afse gamla förbindelser och med hänseende til all-j
männa förbindelser — ständiga och fortfarande för-
bindelser — mellan detta land och Portugal. Jag vet
rätt väl, att mången skall säga, att det skulle varit
försigtigare och förenligare med Englands politik, att
låta striden ortgå mellan det liberala partiet och
dess motstindare, Men jag tror, att vårt handlings
sätt var det rätta. Jag är öfvertygad att derigenom
att vi för ögonblicket afväpnade det liberala partiet,
frälste vi det, såväl individuelt och kollektivt, från
en stor fara. Om vi icke mellankommit hede Spa-
nien gjort det, Spanien bade bestämdt gjort detta,
med mindre vi velat ådraga oss ett krig och förklara att
det skule hafva krig med England, om det ej afstod
från meliankomsten. Men vill någon säga mig, hvad
stöd Spanien då möjligen erbållit af makter, som hade
en annan politik? Min öfvertygelse är, att om vi
ej gjort hvad vi gjorde, och hvarigenom inbördes
kriget afslutadez utan blodsutgjutelse, hsde frem-
mande styrka gjort slut derpå, men på helt andra
vilkor än vi utverkade. De vilkor vi yrkade, voro
en fullkomlig amnesti för alla som deltagit i inbör-
des kriget; återställelse af alla olagligt tillkomna för-
ordningar cch pibud; konstitutionens upprätthållande
af regeringen; parlamentets sammankallande, så snart
valen bunnit verkställas; bildsndet af en regering,
som hvarken skulle utgöras af Costa Cabra!s parti,
fom Sm envålds- eller hög-tory principen
(Bifall) eller af ledamöter från Oporto-juntar. Dessa
vilkor an tor blodsutgjutelsen afstadsade; konstitu-
tionea kom åter i kraft och Portugal är åter i åt-
njutands af denna konstitution, som så godt den kan,
då den nyss införts, verkar till förbättring. Men,
säger man, Costa Cabral är åter der i makten, j
ville vara af med bonoml! Nåväl, felet hos dem,
som så stolie anfalla mig för allt, såväl inom som
utom landet, är att de alltid söka att bringa hvarje
fråga till personliga förhållanden. (Höga bifallsrop.)
Om de vilja motsätta sig Englands politik, säga de,
låtom oss blifva af med denne man, som händelse-
vis blifvit organ för denna politik. Men detta är
detsamma, som att skjuta en polisbetjent. Så länge
engelska folket lifvas af den anda och de tänkesätt
det uttrycker, så må ni gerna slå ner tjugu utrikes
Ministrar, dena ena efter den andra; men liten uppå
att ingen kan intaga hans plats, som icke bandlar
i enlighet med dennva anda och dessa känslor. (Högt
bifall.) Nåväl, då det blifvit min skyldighet vid
uppfyllandet af mitt embete, att motsätta mig en
annan regerings politik, säger man: Det är allt af
hat till den eller den mannen, som pi skiljer er från
den politiken. Och så säger man nu: det var ej
för regeringens bästa, utan för att blifva af med Costa
Cabral, som vi mellankommo i portugisiska saken.,
Men antingen Costa Cabral eller någon annan var
minister i Portugal, kände vi blott i det ögonblicket,
att då parti stod mot parti och olika folklasser stodo
under vapen mot hvarandra, det skulle varit -n or-
sak till äterbegynnelsen af ett inbördes krig, om
man satt hufvadmannen för ett parti, sådan som
Costa Cabral, till minister i landet; och vi yrkade
derföre hans uteslutande för en tid, icke för alltid.
Intil!dess att Cortes kunde möta, uteslöto vi begge.
de yvtterliga partierna, Costa Cabrals på ena sidan
och hans motståndares på den andra. Jag kan så-
ledes ej medgifva den seger, hvaröfver mina mot-
ståndare yfvas, i anledning af Costa Cabrals återin-
gående i Portugals ministere.
Vi komma nu till Spanien. I afseende på detta
må jag, i avledning af anmärkningen mot de 4835
gjorda additionella artiklar till traktaten af år 1834.
fråga: hvad var väl sistnämnde traktat? Föremålet
för den var att utdrifva från balfön, icke Don Mi-
guel, uten Don Carlos, som i den tiden stod i spet-
sen för trupper i Spanien, samt om Dom Miguel
lyckats i Portugal! skulle fått bistånd af honom. Då
Don Carlos, som kommit hit, derefter återvändt till
Spanien, utbröt inbördes kriget åter och de addi-
tionella ariiklarne afslötos i afsigt, att sätta drottvin-
gen af Spanien i stånd att upprätthålla sin regering
samt utdrifv2 Dos Carlos. Detta var ett fell allde-
les likartad! med det år 4840. Vi hade intet sär-
skildt interesse uti, om drottningen eller Dom Carlos
satt på Spaniens tron. Om ej andra förhållanden
fordrat det, hade vi icke baft anledning mellankom-
ma. Successionsfrågor hafva varit saker som alltid
alla andra länder hafsa ansett angå sig, ehuru endast
då det varit i deras interesse att så göra. Men det
var i Spanien lixsom i Portugal, en fråga mellan
ett konstitutionnelt regeringssätt och ett despotiskt,
och med afseende på Spanien, liksom på Portugal,
trodde vi a:t Englands interessen, såväl i komerci-
elt som poli:iskt afseende, skulle hafva nytta af ett
konstitutionnelt. Om vi hade ett större interesse än
de flesta, i afseende till Spanien, så är det att Spa-
nien skall. vara sjelfständigt — att Spanien må för-
blifva spanskt, att Spanien må blifva för spaniorer
— det är denna grundsatts som måste leda vår poli-
tik till Spanien, Landet har lidit deraf att Spa-
nien råkat under andra makters ioflytelse. Det är
vår fördel, då: vi äro i krig med annan makt, att
vi ej på den räkningen, och utan all orsak till fiendt-
lighet, äfven råka i krig med Spanien. Det är begge
ländernas fördel, att då intetdera har anledning
till krig sinsemellan, derss förbindelser icke måtte
störas, och vi tro, att vi hafva större säkerbet der-
för, genom en styrelss under en representativ för-
samlings kontroller, än genom en fullkomligt enväl-
dig regering. Derföre trodde vi af politiska skäl, äf-
ven oberoende af de känslor som vid den tiden lif-
vade detta lands befolkning, oss böra taga drottning
Isabellas parti. Nåväl, denna politik lyckades; kar-
listernas sak föll, konstitutionens segrade; och jag
ser ej, hvarföre det skulie vara ett fel i Englands
politik att general Narvaez är mivister i Spanien.
Han är det, men konstitutionen är i kraft, och den
har i sednare tiden blifvit noggrannare iakttagen än
i de äldre tiderna, som man här tyckes funnit sig
belåten med.
Lorden gaf nu en temligen skarp stillrättavisning
åt sina motståndare, för det de klandrat tonen i den
år 4846 till engelska sändebudet i Madrid, Henry
Bulwer, afgifna nte, såsom ett eftergifvande för nå-
gra spanska kabinettets obehöriga fordringar, och
begagnade dervid en jemförelse med Aberdeenska
ministåörens sätt, att behandla den bekanta affären
med engelska generaien Church i Grekland år 1844,
då denne sökte understödja det parti, scm der
yrkade konstitution, samt framhöll inkonseqven-
sen att nu. från samma håll, tala om obehörigheten
att intervenera. Huset lemnade deråt bifall, stun-
dom blandadt med munterhet, öfver bevisningens
pikanta beskaffenhet, men som hela saken är temli-
VARG ER Re ta wu data liantnn - darnm få sale