gratificationsbeloppen eller 33 rdr 46 sk. bko för balft år. Dessutom är det tillfälle i kansliet att förtjena meriter, hvilket ej är fallet i postexpeditionen derifrån på mycket länge ingen vunnit befordrar och der extra ordinarier finnas, sompå etttjog al! år ej hunnit längre än att förtjena sin 24 sk. bko för afton: Siledes torde insändaren få lof att medge sanninslösheten af sitt påstående, det styrelsens e. o. biträden ej hafva annan ersättning för sin tjenstgöring att påräkna, än den andel de kunna erhålla af gratifikationsmedlenn. Annu mera stridande mot sanningen är nsända: rens uppgift. att antalet af de extra ordinarier, som tjenstgöra vid styrelsens afdelningar är större än deras som tjenstgöra vid Stockholms postkontor Här är naturligtvis ej fråga om andra än dem, som ansetts berättigade till och erhållit del! af gratifikationsmedlen. Den af styrelsen upprättade qvittenslistan å berörde medel upptar för kansliet samt kammaroch revisionskontoren 49 e. o. tjenstemän och 8 vaktmästare. Vid Stockholms postkontor deremo: äro för göromålens obehindrade gång, oundgängligen nödvändige, för hvardera af de 6, pulpeterne, 3:ne biträden, således 18 st., 2 brefsorterare, 92:ne biträden åt kontrollörerne, 2:ne brefstämplare, 4 biträde åt fribrefsskrifvaren, et i paketpostkontoret, en expeditör för finska posterne eller inalles 27 e.o. tjenstemän, samt enligt insändarens egen uppgift 29 e.o. betjente ). Att således beloppet, som kan tillfalla hvarje af de e. o. tjenstemännen ej kan blifva särdeles stort, deri har insändaren alldeles rätt; men är det ej just häröfver extra ordinarierne beklagat sig? Iasändarens uppgift om brefsorterarnes och kontrollörs-biträdenas tjenstgöring, är också origtig och tyckes ådagalägga en ofullständig kännedom om detaljen af göromilen i Post-expeditionen. Kontrollörernes biträden tjenstgöra ej mer än 9:ne gånager i veckan, mnemligen: tisdagar och fredagar; och bref sarterarne, hvaraf endast en behöfver vara tillstädes måndagar och thorsdagar, arbeta dessa dagar turvis, så att hvardera af dem ej har mer än 3:ne tjenstgörings dagar i veckan. Huruvida de ordinarie kontorsskrifvarne underrättat hr kammarrättsrådet och riddaren Pripp. om extra ordinariernes beslut att fortfarande ej vilja på de gamla vilkoren biträda i expeditionen , eller icke, det är en sak som ej rörer extr. ord. kontorsskrifvarne. De hafva tillsagt sine pulpet-chefer och dermed väl. Att hr postkamreraren och riddaren Winroth redan på lördags f. m. och således straxt efter fredagen biifvit underrättad om det fattade beslutet, kan bevisas om så påfordras. Den af insändaren omnämnde e. o. tjenstemannen erhöll på måndags eft. m. tillsägelse att infinna sig hos hr postkamreraren, som ville tala med honom och inhemta närmare upplysningar om förhållandet. Som hr postkamreraren ej anträffades på måndagen, så inställde sig berörde e. 0. tjensteman hos honom tisdagsmorgon kl. 8. Det will således synas, som skulle det ej vara dennes förvållande att hr postkamreraren ej förr än på morgonen samma dag af honom erhöll någoa underrättelse om hvad som skulle komma att ske; alldenstund det ju berodde på hr postkamreraren sjelf, att låta meddela bonom tillsägelse, avt infinna sig redan på lördagen. Vid det samtal, som då föreföll, yttrade hr postkamreraren flere gånger: det han väl insåge otillräckligheten af de extra ordinaries aflöning o. s. v. och ati: han beklagade det han ej förmådde verka något väsendtligt till bristernes afbjelpande; men att extra ordinariernge kunde vara försäkrade att i honom ständigt äga en sann vän och att han städse i, hvad på hozom ankomme, skulle verka till deras bästa. Hr postkamreraren slöt samtalet med löfte att framställa saken för hr baron Heamilton och inhemta hans tanka i ämnet. Detta löfte fullgjorde han också riktigt och fick på sin framställning det svar, som insändaren 7 stympadt skick i P. och Inrikes Tidningar refererat. Iasändsren har, troligtvis af? glömska, utelemnat den vigtigaste delen af hr barons svar, den nemligen: att om extra ordinarierne skulle företaga sig att ingå till Kongl. Maj:t med någon petition, han ej ansåge sig kunna understödja densammap. Frägas nu om efter ett sådant svar, någon annan utväg fanus, att göra styrelsen uppmärksam på vigten af en förändring, än den som de tolf villgripit? Alldenstund det fattade beslutets verkställighet berodde på generalpostdirektören 18 svar, och detta, som erhölls tisdag middag, utföll så, att exwra ordinarierne ej ansågo sig hafva skäl att vidare fortfara med silt biträde: så tyckes det vara temiigen pätagltigt att tisdagen skulle bli den första dagen af deras bortovaro. Att de sedermera återtagit sin tjenstgöring har skett endast af aktniog för hr ksmmearrättsrådet Pripps ytirade önskan. det de måtte fortfara med sin biträde till dess Hans Mej:t Konungen återkommer och någonting i saken kan uträttar. Att den e. o. tjenstemannen hotat med införande af artiklar i tidningarne, är osanning. Under loppet ef saritalet, och sedan nämnde e.o. tjensteman underrättat hr postkamreraren om sitt eget och kamraternes beslut, att upphöra med biträdet i expeditioaen, i hände!se hr baron Hamilton skulle vägra att behjerta derss önskviagar, yttrads hr postkamreraren): att posterne nog kunde arg än då, genom att slå ihop brefven i klump och på detta sätt afsända dem. Härtill svarade ofvanberörde extra or rdinarie pdet en sådan åtgärd ej kunde billas så tyst, au icke tidningarne finge teg uti detn. Att sedermera så skett, är pos tidningens fel, som genom sina förnärmande uttryck, i sitt första referat, gifvit anledning till denna ledsamma skriftvexling och tvungit de tolf avt underställa sin sak, den allmäsva opinionens dom. Angående e. o. kontorsskrifvarnes rättighet at uteblifva, torde ej finnas mer än en tanka, och att de begagnat sig af denna deras rättighet, bör ej kunna läggas dem till last. ) Dessutom är det lika oundgängligen nödvändigt, att uti expeditionen, ett antal i göromålen öfvade extra ordinarior finnes att tillgå såsom reserv i händelse af sjukdomseller annat förfall för någon af-de vanliga bisrädena. Som desse rätt ofta anlitas än af den ene än af den andre, tycks det ej vara obilligt, att äfven da i sia måbn få åtnjuta en andal af oratifikationsmedien