ligt. Propasitionsa framställdes för lord Minto och hans bemrdiinz åskades; men han afslog den, så vida man icke kunde komma till ett antagligare ar rangement. Det sades då, att vi brutit mot god tro, i afseende på BR 4. Men den proposition, som England gjorde Österrike, var densamma, som sterrike sjelf först gjort, och som var i dess in tresse. Lord Minto sändes åter ut, och nu var det, som man påstår att han gjorde revolutionen. . Likväl är det ganska säkert, att Lorden utreste blott för at tillråda administrativa reformer, för hvilkas ordnande han var den mest passande rådgifvare, och att, då han i det ändamålet infann sig i Turia, Florens och Rom, man rönt mycken nytta deraf van blott stadnat vid hvad han tillrådde. M han var i Rom hände det, att inbördeskris bröt mellan Sicilien och Neapels regering. Be ariierna hade vädjat till amiral Napier, som uppdragen bemedlingen. Hvad gjorde väl han för Sicilien? Jo, han sade, jag vill försöka att biligsa stridigheterna, blott j viljen lofva att. göra propositioner, som äro antagliga för Sicilien. Om j ej dat. viljen, är min bemedliog utan gagn. Regeringen i Neapel kunde icke lofva honom det. — Sicilinnska ingen uttryckte nu den önskan, att Lorden skulle försöka medla i Nespel; men äfven det bief notan verkan. Man bad honom likväl återvända till Sicilien, för att ännu en gång bemedla saken ban gjorde det, sedan man i några timmar c ;ggt om hvad som kunde erbjudas. Det är som sedan u:gifvits såsom opåkallad inbland och såsom bevis, att han farit för att skij: Sic från Neapel. Han hade ansett det vara af vig: nan skulle lofva honom, att icke på förhand ur tta vederbörande i Palermo om de förslag han rade i uppdrag att göra Sicilianarne, men detta Då han ankom dit, hade nea? redan sändt enskilte utskickade, de utlofvade vilkoreB; och unoska revolutionen utbrutit, hvilket roa heldre ville kriga, än ingå yrkade att blifva en egen stat. (Bifall.) Då sade honom detta, svarade han, att han kom p ä! Neapels som Siciliens vägnar och att om man icke ville mottaga honom såsom represestant för begge Siciliernas regering, skulle han ej gå i land. Hans goda vilja kunde likväl ingenting uträtta. Jeg vill nu fråga, om dessa åtgärder voro revolutionära? 1(Bifall.) Det säkra är, att lord Minto gaf råd, som snarare voro egnade att af leda revolutionen. Under det att de flesta trodde, att konungen a? Neapel icke kunde underkufva Sicilianerna och att dessa kunde göra sig till republik, åsigter som voro oriktiga, emedan för dessa länders intressen en mwmonrarkisk form är beböflig, rådde lord Miato till lugnande steg, som hejdat revolutionzenn, ; Man har sagt, att om ej kriget i Lombardiet varit, hade ryska interventionen i Ungern icke behöfts. Det är min tro, att om icke ryska interventioren i Ungern skedt, hade ungerska kriget slutats helt annorlunda. Vi förtjena intet tadel för resultatet af striden i Ungern. (Bifall. ) Lorden upg:og nu anmärkningarne mot hans behandling af turkiska förhållandena. Man hade tadlat hozom, icke ur politisk synpunkt, men för det moraliska och materiella biträde han lemnat. Lorden visade, att det varit högst oklokt och oförsigtigt, om han först s-ulie underhandlat i Petersburg, innan ban sänd? fo:tan till Dardanellerna, ty då hade det blifvit för sent. Ryssland oah Österrike hade afgifvit så hotande nc till Porten, att ingen tid var att förlora. De yrkat de ungerska flyktingarnes genast skeende utleverering, så vida ej Porten ville underkasta att försvara dem med härsmäkt. Man säger,. sade att vi utmanat Ryssland och Österrike. Jag ej en flottas utsändande för en utmaning mot Ö ike, då den gick till Dardanellerna och ej till Adriatiska hafvet; icke heller är en flotta i medelbafvet ett bot mot Ryssland. Då den låg vid Dardanellerna var den blott ett bevis att man ville stydda sultanen om han anfölls. Det var således en försvarssak, ej en anfalissak. Man her äfven anklagat oss, att hafva brutit traktaten af Unkiar Skelessy samt londonska traktaten af år 1844 emellan -de fem makterna och Ryssland, i fråga om genomfarten vid Dardanellerna. Sättet hvarpå vi våldfört oss på traktaterna skulle varit, att wi beordrat amira! Parker att gå in dit. Genom trakoch Turkiet år 1809 förbundo vi oss sjelfve, att Tecpektera turkiska rikets gamisa regel, enligt hvilken då Turkiet har fred, sunden vid Bosphoren och Dardanellerna äro tillslutne för krigsfartyg; men det var först 4844, som förbindelsen åtogs af de andra makterna. Jag är ense med min motståndare, att detta är ett ganska klokt och politiskt arrangement, först och främst nyttigt för Turkiet och sedan för Europas fred; man bör blott betrakta huru lätt det skulle vara för en sjömakt, att begagnando sig af dessa trånga sunds läge, genom en flottas utsändaade under fredlig tid, det vare sig från Medelbafvet elier svarta hafvet, om denna makt hade någon ting att yrka af turkiska regeringen, understödja sin ministers fordringar. Men nu händer det sig, att vid ingången af Dardanellerna är en stor bred vik, emellan de yttre och inre kastellen der kanalen är trång. I de inre kastellen residera Shahen och konsulerna och der tages tull enligt 1843 års stadganden. Det var i allmänna ordalag. tillåtet för främmande krigsskepp och köp mansfartyg att inlöpa i denna vik för att söka goc ankargrund, och der skulle de få veta, om de fingo passera vidare. Då vår flotta kom till Asiens kuster, meddelade turkiska regeriogen sjelf underrättelse, att der fanns ingen ankarredd med nödig sä kerhet för somliga stormar, samt lemnade tillstånd för flottan att inlöpa i viken på yttre arkargrunden, Erbjudandet meddelsdes amiral Parker och konsulen vid Dardanellerna och flottan ankom och qvarble der. Men jag hade skrifvit till sir Stratford Canning att kan skulle serskildt hafva omsorg att flottan icke inlöpte inom Dardanellerna, utan hellre låta amira len, om fråga uppstod, välja en annan ankarplats bäst han kunde. 3 Ryska och österrikiska sändebuden gjorde föreställ ningar mot. flot:ans inlöpande. Vi kunde nöjt oså med att förklara vår flottas närvaro i viken, såsom ingenting stridande mot fördragens mening; men vi trodde det vara bättre, att antaga samma tolkning af dess ord, som Ryssland sjelf velat gifva; och Vv togo i beifaktande, ait således för framtiden trakta ten måste anses utesinta krigsskepp, från hvilket som heldst af de vämnds sunden. Nu ansåg lorden sig hafva genomgått alla de huf. vudsakligasto klagopunkterna mot sig, och möttes a! mycket bifall; ett sådant tillegnades honom äfven nästan oupphörligt, då ban slutligen sade: som naket fram der tiden had vållade att Sici på dem, sam: a