HIN SÖTA CLAS). SKIZZ FRAN GUSTAF III:s TIDEHVARF. Clas började skratta alldeles omåttligt och hans munterhet stäfjades ingalunda deraf, att en gammal betjent, i gult livr med mångbrokiga snören, inrusade med förskräckelse målad i sina anletsdrag, för au så hvad som var å färde. Vatten! sade öfverstinnan med matt röst, vinkande åt tjenaren. Denne skyndede utisalen och återkom ögonblickligen med en silfverbricka, hvarpå: stodo tvenne med vatten fyllda, slipade glas. Men just som hetjenten trippade fråm tili öfverstinnen och denna var i begrepp att fatta det ena vattengldser, var Clas tätt bakom karlen och vände, med förvånande snabbhet, hans peruk bakfram. Der stod nu-den arme syndarn, förblindad och ytterst löjlig. Ieke kunde had med någondera banden släppa den tunga silfverbrickan och icke vågade hen, förrän öfverstinnan tömt sitt g!as, vända siv bort, för att sätta den ifrån sig. Clas hoppade de under, som en galniog omkring ruminet och slog sig, gopsktattande, är på knäna, ån på vadorna.) Den goda Sigrid fann sig dock genast. Eon kastade bågen på bordet och katten på golfvet och var med, ett jitt hopp vid betjentens sida. Gif mig brickan, käre Bergman, och låt mig bålla den, medan ni går ut och vänder er peruk, yttrade hon i en vänlig ton och så lugn så fr: fråm både harm öch löje, som om det varit den våbligsste fak i veriden. . Nådlig fröken rår icken, genmätde Bergman. ; Får. Släpp brickan bara och gå.n 2) Be A. B. J 157, 162 och 165.