Sådan var, i få drag, den yngling, som in-
trädde i öfverstinnan Rajalins förmak.
Men, för att kunna göra oss ett rätt lifligt
begrepp om: denna lilla berättelses hjelte — ty
det är han ändå — vilja vi äfven kasta en
blick på hans klädsel.
Han var klädd i det förflutna århundradets,
för, våra ögon så besynnerliga drägt, hvilken,
då vi se den från scenen, väcker både vårt
löje och vår undran.
Ynglingen hade långt, mörkt hår, från pan-
nan uppkammadt, och i nacken -sammanbun-
det till en piska, hårdt omlindad med ett svart
sidenband. Vid hvardera tinningen sutto dock
ett par s. k. kanoner, i form af långa, smala
rullar; så stela, som hade de varit skurna i
träd. Det löjligaste af hela denna hårklädsel
bestod dock deruti, att det ungdomligt sköna,
rika och glänsande båret ej fått bibehålla sin
naturliga färg, utan var bortskämdt af puder,
som gjorde det grumligt, och helt och hållet
förtog dess glans och fägring. S
Fracken, efter den tidens underliga mod,
kort öfver bröstet, med skört, så långa, att
de räckte ända ned på vaden, var af rödt sam.
met, ursprungligen af en lysande färg, men
nu, genom ålder förvandlad till en mera ode-
ciderad. Den hade, i sina unga dagar, varit
glänsande af-guldbroderi, men detta var nu
betydligen svartnadt, samt -på flera ställen af-
fallet. På armbågarna och vid fickorna var
sammetet så nött, att nästan all luggen var
borta, så att ljusare fläckar uppstått. sea
Benkläderna voro afsvart yllesattin och slu-
tade straxt nedom knäet, der de sammanhäk-