ler vara nöjdt med, är K. F:s tystnad om skiljobref, denna eländiga formalitet, der D. C har intet annat att göra än verkställa en underdomares utslag, utan den ringaste rättighet att pröfva de skäl, hvarpå skilnadsdomen stödjer sig. Hvad K. F. yttrar i sina motiver sid. 14 är så sannt, att jag icke kan neka mig det nöjet afskrifva detsamma. Ått göra skiljobrefs meddelande till en särskild kyrklig handling, är utan tvifvel så mycket mindre lämpligt, som den borgerliga lagen för menhiskornas hårdhets skull och med afseende på sina ändamål kan finna för godt att mångdubbla anleiningarne till äktenskapsskilnad utöfver de tvenne, evangelium uttryckligen uppgifver.... Vigseln är icke hos oss ett sacrament, utan endast en välsignelse, hvilken kyrkan väl kan högtidligen gifva men svårligen med fullt fog högtidligen återtaga,. Huru litet väger häremot hvad D.C. i anledning häraf yttrar! Genom skiljobrefs utfärdande af domkapitlet skall, så menar D. C., tillkännagifvas, att den af verldslig domstol afkunnade skiljedomen hvilar på sådane grunder som kyrkan kan erkänna för giltiga och således icke böra afhålla de skiljda att ingå hvar på sitt håll nytt äktenskap. Således t. ex. om dena verldsliga lagen stadgar, att den som för horsbrott blifvit från sin hustru skild, får ingå nytt äktenskap blott icke med den brottsliga, så är det nyttigt för äktenskapsbrytaren att genom skiljobref få veta, att kyrkan erkänner honom från kristlig synpunkt icke vara förhindrad ått nytt äktenskap ingå, hvar Gud råd förelägger,. Eller om för oöfvervinnerligt hat och missämjas skull skilnadsdomen utfärdas, huru förträffligt att då kyrkan genom sina domkapitel förklarar: se nu god vänner hafven j rätt att begynna leken på annat hålll! Hvad nu särskilt angår det sista exemplet, så vill D.C. nödvändigt hafva åt sig förbehållen den rättigheten att dylika makar förmana, på det att derigenom skall visas, att vanvördnad mot äktenskapet icke får ådagaläggas, utan att kyrkan å sin sida gör allt för att en sådan vanvördnad rätta och förebygga; h. e. dessa förmaningar liksom ofvannämnda skiljobref utgöra symboliska handlingar, genom hvilka vissa ider eller principer skola bringas de felaktige nära. Men om vi se bort ifrån detta symboliska ändamål, månne icke det verkliga ändamål, för hvilket D. C. erkänner att med dess varningar i de flesta fall uträttas intet, uppnås så vidt möjligt är, om oenighet i äktenskap, hvilket i K. F. kap. 3 8 2 räknas bland föremålen för kyrkotukt, behandlas såsom i detta kapitel säges, utsn att de oeniga mikarne skickas till domkapitlet för att bekräfts, att på den vägen pi de flesta fall uträttas intet,. — I afseende åter på skolans förmenta emancipation ifrån kyrkan, hvartill väl K. FE. skall öppna dörren, i thy att om folkundervisningen ingenting är nämndt utan tvertom kommitterade i sina motiver föreslå ett särskilt skolkonsistorium, bestående af biskopen, de förnämste lärarne vid de högre läroverken i stiftsstaden och någon annan för undervisningen nitälskande person, hvarigenom enligt D. C:s förmenande skulle uppstå de olyckliga följderna, att folkskolan (de öfriga synes D. C. släppa) icke längre skulle byggas på kyrkans grund, förlora sin hittills bevarade öfvervägande religiösa syftning, skall förlora sig sjelf och bära förderf och olycka i stället för gagn och välsignelse i sitt sköten. Vi fråga: efier K. F. icke omtalar kyskoherdes ordförandeskap, är dermed sagdt, att han icke är i skolstyrelsen. K. F. nämner icke: heller pastors skyldighet att sitta i mantalsskrifningsoch taxeringskommitte, är han derföre härifrån befriad? Men på hvad sätt befrämja domkapitien folkskolans religiösa syftning? Månne dermed att de årligen få afskrifter af skolräkningarne och afgöra alla trätor om skolmästares tilloch afsättande ete.? Och om genom desså vigtiga handlingar den religiösa syftningen, bevaras, kan då icke ett sådant bevarande vinnas genom en myndighet, som består af biskopen, hvilken väl, ehuru vi bört berättas att en biskop förnekat detta, är en kyrklig (ecclesiastik) embetsman, af rektorer och skoladjunkter, som väl måtte vara kyrkliga personer, då de hafva samma rätt att befordras till kyrkans embeten som tjenstgörande prester, och slutligen af en för undervisningen nitälskande person, som, vid landsförvisning till görandes, höra till de orthodoxa Lutheranerp. RR Arneng Å Weg mr TÅ: