HIN SÖTA CLAS).
SKIZZ FRAN GUSTAF III:s TIDEHVARF.
Clas började skratta alldeles omåttligt och
hans munterhet stäfjades ingalunda deraf, att
en gammal betjent, i gult livr med mångbrokiga
snören, inrusade med förskräckelse målad i sina
anletsdrag, för au så hvad som var å färde.
Vatten! sade öfverstinnan med matt röst,
vinkande åt tjenaren.
Denne skyndede utisalen och återkom ögon-
blickligen med en silfverbricka, hvarpå: stodo
tvenne med vatten fyllda, slipade glas.
Men just som hetjenten trippade fråm tili
öfverstinnen och denna var i begrepp att fatta
det ena vattengldser, var Clas tätt bakom kar-
len och vände, med förvånande snabbhet, hans
peruk bakfram. -
Der stod nu-den arme syndarn, förblindad
och ytterst löjlig. Ieke kunde had med nå-
gondera banden släppa den tunga silfverbrickan
och icke vågade hen, förrän öfverstinnan tömt
sitt g!as, vända siv bort, för att sätta den
ifrån sig. -
Clas hoppade de under, som en galniog om-
kring ruminet och slog sig, gopsktattande, är
på knäna, ån på vadorna.- )
Den goda Sigrid fann sig dock genast. Eon
kastade bågen på bordet och katten på golfvet
och var med, ett jitt hopp vid betjentens sida.
Gif mig brickan, käre Bergman, och låt mig
bålla den, medan ni går ut och vänder er pe-
ruk, yttrade hon i en vänlig ton och så lugn
så fr: fråm både harm öch löje, som om det
varit den våbligsste fak i veriden. .
Nådlig fröken rår icken, genmätde Bergman.
; Får. Släpp brickan bara och gå.n
2) Be A. B. J 157, 162 och 165.