ler vara nöjdt med, är K. F:s tystnad om skil-
jobref, denna eländiga formalitet, der D. C
har intet annat att göra än verkställa en un-
derdomares utslag, utan den ringaste rättighet
att pröfva de skäl, hvarpå skilnadsdomen stö-
djer sig. Hvad K. F. yttrar i sina motiver
sid. 14 är så sannt, att jag icke kan neka mig
det nöjet afskrifva detsamma. Ått göra skil-
jobrefs meddelande till en särskild kyrklig
handling, är utan tvifvel så mycket mindre
lämpligt, som den borgerliga lagen för men-
hiskornas hårdhets skull och med afseende på
sina ändamål kan finna för godt att mång-
dubbla anleiningarne till äktenskapsskilnad ut-
öfver de tvenne, evangelium uttryckligen upp-
gifver.... Vigseln är icke hos oss ett sacra-
ment, utan endast en välsignelse, hvilken kyr-
kan väl kan högtidligen gifva men svårligen
med fullt fog högtidligen återtaga,. Huru li-
tet väger häremot hvad D.C. i anledning häraf
yttrar! Genom skiljobrefs utfärdande af dom-
kapitlet skall, så menar D. C., tillkännagifvas,
att den af verldslig domstol afkunnade skilje-
domen hvilar på sådane grunder som kyrkan
kan erkänna för giltiga och således icke böra
afhålla de skiljda att ingå hvar på sitt håll
nytt äktenskap. Således t. ex. om dena verlds-
liga lagen stadgar, att den som för horsbrott
blifvit från sin hustru skild, får ingå nytt äk-
tenskap blott icke med den brottsliga, så är
det nyttigt för äktenskapsbrytaren att genom
skiljobref få veta, att kyrkan erkänner honom
från kristlig synpunkt icke vara förhindrad ått
nytt äktenskap ingå, hvar Gud råd föreläg-
ger,. Eller om för oöfvervinnerligt hat och
missämjas skull skilnadsdomen utfärdas, huru
förträffligt att då kyrkan genom sina domka-
pitel förklarar: se nu god vänner hafven j rätt
att begynna leken på annat hålll! Hvad nu
särskilt angår det sista exemplet, så vill D.C.
nödvändigt hafva åt sig förbehållen den rät-
tigheten att dylika makar förmana, på det att
derigenom skall visas, att vanvördnad mot äk-
tenskapet icke får ådagaläggas, utan att kyr-
kan å sin sida gör allt för att en sådan van-
vördnad rätta och förebygga; h. e. dessa för-
maningar liksom ofvannämnda skiljobref ut-
göra symboliska handlingar, genom hvilka vissa
ider eller principer skola bringas de felaktige
nära. Men om vi se bort ifrån detta symbo-
liska ändamål, månne icke det verkliga ända-
mål, för hvilket D. C. erkänner att med dess
varningar i de flesta fall uträttas intet, upp-
nås så vidt möjligt är, om oenighet i äkten-
skap, hvilket i K. F. kap. 3 8 2 räknas bland
föremålen för kyrkotukt, behandlas såsom i
detta kapitel säges, utsn att de oeniga mi-
karne skickas till domkapitlet för att bekräfts,
att på den vägen pi de flesta fall uträttas in-
tet,. — I afseende åter på skolans förmenta
emancipation ifrån kyrkan, hvartill väl K. FE.
skall öppna dörren, i thy att om folkunder-
visningen ingenting är nämndt utan tvertom
kommitterade i sina motiver föreslå ett sär-
skilt skolkonsistorium, bestående af biskopen,
de förnämste lärarne vid de högre läroverken
i stiftsstaden och någon annan för undervis-
ningen nitälskande person, hvarigenom enligt
D. C:s förmenande skulle uppstå de olyckliga
följderna, att folkskolan (de öfriga synes D. C.
släppa) icke längre skulle byggas på kyrkans
grund, förlora sin hittills bevarade öfvervä-
gande religiösa syftning, skall förlora sig sjelf
och bära förderf och olycka i stället för gagn
och välsignelse i sitt sköten. Vi fråga: efier
K. F. icke omtalar kyskoherdes ordförandeskap,
är dermed sagdt, att han icke är i skolstyrelsen.
K. F. nämner icke: heller pastors skyldighet
att sitta i mantalsskrifnings- och taxeringskom-
mitte, är han derföre härifrån befriad? Men
på hvad sätt befrämja domkapitien folkskolans
religiösa syftning? Månne dermed att de år-
ligen få afskrifter af skolräkningarne och af-
göra alla trätor om skolmästares till- och af-
sättande ete.? Och om genom desså vigtiga
handlingar den religiösa syftningen, bevaras,
kan då icke ett sådant bevarande vinnas ge-
nom en myndighet, som består af biskopen,
hvilken väl, ehuru vi bört berättas att en bi-
skop förnekat detta, är en kyrklig (ecclesiastik)
embetsman, af rektorer och skoladjunkter, som
väl måtte vara kyrkliga personer, då de hafva
samma rätt att befordras till kyrkans embeten
som tjenstgörande prester, och slutligen af en
för undervisningen nitälskande person, som,
vid landsförvisning till görandes, höra till de
orthodoxa Lutheranerp.
RR Arneng Å Weg mr TÅ: