lorut DnDait att IorDiga DlOtta ajurmatninpgar,
nemligen att man i vår tid får beskåda sådana
saker lika fullkomligt framställda, och ännu
mer omedelbart tagna ur naturen, i de natur-
historiska museernas nu mera med plastisk
konst beredda djurmumier, och dervid äfven
vinna den irest noggranna föreställning om
djurens verkliga storlek, samt taga i omedel-
bart ögonsigte färgen, läget och den öfriga be-
skaffenheten hos hvarje detalj af deras drägt
och deras extremiteter. I bild är sådant
icke möjligt, och i br Fornanders konstverk!
så mycket mindre, som de samtligen äro ut-
förda i smått, och flera bland dem anlagda på
att just i denna skala göra effekt.
M 303 är Porträtt af en Lapp i national-
drägt, 22 år gammal,. Den individuella lik-
beten kan naturligtvis ej bedömas af någon
som ej sett den afbildade personen; men man
kan ej tvifla derpå, vid anblicken af de med
karakteristisk sanning träffade nationaldragen
och noggrannheten i drägtens detaljer.
I 7 302: En Lapp, anfaliande en slag-
björn, uppträder hr Fornander som genre-l.
bildhuggare. Lappen har redan i björnens
bringa instött det enda jagtvapen, hvarmed han
för wllfäliet är utrustad: spjutet — eller kan-
ske skidlöparestafven; men björnen träder ändå
i obruten kraft emot honom, utsträckande sinal
begge framtassar till ett famntag, under ett
milt uttryck i sina drag, af förvåning, snarare
än af ilska eller smärta. Uttrycket i Lappens
ansigte är märkvärdigt kallt, men troligen rik-
tigi; ban tycks endast sköta ett honom välbe-
kant hbushållsbestyr, med den lugna uppmärk-l
samhet, som behöfs för utförandet, och utan
ängslan för något äfventyr dervid.
E:t verkligt äfventyr framställes deremot af
JA 301: En dalkarl i strid med en vargv.lf
Dalkarlen, vargen och en liten hund utgöra!
tillsammans en mästerligt anordnad grupp, hvars
motivering konstnärn äfven förstått att berätta
Oss, genom snöspåren efter alla tre och be-
skaffenheten af dalkarlens vapen. Spåren äro
jemnförelsevis få och icke mycket hoptrassla-
de: hvaraf röjer sig att mannens och hundens
mö e med vargen skett hastigt och oförberedt;
vapnets art bekräftar denna slutsats. Det är
blott en högaffel, hvarmed daikarlen icke för-
mått döda vargen, utan blott t:ga honom om
nacken, och på sätt och vis nagla fast honom
vid marken eller snön. Der ligger han nu,
men har lyckats vända sig om, så att han kan
wisa motståndaren sitt af ilska fradgande gap,
gripa efter honom med framklorna och kröka
den öfriga kroppen ett stycke upp i luften,
för att söka nå honom äfven med bakfötternas
klor. Dalkarlen står vidt skrefvande ö ver det
ursinniga vilddjuret, och håller blott högaffeln
qvear; hans trygga och segersäkra uppsyn röjer
att han tilltror sig fortfara med denne ställ-
ning tills vargen hunnit qväfvas. Den lilla
buaden inskränker sitt deltagande i striden till
en försigtig framsträckning af hufvudet, bakom
husbondens ben, och ett skällande af alla kraf-
ter. Dalkarlens ställning är lika riktigt be-
räknad och väl utförd, som sjelfva figurens
teckning är korrekt; äfven i alseende på sina
karakteristiskt nationala drag och sin drägt.
Va:gens konvulsiviska ansträngningar tyckas
med episkt konstnirslugn uppsnappade efter
naturen; man begriper blott icke buru eller
hvar. Hundens former och skick visa sig äf-
vea naturtroget efterbildade; men i denna bi-
figur, som införts i tragedien allenast för att
yttra sig deröfver, likt en antik korist, har!
koustnärn undv:kit att inlägga någonting ut-
märkande; så att hans närvaro icke störer ef-
fekien af de begge hufvudfigurerna och den
egentliga handlingen.
Hvad som bland hr Fornanders plastiska verk
allmännast tilldrager sig uppmärksamhet, och
framför allt väcker damernas beandran genom
de: utomordentligt fina arbetet, är likväl M
300: Ett skogsparti med en djurgrupp: en
docklik leksak i det hela, men som utgått från
en mästares hand. Landskapspartiets hufvud-
sakliga del är fragmentet af ett vindfälle: den
likt ett nätformigt stakett uppresta fingreniga
roten af en kullblåst gran, bakom hvilken en
barhona sökt bo för sig och sina ungar. Tre
af dessa visa sig på den lilla skogsplanen fram-
om vindfället, i de lekfulla ställningar, som
äro dessa djur egna, när de få vara ostörda
för sig sjelfva, och än tumla om i gräset, än
sitta på bakbenen lyssnande, med de långa öro-
nen uppspända i vädret, och menlöst blickande
omkring efter den frånvarande vårdarinnan.
Att bon här nu mera väntas förgäfves, förstår
man snart, när man bakom vindfället ser en
räf böja sig varsamt fram, med lystna blickar!
på de moderlösa små. Mickels bekanta min
af säker och förslagen spekulant var kanhända
aldrig mera träffande uttryckt, än i detta mi-
niaturporträtt. Hans och harungarnes former
och attituder svara i natursanning häremot,
ech likaså det lilla landskapspartiet, som utgör
scenen. Det var omtänksamt af artisten att in-
nesluta hela konststycket inom -:en liten glas-
kupa; ty mången oförsigtig åskådare kunde an-
nars råkat i frestelse att känna efter, om dessa
bräckliga rotgrenar, hvilka korsa hvarandra som
ett fint filigramsarbete, och om dessa gran-
qvistar ; och. tunna ermbunksblad, icke tilläf-
ventyrs blifvit! sammansatta af klavertråd eller
utklippta i papper. Utförandet af någonting
sådant i lera, och i bränd lera, är ett plastiskt
problein, hvars förklaring måste icke litet bry
hvar teknolog; men som man emellertid här
finner löst, med all en konstnärs fria makt öf-
ver de materiella vilkoren för konstens till-
lämpning.
Egpositionen slutas med innevarande vecka;
det var nödvändigt att dessförinnan afsluta
denna öfversigt; äfven om sådant icke hade
påkallats af dess utsträckning till 12 numror
i Aftonbladet. Dess ovanliga vidd torde i nå-
gon mån kunna rättfärdigas genom den ovan-
liga mängden af expositionsartiklar (ända till
335, när de sednast tillkomna inräknas) och