gratificationsbeloppen eller 33 rdr 46 sk. bko för
balft år. Dessutom är det tillfälle i kansliet att för-
tjena meriter, hvilket ej är fallet i postexpeditionen
derifrån på mycket länge ingen vunnit befordrar
och der extra ordinarier finnas, som- på ett- tjog al!
år ej hunnit längre än att förtjena sin 24 sk. bko
för afton:
Siledes torde insändaren få lof att medge sannins-
lösheten af sitt påstående, det styrelsens e. o. biträ-
den ej hafva annan ersättning för sin tjenstgöring
att påräkna, än den andel de kunna erhålla af gra-
tifikationsmedlenn.
Annu mera stridande mot sanningen är nsända:
rens uppgift. att antalet af de extra ordinarier, som
tjenstgöra vid styrelsens afdelningar är större än
deras som tjenstgöra vid Stockholms postkontor
Här är naturligtvis ej fråga om andra än dem, som
ansetts berättigade till och erhållit del! af gratifika-
tionsmedlen. Den af styrelsen upprättade qvittens-
listan å berörde medel upptar för kansliet samt kam-
mar- och revisionskontoren 49 e. o. tjenstemän och
8 vaktmästare. Vid Stockholms postkontor deremo:
äro för göromålens obehindrade gång, oundgängligen
nödvändige, för hvardera af de 6, pulpeterne, 3:ne
biträden, således 18 st., 2 brefsorterare, 92:ne biträ-
den åt kontrollörerne, 2:ne brefstämplare, 4 biträde
åt fribrefsskrifvaren, et i paketpostkontoret, en ex-
peditör för finska posterne eller inalles 27 e.o. tjen-
stemän, samt enligt insändarens egen uppgift 29 e.o.
betjente ). Att således beloppet, som kan tillfalla
hvarje af de e. o. tjenstemännen ej kan blifva sär-
deles stort, deri har insändaren alldeles rätt; men
är det ej just häröfver extra ordinarierne beklagat
sig?
Iasändarens uppgift om brefsorterarnes och kon-
trollörs-biträdenas tjenstgöring, är också origtig och
tyckes ådagalägga en ofullständig kännedom om de-
taljen af göromilen i Post-expeditionen. Kontrol-
lörernes biträden tjenstgöra ej mer än 9:ne gånager
i veckan, mnemligen: tisdagar och fredagar; och bref
sarterarne, hvaraf endast en behöfver vara tillstädes
måndagar och thorsdagar, arbeta dessa dagar turvis,
så att hvardera af dem ej har mer än 3:ne tjenst-
görings dagar i veckan.
Huruvida de ordinarie kontorsskrifvarne under-
rättat hr kammarrättsrådet och riddaren Pripp.
om extra ordinariernes beslut att fortfarande ej vil-
ja på de gamla vilkoren biträda i expeditionen , eller
icke, det är en sak som ej rörer extr. ord. kontors-
skrifvarne. De hafva tillsagt sine pulpet-chefer och
dermed väl.
Att hr postkamreraren och riddaren Winroth re-
dan på lördags f. m. och således straxt efter fre-
dagen biifvit underrättad om det fattade beslutet,
kan bevisas om så påfordras.
Den af insändaren omnämnde e. o. tjensteman-
nen erhöll på måndags eft. m. tillsägelse att infinna
sig hos hr postkamreraren, som ville tala med ho-
nom och inhemta närmare upplysningar om förhål-
landet. Som hr postkamreraren ej anträffades på
måndagen, så inställde sig berörde e. 0. tjensteman
hos honom tisdagsmorgon kl. 8. Det will således
synas, som skulle det ej vara dennes förvållande att
hr postkamreraren ej förr än på morgonen sam-
ma dag af honom erhöll någoa underrättelse om
hvad som skulle komma att ske; alldenstund det ju
berodde på hr postkamreraren sjelf, att låta meddela
bonom tillsägelse, avt infinna sig redan på lördagen.
Vid det samtal, som då föreföll, yttrade hr post-
kamreraren flere gånger: det han väl insåge otillräck-
ligheten af de extra ordinaries aflöning o. s. v. och
ati: han beklagade det han ej förmådde verka något
väsendtligt till bristernes afbjelpande; men att extra
ordinariernge kunde vara försäkrade att i honom stän-
digt äga en sann vän och att han städse i, hvad på
hozom ankomme, skulle verka till deras bästa.
Hr postkamreraren slöt samtalet med löfte att fram-
ställa saken för hr baron Heamilton och inhemta
hans tanka i ämnet. Detta löfte fullgjorde han också
riktigt och fick på sin framställning det svar, som
insändaren 7 stympadt skick i P. och Inrikes Tid-
ningar refererat. Iasändsren har, troligtvis af? glöm-
ska, utelemnat den vigtigaste delen af hr barons
svar, den nemligen: att om extra ordinarierne skulle
företaga sig att ingå till Kongl. Maj:t med någon
petition, han ej ansåge sig kunna understödja den-
sammap.
Frägas nu om efter ett sådant svar, någon annan
utväg fanus, att göra styrelsen uppmärksam på vig-
ten af en förändring, än den som de tolf villgripit?
Alldenstund det fattade beslutets verkställighet be-
rodde på general- postdirektören 18 svar, och detta, som
erhölls tisdag middag, utföll så, att exwra ordinari-
erne ej ansågo sig hafva skäl att vidare fortfara med
silt biträde: så tyckes det vara temiigen pätagltigt
att tisdagen skulle bli den första dagen af deras
bortovaro. Att de sedermera återtagit sin tjenst-
göring har skett endast af aktniog för hr ksmmear-
rättsrådet Pripps ytirade önskan. det de måtte fort-
fara med sin biträde till dess Hans Mej:t Konun-
gen återkommer och någonting i saken kan uträttar.
Att den e. o. tjenstemannen hotat med införande
af artiklar i tidningarne, är osanning.
Under loppet ef saritalet, och sedan nämnde e.o.
tjensteman underrättat hr postkamreraren om sitt
eget och kamraternes beslut, att upphöra med bi-
trädet i expeditioaen, i hände!se hr baron Hamilton
skulle vägra att behjerta derss önskviagar, yttrads
hr postkamreraren): att posterne nog kunde arg än
då, genom att slå ihop brefven i klump och på det-
ta sätt afsända dem. Härtill svarade ofvanberörde
extra or rdinarie pdet en sådan åtgärd ej kunde bil-
las så tyst, au icke tidningarne finge teg uti detn.
Att sedermera så skett, är pos tidningens fel, som
genom sina förnärmande uttryck, i sitt första refe-
rat, gifvit anledning till denna ledsamma skriftvex-
ling och tvungit de tolf avt underställa sin sak, den
allmäsva opinionens dom.
Angående e. o. kontorsskrifvarnes rättighet at
uteblifva, torde ej finnas mer än en tanka, och att
de begagnat sig af denna deras rättighet, bör ej kun-
na läggas dem till last.
) Dessutom är det lika oundgängligen nödvändigt,
att uti expeditionen, ett antal i göromålen öfvade
extra ordinarior finnes att tillgå såsom reserv i
händelse af sjukdoms- eller annat förfall för någon
af-de vanliga bisrädena. Som desse rätt ofta an-
litas än af den ene än af den andre, tycks det ej
vara obilligt, att äfven da i sia måbn få åtnjuta
en andal af oratifikationsmedien