verhof stra sida ningen, i nnar, som gick på hennes venru icke i jemnbredd med drotti par steg efter. denne stränge iakttagare af etit ban icke var allena med pnår, plägade vanligen, vid alla i fots, bjuda drottningen armen. gjorde han det icke, utan gick förut på; et ssande afstånd omgifven af alla de herrar, som för dagen utgjorde hans uppvaktning, hb: ot drottningen med sin svit spatserade eftor. Då de sålunda hade vandrat ett par hundrade steg, vinkade Gustaf grefve Munck till sig och började med bonom ett halfhögt samtal. Vördnadsfullt drogo sig då de öfriga något längre tillbaka, för att icke med sin närbet besvära monarken. pHör på Muncka, yttrade denne i ytterst vresig ion. Jag måste säga dig, att jag är mer än nissnöjd med din slägting, pagen Aminoff.n Det gör mig på det högsta bedröfvad, Ers Maj:tv, svarade Muock, synnerligast som. jag just nu ämnade taga dristigheten på mig och hos Eders Moj:t anbålla om nåd lör den staekars syndarn. Nåd?? ropade kungen, hvars förut mulna ansigte fördystrades ännu mer. Hvad skall det heia, min herre? Just när jag talar om hur illa den gynnarn ställt sig, talar hr grefven om nåd. OÖsgonblicket är illa valdt, foide-gentilkomme !n Grefven bugade sig och teg. Ått ban är en bullermakare, en slagskämpe, en spelorren, återtog konungen, allt detta förlåter jag, ehuru det sista är ett styggt fel, om det inrotar sig till vana; men många hafva i ungdom:2 varit allt hvad Cias Aminoff nu är, och hafva, det oaktadt, vid mognare år blifvit bra kariar. Det är bara hans näsvishet, hans oförskärs bl, jag icke kan förlåta. Ännu har jag does, : som prof på min fördragsamhet, låtit honor bör. på stället medelst rarrest sfplana sina lörbrytelser,. Jag hade kunnat köra bort honv:e — och det genast — efter hvad