ne re
hon förgäfves bjöd till att göra rätt sträng.
Men, som jag nog finner, att jag, en svag
qvinna ... ja — ja — jag menar ett fint, bil-
dadt, sensibelt fruntimmer — ingenting kan
uträtta med att använda stränghet mut en kra-
bat, sådan som du, så...
vÖdmjukast ... min nådiga mormorli föll
Clas henne i talet och bugade med näsan ända
i golfvet; nödmjukast .. min nådiga mormor...
jag fnner mig belt ovärdig en så stor kom-
plimang.,
Så vill jag fortfor gumman, utan att jåtsa
se och höra hans spe,!ala till din bättre känsla
och fråga dig, min gosse: Tänker du då aldrig
bli en förståndig och tänkande menniska?,
Jo, bevars, mormor lilla.n
Nå, när ämnar du börja med det?
När min goda mormor befalier.
Tiden är längesedan inne, min söta Clas.n
Du har hittills gjort mig många bekymmer,
det är hög tid, att du nu gör mig glädje
Ack, mormor!, utropade vildbasaren, jag
bjuder verkligen till att bär i buset åstad-
komma den mest högljudda glädje. Att mor-
mor icke senterar mina: nitiska bemödanden,
är alltför beklagligt; men det vet jag, att här
skulle - vara dystert och tyst som i en graf,
om icke jag stundom rumiade om här och
satte lif i spelet. Sn f
Nu först blef gumman allvarsamt ond. EW
så i ögonen fallande bevis af brist på aktbing
bade ändligen retat hennes barm emot -älsk
lingen;
Min herre, sade hon i verklig berrskaretonp
vvårt semtal är för denna. gången slutr.
IGossen såg på henne med stora ögon, un
drande om det verkligen; kunde vara henne
allvar.
,Gålv sade mormodren med en åtbörd be
räknad på att imponera.
Clas rörde sig ej ur stället.