såsom brittiska undersåter, Jmnier och Malthesere,
vi varit skyldige att beskydda. Det blef snart gre- :
kiska polisens sed, att ej skilja mellan sitt eget foik i
och fremlingar vid dess tor!yser. Vi hafva blifvitj.
svarade och svaras ännu, att fremlingar hafva ingen!
rätt att fordra bittre behandlinz än landets egna,
och att om de sednare äro underkastade att bära.
stenar på sitt bröst, böjas dubba och svängas om-
kring såsom pendlar, skola fremlingar likaså behand-
lag. Så är dock ej min mening, och jag tror ingen
förnuftig mans. (Hör, hör!) J:g säger derföre, avt i
fråga om ge Jooier för hvilka vi begärde upprät-
telse, måste Husei taga i betraktande sakernas skick
i Grekland, de bruk som der äro antagna, och nöd
vändigheten ait söka sätta en gräns derför, genom
yrkandet på skadestånd. (Talaren beklagade härefter
det sätt och den ton, bvarpå man diskuterat den
saken; han ansåg dessa hvarken passande för dem
som föranledt diskussionen, deltagit deri eller åhört
den, (Bifall.) Det anses ibland lämpligare att b-handia
saker med åtlöjet än med allvarliga argumenter. Vi,
hafva sett dessa förhållanden beskrifna på eit sätt.
som förledt folk att skratia i timmars tid vid be-
skrifoingen om fattigdomen hos den ene, nationaii-
teten bos en annan, religionen hos en tredje. Lik
som om menniskor, för att de äro fattige, ostraf-
fadt böra biva prjglade, bastonerade och pinade;
eller, för att en är född i Skottland, han skulle röf-
vas, u:an upprättelse, eller, för att en annan hän-
delsevis är af judisk trosbekännelse, han icke får ens
begära en sådan, ban må nu oskyldigt lidit hvad)
som helst. (Högt bifall.)
Det är en gammal sägen, att en ganska roåttlig
portion af mensklig visdom tarfyas föratt leda men-
niskornas angelägenheter; men det är ock en annan;
sanning, som förtjenar att behjertas, och den är, att
män som åtaga sig a:t styra menniskor, böra med-:
föra till försöxet ädelmod, medlidsamhet och ädla,
upphöjda åsigter. (Högt bifall.) Nå väl, jag vill pu
först omtala hvad som helt naturligt framställer sig.
för engelska mäns sinnen, jaz manar den förolämp-
nieg, som skedde mot en officer och en båt-besätt-
niog tillhörande engelska fottan. Den tid har fun-).
nits, då män som efierstrafva off-ntliga hedersplat-
sar, skulla ansett såsom en af sina skyldigheter atti
yrka den brittiska flaggans respskterande, men den-
na tid synes vara förändrad. (Hör, hör.) Denna
oförrätt bortresonerades. Det sades, att dessa män :
endast arresterades genom ett miss:ag; ett de frigåf-
vos så snart det upptäck:es; men voro vi obilliga i!
denna sak? Begärde vi annat än ett off-ntiigt er-,
kännande af olagligheten utaf en engelsk officers och!
hans manskaps arresterande, under utöfoing af deras!
tjenst, på ett sält, som var tvifvelaktigt till sia na-
tur och överdrifvet i utförandet? (Bifall)
(Talaren bö jade här sin berättelse om ena hop
serskilda tilldragelser, som visa buru engelska un-
dersåter bifsit illa behandlade af grekiska militär-
och polismyndigheter; men urymmet tillåter Oss.
icke aut anföra dem alla. Vi inskränka o0;s till blott
följande :)
Ea son till engelska vicskonsuln var till middag
på ett eogelski fartyg, och roides ham om aftoseni
i en slup, samt åtföljdes af engelsmännen till fa-
drens hus. D3 arresterades, sedan man slagit dem!
med kol:varne och sårat en med bajonetten, fastän
båten visiterats och befunnits icke medföra Vapen.
Hela anledaingen var, att det nyss förut händ: vid
Pairas, att ett band rebellgr der gått i lang, hvar,
vid konmendanten och besättningen 1 staden biifvit!
så förfärade, att de ej vågat gripa dem, utan tvärt-
om öfverlemnat de arme obevärnade borgarne ät sit!
öde och borttågat. Di begärde invånarae konsulas
bemedling. Man uppgjorde en öfverenskomimelse med)
röfrarne; borgaroe skulle betala dem en summa, för
att husen ej skulle pluadras, och några engelske
dervarande officerare åtogo sig att derefter ledsega:!
röfrarne till båtsrne, ör ati öfverenskommelsa skulle
hålles. Då pu röfrarne voro aftågade, väg:de gra
kiska kommandot siz fram, och ville göra försök att
arrestera dem, som blifvit litet efter de andre; men ex
engelsk officer sade då: Nej, det fianes icke endes!
heder iblaad tjufvar, utan äfven mat tjufvar, och vi
hafva handlat på stadsinvinarnes bogiran; öfverens-
kommelsen måste respekteras och de aftågsnde ege
skydd. (Bifall.) Det var att hämnas detta, som man
nu låtsade tro, att den engelska slupen förde i land
rebeller — denae var en yegling på 492 år.
Den ena händelsen med Jonierna var, av de plun-
drades vid sjelfva tullhuset. Då de passerade, anro
pades de af tullsmbetsaannen; men då de jade til
underrättade han dem, att han sjelf råkat i ett
röfvarbands händer, hvarpå Joniernes båtar blefvo
plundrade af de bopar som omgåfvo tullstatio-
nen. Vid samma tid låg ett grekiskt krigsskepp i:
bamnen. Liknar detta anfallet på Terracina? Jie
påstår, att om en regering ick: kan skydda sitt egei!
tulihus för röfvare, så är den skyldig att gifva ska-;
destånd åt de fremlingar, hvilka ditkallas föratt v!
siteras, men i stället plundras. (Bifall) Och huru:
Iskulle väl dessa stackars Jonisr kunnat lagföra en så-;
dan regeriog och dess tjenstemän? (Hör, hör.) Det
är ett hån an piså det. (Hör, hör.) Vi begärdej
blott era måttlig ersättning för döras förlust, och ia-
Igenting för den persoaliga skymfen.
Den andra händelsen mel Joniern2 var, att de vid
en deras högtid flaggade, mea af poiisen anbefalldes
att nedtaga flaga2orna. Det skedde ock, och flagzo:-
na togos af polisen. Då uppstod fråga om engelska
flaggans okränkbarhet — ea ganska naturlig fråga,
men som vi dock läto falla, och hade detta varit allt,
så hade saken kunnat anses cbetydlig, oaktadt det
var et! våld att förneka folket att begagna sina flag-
gor urder en deras folkhögtid. Men det var ej allt.
De arresterades och fördes icke en gång genaste vä-
gen, utan genom en mängd gator, med handklofvar
och tumskrufvar på sig. Nå, ropar man, de skada-
des ju icke till lif och lem. Sant, men jag tror
mest, stt j likväl medgifven det vara en skillcad
jatt vandra med tumskrufvar eller glachandskar
(Skratt) genom gatorna, och att ett skadestånd för
en sådan behandling är billigt.
Lorden omtalade, huru man gifvit två arma stac-
kare från Purgos bastonad, utan att de på något sätt
förbrutit sig, utsn alleneast för att det befunnits, att,
Ider de bott, de besvärats af wiss: obehagliga små-
djur; samt kom derefter till berätto!sen om hr Fin-
lays sak.
Finlay var en skot:e, som egdo en jordegendom.
Konung Ot o ville befva den, ör att deraf göra ett
palats för sig. Mennea vägrade ej att lemna egen-
domen, men vil!e hafva den betald efter det värde.
han sjelf ansåg den ega, eller goie män, med be-,
trastande af förhållandena. satte derå, samt säkerhet
för betalningen. Man ville blott gifva, hvad ban,
sjelf flera år förut betsl, oaktadt alla bens förbätt-
rioger, m. m. Hela historien måsto med verklig!
grämelse läsa; af enhvsr, som vill sa royauteten an-,
sedd och hedrad. (Hör.) Vid underhagndlisgen ha-
jde lorden ansett sig kö a äberopa exemplet af Fre-
drik den S:ore och qvarnegaren invid Sanssouci.
IPå annat sätt uppförda sig konung Otto, och m:r
Finlay blef förföljd på flera sätt, så att han skulle
Jan des afträda egendomen mot en riogare summa
äd dess värde. Slutligen kom 4843 års revolution.
Grekiska folket, utledsnadi vid att ej se löfiesa upp-
Ifyllss, uppreste sig och tillkampade sig en statsför-
, -men de s. k. lagliga domstolarne förblefso
at regeringen. M:r Finloy ville ej un-;