afse gamla förbindelser och med hänseende til all-j männa förbindelser — ständiga och fortfarande förbindelser — mellan detta land och Portugal. Jag vet rätt väl, att mången skall säga, att det skulle varit försigtigare och förenligare med Englands politik, att låta striden ortgå mellan det liberala partiet och dess motstindare, Men jag tror, att vårt handlings sätt var det rätta. Jag är öfvertygad att derigenom att vi för ögonblicket afväpnade det liberala partiet, frälste vi det, såväl individuelt och kollektivt, från en stor fara. Om vi icke mellankommit hede Spanien gjort det, Spanien bade bestämdt gjort detta, med mindre vi velat ådraga oss ett krig och förklara att det skule hafva krig med England, om det ej afstod från meliankomsten. Men vill någon säga mig, hvad stöd Spanien då möjligen erbållit af makter, som hade en annan politik? Min öfvertygelse är, att om vi ej gjort hvad vi gjorde, och hvarigenom inbördes kriget afslutadez utan blodsutgjutelse, hsde fremmande styrka gjort slut derpå, men på helt andra vilkor än vi utverkade. De vilkor vi yrkade, voro en fullkomlig amnesti för alla som deltagit i inbördes kriget; återställelse af alla olagligt tillkomna förordningar cch pibud; konstitutionens upprätthållande af regeringen; parlamentets sammankallande, så snart valen bunnit verkställas; bildsndet af en regering, som hvarken skulle utgöras af Costa Cabra!s parti, fom Sm envåldseller hög-tory principen (Bifall) eller af ledamöter från Oporto-juntar. Dessa vilkor an tor blodsutgjutelsen afstadsade; konstitutionea kom åter i kraft och Portugal är åter i åtnjutands af denna konstitution, som så godt den kan, då den nyss införts, verkar till förbättring. Men, säger man, Costa Cabral är åter der i makten, j ville vara af med bonoml! Nåväl, felet hos dem, som så stolie anfalla mig för allt, såväl inom som utom landet, är att de alltid söka att bringa hvarje fråga till personliga förhållanden. (Höga bifallsrop.) Om de vilja motsätta sig Englands politik, säga de, låtom oss blifva af med denne man, som händelsevis blifvit organ för denna politik. Men detta är detsamma, som att skjuta en polisbetjent. Så länge engelska folket lifvas af den anda och de tänkesätt det uttrycker, så må ni gerna slå ner tjugu utrikes Ministrar, dena ena efter den andra; men liten uppå att ingen kan intaga hans plats, som icke bandlar i enlighet med dennva anda och dessa känslor. (Högt bifall.) Nåväl, då det blifvit min skyldighet vid uppfyllandet af mitt embete, att motsätta mig en annan regerings politik, säger man: Det är allt af hat till den eller den mannen, som pi skiljer er från den politiken. Och så säger man nu: det var ej för regeringens bästa, utan för att blifva af med Costa Cabral, som vi mellankommo i portugisiska saken., Men antingen Costa Cabral eller någon annan var minister i Portugal, kände vi blott i det ögonblicket, att då parti stod mot parti och olika folklasser stodo under vapen mot hvarandra, det skulle varit -n orsak till äterbegynnelsen af ett inbördes krig, om man satt hufvadmannen för ett parti, sådan som Costa Cabral, till minister i landet; och vi yrkade derföre hans uteslutande för en tid, icke för alltid. Intil!dess att Cortes kunde möta, uteslöto vi begge. de yvtterliga partierna, Costa Cabrals på ena sidan och hans motståndares på den andra. Jag kan således ej medgifva den seger, hvaröfver mina motståndare yfvas, i anledning af Costa Cabrals återingående i Portugals ministere. Vi komma nu till Spanien. I afseende på detta må jag, i avledning af anmärkningen mot de 4835 gjorda additionella artiklar till traktaten af år 1834. fråga: hvad var väl sistnämnde traktat? Föremålet för den var att utdrifva från balfön, icke Don Miguel, uten Don Carlos, som i den tiden stod i spetsen för trupper i Spanien, samt om Dom Miguel lyckats i Portugal! skulle fått bistånd af honom. Då Don Carlos, som kommit hit, derefter återvändt till Spanien, utbröt inbördes kriget åter och de additionella ariiklarne afslötos i afsigt, att sätta drottvingen af Spanien i stånd att upprätthålla sin regering samt utdrifv2 Dos Carlos. Detta var ett fell alldeles likartad! med det år 4840. Vi hade intet särskildt interesse uti, om drottningen eller Dom Carlos satt på Spaniens tron. Om ej andra förhållanden fordrat det, hade vi icke baft anledning mellankomma. Successionsfrågor hafva varit saker som alltid alla andra länder hafsa ansett angå sig, ehuru endast då det varit i deras interesse att så göra. Men det var i Spanien lixsom i Portugal, en fråga mellan ett konstitutionnelt regeringssätt och ett despotiskt, och med afseende på Spanien, liksom på Portugal, trodde vi a:t Englands interessen, såväl i komercielt som poli:iskt afseende, skulle hafva nytta af ett konstitutionnelt. Om vi hade ett större interesse än de flesta, i afseende till Spanien, så är det att Spanien skall. vara sjelfständigt — att Spanien må förblifva spanskt, att Spanien må blifva för spaniorer — det är denna grundsatts som måste leda vår politik till Spanien, Landet har lidit deraf att Spanien råkat under andra makters ioflytelse. Det är vår fördel, då: vi äro i krig med annan makt, att vi ej på den räkningen, och utan all orsak till fiendtlighet, äfven råka i krig med Spanien. Det är begge ländernas fördel, att då intetdera har anledning till krig sinsemellan, derss förbindelser icke måtte störas, och vi tro, att vi hafva större säkerbet derför, genom en styrelss under en representativ församlings kontroller, än genom en fullkomligt enväldig regering. Derföre trodde vi af politiska skäl, äfven oberoende af de känslor som vid den tiden lifvade detta lands befolkning, oss böra taga drottning Isabellas parti. Nåväl, denna politik lyckades; karlisternas sak föll, konstitutionens segrade; och jag ser ej, hvarföre det skulie vara ett fel i Englands politik att general Narvaez är mivister i Spanien. Han är det, men konstitutionen är i kraft, och den har i sednare tiden blifvit noggrannare iakttagen än i de äldre tiderna, som man här tyckes funnit sig belåten med. Lorden gaf nu en temligen skarp stillrättavisning åt sina motståndare, för det de klandrat tonen i den år 4846 till engelska sändebudet i Madrid, Henry Bulwer, afgifna nte, såsom ett eftergifvande för några spanska kabinettets obehöriga fordringar, och begagnade dervid en jemförelse med Aberdeenska ministåörens sätt, att behandla den bekanta affären med engelska generaien Church i Grekland år 1844, då denne sökte understödja det parti, scm der yrkade konstitution, samt framhöll inkonseqvensen att nu. från samma håll, tala om obehörigheten att intervenera. Huset lemnade deråt bifall, stundom blandadt med munterhet, öfver bevisningens pikanta beskaffenhet, men som hela saken är temliVARG ER Re ta wu data liantnn darnm få sale