verhof
stra sida
ningen, i
nnar, som gick på hennes ven-
ru icke i jemnbredd med drott-
i par steg efter.
denne stränge iakttagare af eti-
t ban icke var allena med pnå-
r, plägade vanligen, vid alla
i fots, bjuda drottningen armen.
gjorde han det icke, utan gick
förut på; et
ssande afstånd omgifven af alla
de herrar, som för dagen utgjorde hans upp-
vaktning, hb: ot drottningen med sin svit
spatserade eftor.
Då de sålunda hade vandrat ett par hun-
drade steg, vinkade Gustaf grefve Munck till
sig och började med bonom ett halfhögt sam-
tal. Vördnadsfullt drogo sig då de öfriga nå-
got längre tillbaka, för att icke med sin när-
bet besvära monarken.
pHör på Muncka, yttrade denne i ytterst
vresig ion. Jag måste säga dig, att jag är
mer än nissnöjd med din slägting, pagen Ami-
noff.n
Det gör mig på det högsta bedröfvad, Ers
Maj:tv, svarade Muock, synnerligast som. jag
just nu ämnade taga dristigheten på mig och
hos Eders Moj:t anbålla om nåd lör den stae-
kars syndarn.
Nåd?? ropade kungen, hvars förut mulna
ansigte fördystrades ännu mer. Hvad skall
det heia, min herre? Just när jag talar om
hur illa den gynnarn ställt sig, talar hr gref-
ven om nåd. OÖsgonblicket är illa valdt, foi-
de-gentilkomme !n
Grefven bugade sig och teg.
Ått ban är en bullermakare, en slagskämpe,
en spelorren, återtog konungen, allt detta för-
låter jag, ehuru det sista är ett styggt fel, om
det inrotar sig till vana; men många hafva i
ungdom:2 varit allt hvad Cias Aminoff nu är,
och hafva, det oaktadt, vid mognare år blifvit
bra kariar. Det är bara hans näsvishet, hans
oförskärs bl, jag icke kan förlåta. Ännu har
jag does, : som prof på min fördragsamhet,
låtit honor bör. på stället medelst rarrest sf-
plana sina lörbrytelser,. Jag hade kunnat köra
bort honv:e — och det genast — efter hvad