HnRCen jorciaga Sirantvarda nanpalubBpar Ul
sskada för densamma eller öfverträda de stad-
sganden, sc sderbörande öfvertet till de mi-
plitära cperationernas säkerhet funnit nödigt att
svidtagas. Dessa civila skola nu dömas inför
akrigsröt: och efter militärlag; undersökningen
askall hållas och dom afkunnas af ståndrätt,
pdå förbrytelsen medför lifsstraff (n. b. enligt
militär!aze eller skett under sådana om-
ständig! att farliga följder för armeen
veller krigsföretagen kunna befaras och der-
sjemte förbrytelsen är uppenbar och kan utan
i ig kning bevisas. Afvenså tilläg-
ges det att högste befälhafvaren kan låta be-
kräfta och stroxt låta fullborda ståndrättens
adomn.
Häraf finner man att det icke behöfver be-
visas, att oivile,, d. v. s. någon del af be-
folkninzsen i Siesvig genom en eller annan
handiinzg verkligen åstadkommit någon skada,
eller att bandiingen varit af sådan natur, att
sådan ovikorligon måst följa, derest icke en
eller ancan omsiändighet mellankommit; det
erfordras: I ati sådana följder för krigsföre-
tagen — na befaras och häröfver skall
fienden döma under sjelfva hettan af den på-
gående strider On det endast är uppenbart
— newbcen i fiendens ögon — att något af de
stadganden som befälhafvarne funnit godt att
påbjuda i: och för milirtäroperationernas säker-
het blifv: öfverträdt, så antages detta redan
såsom e:! stil till ståndrättens bemyndigande,
att på stället kuona döma och fullborda do-
men. -
Vi hafva svårt att inse någon mera ampel
form åt godtycket i ena miiitärbefälhafvares
hand, någon oinskränktare fullmakt åt samma
myndighet att på en gång anklaga, döma och
exseqvers, än detta förordnande innefattar.
Det kan icke falla oss in att vilja underkän-
na eller söka ignorera, hvad som oafvisligen
måste följa af den gamla satsen: inter arma
silent leges, d. v. s. af krigets oundvikliga nöd-
vändighet; men vi kunne icke se annat än att
en sådan förordning, som den ifrågavarande,
tyckes långt öfverskrida gränsen för denna nöd-
vändighet. Eller hvad ursäkt finnes väl ati
anföra emot det bittra ogillande som öfveralit
träffade en Weldens eller Radetzskys likartade
drakoniska författningar emot de civila, i Un-
gern och Halien, om man tager den nyss ema-
S förordningen i försvar?
i Slesvig än bedömes i afseende
på sina orsaker och partiernas ömsesidiga an-
språk, så kan man för öfrigt icke dölja, att det
är ett brödr akrig. Och ehuru giltiga fordringar
Danmark : äga på Slesvig, vare sig på
grund af uråldrig historisk stamförvandtskap,
af eröfringens och traktaternas rätt eller af
nödvändigheten för den danska monarkiens upp-
rätthållande i framtiden — anspråk, åt hvilka
man må inrymma allt det afseende som veder-
bör, så kan det dock å andra sidan icke dra-
gas i tvifvelsmål, att det såkallade insurgent-
partiet i Slesvig och Holstein kan hafva en
subjektivt antaglig grund för sitt handlingssätt
då det åberopar suveränernes gifna försäkrin-
och Holstein icke skulle i sina
n slitas ifrån hvarandra och
slesvigholstieinarne icke egentligen begära något
annat, än att dervid måtte få förblifva. Så-
dana försäkringar, flere gånger gifna från fur-
star till derss folk, hafva hittills uti statsrät-
ten, om också icke inför kabinetterna, ansetts
bilda en basis för rättsanspråk och fundamen-
talfördrag, bvilka ej kunna godtyckligt rub-
bas af ena parten. Det har dessutom visat
sig tillräckligt, att den Slesvig-bolsteinska rö-
relsen icke är ett verk blott af några få agi-
sa
tatorer, utan 2! on stark och öfvervägande na-
tionalitet-impuls, då den förmått emotstå samt-
liga den europeiska diplomatiens och de stora
makternas bemödanden till ett biläggande un-
der loppet :! mer än tvenne år.
Under sådana förhållanden, om någonsin, sy-
nes det vara a
läget, att om sjelfva striden
icke kan u; åtminstone icke belasta den
med någon grymhet, hvilket dock Jätt måste
kunna inträffa om ståndrätter begagnas emot
sådana deiar af befolkningen, som under den
djupa öfvertyzelsen om rättvisan af sin sak,
vore denna ön förvillad, icke skulle finnas be-
redda att gessst falia till bönboken; ty desse
vore då på visst-sätt i en värre belägenhet än
Il fånga i striden.
im tvifvel att skäl förefianes att
invända, det de danske militärbefälhafvarnes
humanitet gör orhigan för en tyrannisk til-
lämpning aff isingen öfverflödig. Men prin-
cipen är oc xyhlifver likväl densamma, och
i en strid cf I ffenbet som denna kan man
ej borga för ! n. Hvad, om nu ståthållare-
skapet å en rdade en dylik förord-
ning — hv man i Köpenhamn säga
derom, och till hvilka följder kunde ej en så-
dan jus ta is, utöfvad å ömse sidor, slutli-
gen leda? då de sansade och högt akt
ningsvärd: som så länge utöfvat en för-
ädlande i.vivtelss på tänkesätten inom grann-
riket, nu -å serade jemte den stora hop
som ledes Fly veposten och konsorter, att de
ej hafva ett o:d af varning att vid detta till-
fälle framställa? Hvar hafva vi den ädle Ciau-
sen, den rinsdsvärde Schouw, dena varme
oeh genialiske Ocik Lehman, Fädrelandets orubb-
ligt rättsinnade reda törer Gjödvad och Plough,
den redligc milde Schack, den klarsyute
Goldsmitb, med flere? Må de förlåta oss, om
vi på det:a alstård framställa ett uttryck af