Kyrkolagsförslaget och
Lunds Domkapitels utlåtande.
(Forts. från 42 460).
Sedan vi så länge uppehållit oss vid denna
förträffiiga a! D. C. med så svaga vapen an-
gripna 5 2 vi icke tid att mycket syssel-
sätta oss med att försvara 6 8, hvarigenom
stadgas 21 barn skall döpas inom 6 veckor
och hvilken betrides af D.;C., emedan barndo-
pets id ov ikorhgen kräfver, att den nyfödde
så fort som smörigt upptages i församlingens
sköte, på de: ati hela hans utveckling må vara
en vext på christlig grund. Ar detta argu
ment riktigt. så begripa vi icke, hvarföre ens
den gam2 kirkolagens stadgande räcker, då ju
enligt detta de första 8 dagarne af den ny-
föddes 1;! pi jorden är en vext på hednisk
grund. Så anser ock allmogen såken, betrak-
tar derföre det odöpta barnet såsom en hed-
ning och kom ner icke sällan under den strän-
gaste köd lengväga resande med sitt två da-
gar gami2 barn för att få det döpt. För att
derföre f5 seklingen till att vara rätt en
vext på ebrstiig grund, torde tjenligast vara
ett lagrum som säger, att när barnmorska hem-
tas, skall ock prest hemtas, på det att när den
förra fullsjirt sitt åliggande, den sednare må
inplanta barnet genast på chrvistlig grundp
Äfven det viglisa 3 kap. om kyrkotakt måste
vi lemna. stör lust vi än hade att visa det
vara en i:s takt hos K. F. då det ställt
prest, sov: forer en förarglig vandel, i samma
kategori som andra förargetseväckande menni-
skor, lik;;m att D. Cs, som erkänner nödvän-
digheten af kyrkopliktens afskaffande i sin nu
varande form, skalle få bra svårt att visa, huru
den sku!le inrättas, för att icke åstadkomma
samma eljnde som nu, nemligen från kyrkans
sida helga den skilnad på brott, som det bor-
gerliga samuniet, från sin egoistiska stånd-
punkt, anser 13 böra göra. Är förförarens
brott i 3 ögon mindre än tjufvens? el-
ler blod vgarens, den rike egendomsherrens,
som genom sina utpressningar bringar bundra-
detals mens:tor i fattigdom och slafveri, min-
dre än stiröfvarens? Kan kyrkan i sin när-
varande sislining icke göra uppenbar bekän-
nelse till vikor för sin aflösning för alla dessa
brottslingar, hvarföre göra det för en del, som
ofta mera, af yttre nöd än af hårdt och guds-
föraktande sinne begått sina brott? Hvad för
öfrigt D. C. anmörker mot 2, 3 och 4 88, enär
det af dem synes följa, att prest icke kan från
nattvarden ii:bakahbålla den, som genom grof
okunnighet och ett förargelseväckande lefverne
gör sig till nattvardens åtnjutande ovärdig, förr
än flere varningar föregått, hvarigsaom en så-
dan pers n skulle under varnincstiden flera
gånger kuana mot sin själasörjares råd och
vilja tränga sig fram till nattvarden, så er-
känna vi riktigheten af den gjorda anmärknin-
gen, viljaude vi dock förmoda; att K. F. be-
traktar en sådan varningar genomgående per-
son såsom varande sub reatu, hvilket dock
borde uttryckligen sägas. Då det 4 kapitlet
OM Sockenstämmor skiljer mellan kyrkliga och
borgerliga -mål och hinvisar de förra åt den
kyrkliga, de sednsre till den borgerliga soc-
kenstämman, så kunna vi, icke nog berömma
denna förändring. Vä! menar D. GC att om
frågor om sedlighetens befrämjande och folk-
undervi 20 hänvisas åt den kyrkiiga s0C-
kenstär nan, bvilket alldeles konseqvent D.C
fordrar men K. F. icke vill, så skulle den bor-
Serliga sockensämman icke få nog att göra för
na