förgrymmad baron Armfelt blef på den vackra
frökens vägnar.
Nå-ja; det kunde väl en hvar biilfvan, sva-
rade kungen. Och det så mycket mer, som
den fördömde pojken gjorde det af hämd, der-
före att fröken Rudensköld, såsom sig borde,
eftertryckligen snäst af honom, då han helt
nästvist förklarade henne sin ömma låga. Nej;
jag kan icke med den pojken; och blir han
icke nu spak och sedig, så får han skylla
sig sjelf, om han blir med skam bortvisad från
bofvet. Jeg har sagt honom det och han vet
hvad ban rättar sig efter.n
Den för pagen medlande onkeln vågade icke
göra några flera inkast och samtalet var nu
slut, då konungen till Muncks oerhörda för-
tret vinkade Armfeit till sig, fattade hans arm
och med honom inlät sig i ett bviskande, som
det syntes, ganska förtroligt samtal.
Med afundens aila furier i hjertat vandrade
Munck några steg efter.
De promenerande bade, efter en betydlig
omväg, återkommit i närheten af slottet och
voro just vid sjöstranden, der de betraktade
den i vattenspegeln dallrande fullmånans bild,
då kungen händelsevis kom att kasta sina blic
kar uppåt den s. k. kavaljersfivgeln, der hof-
folket Lade sina rum. Då varseblef han i af-
tondunklet och vid månens osäkra lius, någon-
ting som nedhängde från ett af de aldra högst
belägna fönstren i denna del af slottet. När
ban dervid ansträngde sin syn och stötte på
dem som stodo honom närmast, var det icke
svårt att se, huru en mörk kropp bhalade sig
ner, liksom på ett snöhvitlt tåg.
Det var den på sitt rum arresterade pagen
Aminoff, som på sina sammanknutna lakan och
handdukar äntrade från föntret och neri mar-
ken, ty han hade längesedan ledsnat vid ens-
ligheten och stillasittandet, hvarföre han ville
taga sig en liten motion i det fria.
Men ännu var ban flera alnar från marken,
då kungen upphof ev gällt rop, hvarvid flera
af bofberrarne följde bans exempel.
Nu släppte flyktingen sitt tag och föll ned.
Man fruktade att han kurnat skada sig och