såsom brittiska undersåter, Jmnier och Malthesere, vi varit skyldige att beskydda. Det blef snart gre: kiska polisens sed, att ej skilja mellan sitt eget foik i och fremlingar vid dess tor!yser. Vi hafva blifvitj. svarade och svaras ännu, att fremlingar hafva ingen! rätt att fordra bittre behandlinz än landets egna, och att om de sednare äro underkastade att bära. stenar på sitt bröst, böjas dubba och svängas omkring såsom pendlar, skola fremlingar likaså behandlag. Så är dock ej min mening, och jag tror ingen förnuftig mans. (Hör, hör!) J:g säger derföre, avt i fråga om ge Jooier för hvilka vi begärde upprättelse, måste Husei taga i betraktande sakernas skick i Grekland, de bruk som der äro antagna, och nöd vändigheten ait söka sätta en gräns derför, genom yrkandet på skadestånd. (Talaren beklagade härefter det sätt och den ton, bvarpå man diskuterat den saken; han ansåg dessa hvarken passande för dem som föranledt diskussionen, deltagit deri eller åhört den, (Bifall.) Det anses ibland lämpligare att b-handia saker med åtlöjet än med allvarliga argumenter. Vi, hafva sett dessa förhållanden beskrifna på eit sätt. som förledt folk att skratia i timmars tid vid beskrifoingen om fattigdomen hos den ene, nationaiiteten bos en annan, religionen hos en tredje. Lik som om menniskor, för att de äro fattige, ostraffadt böra biva prjglade, bastonerade och pinade; eller, för att en är född i Skottland, han skulle röfvas, u:an upprättelse, eller, för att en annan händelsevis är af judisk trosbekännelse, han icke får ens begära en sådan, ban må nu oskyldigt lidit hvad) som helst. (Högt bifall.) Det är en gammal sägen, att en ganska roåttlig portion af mensklig visdom tarfyas föratt leda menniskornas angelägenheter; men det är ock en annan; sanning, som förtjenar att behjertas, och den är, att män som åtaga sig a:t styra menniskor, böra med-: föra till försöxet ädelmod, medlidsamhet och ädla, upphöjda åsigter. (Högt bifall.) Nå väl, jag vill pu först omtala hvad som helt naturligt framställer sig. för engelska mäns sinnen, jaz manar den förolämpnieg, som skedde mot en officer och en båt-besättniog tillhörande engelska fottan. Den tid har fun-). nits, då män som efierstrafva off-ntliga hedersplatsar, skulla ansett såsom en af sina skyldigheter atti yrka den brittiska flaggans respskterande, men denna tid synes vara förändrad. (Hör, hör.) Denna oförrätt bortresonerades. Det sades, att dessa män : endast arresterades genom ett miss:ag; ett de frigåfvos så snart det upptäck:es; men voro vi obilliga i! denna sak? Begärde vi annat än ett off-ntiigt er-, kännande af olagligheten utaf en engelsk officers och! hans manskaps arresterande, under utöfoing af deras! tjenst, på ett sält, som var tvifvelaktigt till sia natur och överdrifvet i utförandet? (Bifall) (Talaren bö jade här sin berättelse om ena hop serskilda tilldragelser, som visa buru engelska undersåter bifsit illa behandlade af grekiska militäroch polismyndigheter; men urymmet tillåter Oss. icke aut anföra dem alla. Vi inskränka o0;s till blott följande :) Ea son till engelska vicskonsuln var till middag på ett eogelski fartyg, och roides ham om aftoseni i en slup, samt åtföljdes af engelsmännen till fadrens hus. D3 arresterades, sedan man slagit dem! med kol:varne och sårat en med bajonetten, fastän båten visiterats och befunnits icke medföra Vapen. Hela anledaingen var, att det nyss förut händ: vid Pairas, att ett band rebellgr der gått i lang, hvar, vid konmendanten och besättningen 1 staden biifvit! så förfärade, att de ej vågat gripa dem, utan tvärtom öfverlemnat de arme obevärnade borgarne ät sit! öde och borttågat. Di begärde invånarae konsulas bemedling. Man uppgjorde en öfverenskomimelse med) röfrarne; borgaroe skulle betala dem en summa, för att husen ej skulle pluadras, och några engelske dervarande officerare åtogo sig att derefter ledsega:! röfrarne till båtsrne, ör ati öfverenskommelsa skulle hålles. Då pu röfrarne voro aftågade, väg:de gra kiska kommandot siz fram, och ville göra försök att arrestera dem, som blifvit litet efter de andre; men ex engelsk officer sade då: Nej, det fianes icke endes! heder iblaad tjufvar, utan äfven mat tjufvar, och vi hafva handlat på stadsinvinarnes bogiran; öfverenskommelsen måste respekteras och de aftågsnde ege skydd. (Bifall.) Det var att hämnas detta, som man nu låtsade tro, att den engelska slupen förde i land rebeller — denae var en yegling på 492 år. Den ena händelsen med Jonierna var, av de plundrades vid sjelfva tullhuset. Då de passerade, anro pades de af tullsmbetsaannen; men då de jade til underrättade han dem, att han sjelf råkat i ett röfvarbands händer, hvarpå Joniernes båtar blefvo plundrade af de bopar som omgåfvo tullstationen. Vid samma tid låg ett grekiskt krigsskepp i: bamnen. Liknar detta anfallet på Terracina? Jie påstår, att om en regering ick: kan skydda sitt egei! tulihus för röfvare, så är den skyldig att gifva ska-; destånd åt de fremlingar, hvilka ditkallas föratt v! siteras, men i stället plundras. (Bifall) Och huru: Iskulle väl dessa stackars Jonisr kunnat lagföra en så-; dan regeriog och dess tjenstemän? (Hör, hör.) Det är ett hån an piså det. (Hör, hör.) Vi begärdej blott era måttlig ersättning för döras förlust, och iaIgenting för den persoaliga skymfen. Den andra händelsen mel Joniern2 var, att de vid en deras högtid flaggade, mea af poiisen anbefalldes att nedtaga flaga2orna. Det skedde ock, och flagzo:na togos af polisen. Då uppstod fråga om engelska flaggans okränkbarhet — ea ganska naturlig fråga, men som vi dock läto falla, och hade detta varit allt, så hade saken kunnat anses cbetydlig, oaktadt det var et! våld att förneka folket att begagna sina flaggor urder en deras folkhögtid. Men det var ej allt. De arresterades och fördes icke en gång genaste vägen, utan genom en mängd gator, med handklofvar och tumskrufvar på sig. Nå, ropar man, de skadades ju icke till lif och lem. Sant, men jag tror mest, stt j likväl medgifven det vara en skillcad jatt vandra med tumskrufvar eller glachandskar (Skratt) genom gatorna, och att ett skadestånd för en sådan behandling är billigt. Lorden omtalade, huru man gifvit två arma stackare från Purgos bastonad, utan att de på något sätt förbrutit sig, utsn alleneast för att det befunnits, att, Ider de bott, de besvärats af wiss: obehagliga smådjur; samt kom derefter till berätto!sen om hr Finlays sak. Finlay var en skot:e, som egdo en jordegendom. Konung Ot o ville befva den, ör att deraf göra ett palats för sig. Mennea vägrade ej att lemna egendomen, men vil!e hafva den betald efter det värde. han sjelf ansåg den ega, eller goie män, med be-, trastande af förhållandena. satte derå, samt säkerhet för betalningen. Man ville blott gifva, hvad ban, sjelf flera år förut betsl, oaktadt alla bens förbättrioger, m. m. Hela historien måsto med verklig! grämelse läsa; af enhvsr, som vill sa royauteten an-, sedd och hedrad. (Hör.) Vid underhagndlisgen hajde lorden ansett sig kö a äberopa exemplet af Fredrik den S:ore och qvarnegaren invid Sanssouci. IPå annat sätt uppförda sig konung Otto, och m:r Finlay blef förföljd på flera sätt, så att han skulle Jan des afträda egendomen mot en riogare summa äd dess värde. Slutligen kom 4843 års revolution. Grekiska folket, utledsnadi vid att ej se löfiesa uppIfyllss, uppreste sig och tillkampade sig en statsför, -men de s. k. lagliga domstolarne förblefso at regeringen. M:r Finloy ville ej un-;