Kyrkolagsförslaget och Lunds Domkapitels utlåtande. (Forts. från 42 460). Sedan vi så länge uppehållit oss vid denna förträffiiga a! D. C. med så svaga vapen angripna 5 2 vi icke tid att mycket sysselsätta oss med att försvara 6 8, hvarigenom stadgas 21 barn skall döpas inom 6 veckor och hvilken betrides af D.;C., emedan barndopets id ov ikorhgen kräfver, att den nyfödde så fort som smörigt upptages i församlingens sköte, på de: ati hela hans utveckling må vara en vext på christlig grund. Ar detta argu ment riktigt. så begripa vi icke, hvarföre ens den gam2 kirkolagens stadgande räcker, då ju enligt detta de första 8 dagarne af den nyföddes 1;! pi jorden är en vext på hednisk grund. Så anser ock allmogen såken, betraktar derföre det odöpta barnet såsom en hedning och kom ner icke sällan under den strängaste köd lengväga resande med sitt två dagar gami2 barn för att få det döpt. För att derföre f5 seklingen till att vara rätt en vext på ebrstiig grund, torde tjenligast vara ett lagrum som säger, att när barnmorska hemtas, skall ock prest hemtas, på det att när den förra fullsjirt sitt åliggande, den sednare må inplanta barnet genast på chrvistlig grundp Äfven det viglisa 3 kap. om kyrkotakt måste vi lemna. stör lust vi än hade att visa det vara en i:s takt hos K. F. då det ställt prest, sov: forer en förarglig vandel, i samma kategori som andra förargetseväckande menniskor, lik;;m att D. Cs, som erkänner nödvändigheten af kyrkopliktens afskaffande i sin nu varande form, skalle få bra svårt att visa, huru den sku!le inrättas, för att icke åstadkomma samma eljnde som nu, nemligen från kyrkans sida helga den skilnad på brott, som det borgerliga samuniet, från sin egoistiska ståndpunkt, anser 13 böra göra. Är förförarens brott i 3 ögon mindre än tjufvens? eller blod vgarens, den rike egendomsherrens, som genom sina utpressningar bringar bundradetals mens:tor i fattigdom och slafveri, mindre än stiröfvarens? Kan kyrkan i sin närvarande sislining icke göra uppenbar bekännelse till vikor för sin aflösning för alla dessa brottslingar, hvarföre göra det för en del, som ofta mera, af yttre nöd än af hårdt och gudsföraktande sinne begått sina brott? Hvad för öfrigt D. C. anmörker mot 2, 3 och 4 88, enär det af dem synes följa, att prest icke kan från nattvarden ii:bakahbålla den, som genom grof okunnighet och ett förargelseväckande lefverne gör sig till nattvardens åtnjutande ovärdig, förr än flere varningar föregått, hvarigsaom en sådan pers n skulle under varnincstiden flera gånger kuana mot sin själasörjares råd och vilja tränga sig fram till nattvarden, så erkänna vi riktigheten af den gjorda anmärkningen, viljaude vi dock förmoda; att K. F. betraktar en sådan varningar genomgående person såsom varande sub reatu, hvilket dock borde uttryckligen sägas. Då det 4 kapitlet OM Sockenstämmor skiljer mellan kyrkliga och borgerliga -mål och hinvisar de förra åt den kyrkliga, de sednsre till den borgerliga sockenstämman, så kunna vi, icke nog berömma denna förändring. Vä! menar D. GC att om frågor om sedlighetens befrämjande och folkundervi 20 hänvisas åt den kyrkiiga s0Ckenstär nan, bvilket alldeles konseqvent D.C fordrar men K. F. icke vill, så skulle den borSerliga sockensämman icke få nog att göra för na