Gål tpprepade öfverstinnan i samma ton;
gå, vanartigel,
,Mormor, sade Clas, bvsd betyder detta?
Ait mitt tålamod är slut, herr Aminoff, och
att jag väl kan fördraga edra pojkstreck, ehuru
plågsamma de än kunna blifva i längden; men
sidvördnad fördrar jag aldrig. - Gå, säger jag!
Men nu kastade Clas sig på knä för den
gamla, fattade med våld hennes magra hand,
som hon sökte att undandraga bonom, öfver-
höljde den med kyssar och såg upp till benne
med en min, så ångerfull, så barnsligt from,
att den skulle kunnat besegra äfven en vida
strängare domarinna än den bortskämde poj-
kens alltid eftergifna mormor.
Reden till hä!ften blidkad af denna komedi
— ty något annat var det ändå icke — vände
gumman bort sitt ansigte; ty hon fruktade att
visa huru ömkligt svag han, den eljest så bar-
ska och ovänliga qvinnan, kunde vara, då det
gällde den till atguderi älskade dottersonen.
,Mörmor I upprepade ban, gifvarde åt sin
röst det mest rörande uttryck, ädla, vördnads-
värda, dyra mormor!... du som är den bästa,
den känslofullaste bland qvinnor, kan du väl,
för ett litet barnsligt skämt vredgas -på ditt
hjertas älskling? ... Ty det är jag ju ändå; mitt
eget hjerta säger mig det, så väl som dina ota-
liga välgerningar, din aldriz tröttnande godhet.
åk mormor, förlåt mig!... jag är pojkaktig,
n icke elak. Förlåt mig..: förlåt mig, för
den kärleks och tacksamhets skull, som jag by-
ser för dig, och jag lofvar att aldrig, aldrig mer
visa vanvördnad emot dig. - -
Gumman vände återisitt apsigte mot älsk-
lingen. Vredens soln var borta och öfser
paunan låg åter et mildt solsken. -
Stig upp, Clas, sade hon, din mormor för-
låter dig. Men förfärligt obetänksam är du,
min söta Clas, då du kan drifva lättsinnet ända
derhän, all visa vanvördnad mot din egen mor-
a