skådas här efter ett åskväder och med en treflig vattenspegling i Sognefjorden. ä Hr C. Torstrup visar oss i M 218 (4:e afd., ÖJ) det innersta af denna långa fjord, vid Lyster, med ett särdeles eget luftperspektiv, och i M 220 och 221 (4:e afd., V.) två andra karakteristiska nejder vid samma fjord. Hr Bodoms tafla M 198 (4:e afd.; V.) ger tillfälle att betrakta en vacker morgonbelysning i fjellbygden. Af hr J. Frick har expositionen 3 landskapsstycken JM 41, 42, 43, 202 (3:e atd., N. 0.), 201 och 203 (4:e afd., V.) aila utmärkta genom föremålen eller utförandet, vid hvilket konstnärn begagnar hvad man kallar en bred och saftig pensel. Utan bebof af några jemnförelser med urbilden, måste: man hos J4 41 finna kolorit och luftperspektiv,. förgrund, bakgrund, lika beundransvärda. M 203 ställer åskådaren framför en speglande sjö i vildmarken, mellan tallar och fjell; förgrunden har yppighet och omvexling genom sina ormbunkar och vindfällen. — Men hvilken tjusande fjelldal öppnar sig ej i JE 201! Hvilken konst i denna trogna framställning af en så herrlig natur! Två högst karakteristiska utsigter, raskt men säkert målade af hr C. W. Eckersberg, ses i 4:e afdelningen (0. och V.) Den ena är en bland de större taflorna på expositionen, och samlar ständigt åskådare omkring sig. Också är der någonting ovanligt att se i dessa skyhöga porfyrpyramider, än kala, än mossbelupna, och längst bort höljda med snö, samt i speglingen af den ur brådjupet uppblickande lilla fjellsjön; och alltsammans i ett för oss nästan främmande luftperspektiv. Ett ännu mera sällsamt, ett inom det öfriga Europa annars omöjligt luftperspektiv, möter åskådarens blickar i hr C. Torstrups Kust parti vid Nordkap,; men det har en icke mindre sällsam orsak: midnattssolen, som, halfskymd af en liten gles sky, breder öfver nejden sitt fioletta purpurskimmer: här, vid midsommarsolståndet, blandadt med den ljusgröna skiftning, som hos oss blott träffas vid midvintern. Detta klara och underbara ljusflöde ger färg åt allt: åt Nordkaps höga tvärbrant, åt de kala fjellbergen i grannskapet, åt fiskarbåtarne och de stora nordfarareskeppen och åt det i stilla midnattslugn hvilande, hela herrligheten afspeglande hafvet. I det af konstnärn valda ögonblicket är Europas nordligaste och ödsligaste kust den mest intagande man kan se; men det tycks ändå i alla hänseenden bäst att blott ha dess grannskap i en bild, en sådan som denna. Till den nästa och sista landskapsmålningen vi hafva att omnämna, träffas urbilden närmare den nya verlden än den gamla. Det är Geyse, den sjudbett vatten sprutande källan på Island, och det största vattensprång på jorden. För åsynen (i JM 176, 3:e afd., Ö.) af detta naturunder står man i förbindelse hos den danske marinmålaren hr FE. Larssen, hvilken härvid uppträdt som en god landskapsmålare. För öfrigt kan man icke se någonting sällsammare än denna på förgrundens midt ur spetsen af en brandgul kiselkegla uppbrusande vattenpelare, svajande med en flagga af ånga, och denna bakgrund af svarta vulkaniska klippkeglor,, endast på mellangrunden omvexlande med en grön äng, der de besökande naturbetraktarne uppslagit sina tält. Vid jemnförelse emellan ett par som staffage närs källan anbragta figurer, har man ett af konstnärr beredt ögonmått för vattenmassan; i höjd ock tjocklek visar det sig vid denna mätning lik! Claras kyrktorn i Stockholm, nämligen on man föreställer sig detta rundt, i stället fö) fyrkantigt. (Slutet följer.)