstdomare befinnas af olika tanka,
nemligen att det främmande: klandret öfver ett
misslyckadt konstverk: ämmu- aldrig föranledde
dess uppholsman att frambringa någonting
bättre: att den sanne konstnärn aldrabäst sjelj
varseblilver sina misstag, och att den som sjelf