scharlakansrödt kläde öfverklädda bänkarna i den ofantliga salen. Herrarna förblefvo för det mesta stående. Nu kringbjödos förfriskningar, derefter skulle dansen börja. Den tio-åriga kronprinsen dansade första dansen, som var en menuett, med grefvinnan Höpken; hertiginnan dansade med baron Armfelt, prinsessan med riksrådet Scheffer, samt hertig Fredrik med grefvinnan Wachtmeister. Sigrid Rajalin var till denna ceremoniösa, pompösa, grandiösa dans icke uppbjuden; men nu kom en vals, hvars toner, ljufva som ungdomshoppet, brusande som yngiingens passioner, lätta som champagnens perlor, och lockande som en blomsterhöljd synd, kommo. hvarje ung flickas fot att spritta, att flytta sig. Bland Pagernas skara såg Sigrid sin kusin, Clas Aminoff, inbegripen i ett lifligt samtal med pagen baron Wright och skrattande af hjertans grund. Han hade ännu icke varseblifvit Sigrid, kusin Hvitsippa, som han förr plägade kalla henne; men hon betraktade deremot honom och tyckte att han i afton såg ovanligt bra ut. Medan hon så stod, försänkt i åskådande af denne sin barndoms plågoande och en mängd biltra minnen dervid stormade inpå henne, nalkades steg. Horn, som ännu icke vikit ifrån hennes sida, framom henne, bugade djupt och sade: Nådiga fröken! valsen spelas upp, får jag den äran ? Sigrid räckte grefven sin hand och han stod just i begrepp att föra henne i danser, då baron Stjernerona nalkades. Fröken Rajalin,, yttrade han, något sväfvande på målet, men Horn lät honom icke tala Vill punkt, utan föll honom i talet, såluoda: Herr baron, ni borde inse, att ni kommer för sent. Grefvel ropade Stjernerona och skiftade färg. Jag skulle förlåta er hvarken detta yttrande, elier er lycka i detta ögonblick, 1i fall det vore för mig sjelf jag anhölle om frökens