Rättvik 1 Dalarne. Det förra: Rattvizskulla med getter, visar ett höstlandskap eller åtminstone en fjelltrakt, och luftperspektivet är synbart modifieradt af ett förbisväfvande fjelltöcken eller moln; för öfrigt harmoniskt behandladt. Figurerna äro utmärkta; i synnerhet djuren, hvaraf somliga ses i stark men säker och elegant förkortnisg. Den bakom gruppen stående bocken tycks dock något för stor för afståndet. JV 289: Rättviksbarn, som vada öfver en bäck är sommarstycke. Figurerna tyckas vara porträtter, likasom landskapet. De nakna partierna äro väl behandlade; ställningarne med hänseende till handlingen väl uppfattade. Morgonbelysningen på bäcken och det lilla vattenfallet är förmodligen sann, men icke sannolik. Hr Zoll framvisar äfven flera eldskensstycken; bland dem föreställer ett, JM 290 (5:e afd., Ö.) en Skomakare, arbetande vid ljus, der den till verkstaden hörande glas kulans något egna färgskiftning är lyckligt härmad. Hr Zolls taflor röja stundom ea mycket flitig fulländning; såsom prof derpå kan nämnas JM 295 (5:e afd. Ö.): Familjscen i Dalarne.. Afven här tyckas figurerna vara porträtter. Interiören är kanske artistens bästa vid denna exposition; vore taflan större, så skulle en så god återspegling af rummets hela innehåll bli illusorisk. Det är förut anmärkt att flera expositionsartiklar icke återfinnas i katalogen; några hafva till och med biifvit uppsatta så sent, att mången expositionsbesökande icke kunnat se dem. Deribland förekomma flera utländska bidrag, och sådana, att en konstvän visst icke skall ångra ett förnyadt besök, blott för att få göra deras bekantskap. Bland dessa höra till genremålningarne fyra danska: två af hr Barlach och två af hr Marstrand. Hr Barlachs Skomakare (8:e afd., Ö.) är fint målad; uttryck, ställning, bisaker visa sig utmärkta; men det hela är mera porträtt än komposition. Deremot ser man i hans andra genrestycke en dikt ur hvardagslifvet, som obestridligt skulle törsvara sin plats i hvarje god bolländsk samling, både med hänseende till ämne och behandling. Konstnären har endast med ordet genrestycke, rubricerat sitt verk; men man varseblir ändå genast hvad det föreställer: En kammartjenare i något rikt hus friar till hushållerskan. Begge ha hunnit till en aktningsvärd ålder, och den gamle kurtisörns anbud går påtagligen icke ut på något af bröllopsmessans två första bud: vexer till och föröker eder! — Välbehållen sjelf, och — hvad hans trygga uppsyn förråder — viss om att den gamla jungfrun ej heller saknar behållning i sparbanken eller någon annan kassa, föreslår hån benne att ändtligen sätta fötterna under eget bord, som det heter, för ålderns dagar. Han har på förhand intagit den äkta mannens plats, till höger, och verkställer med sin venstra hand den inbjudande åtbörden, medan han sneglande småler åt den utvalda och håller förlofningsringen färdig i den högra. Hon åter slår med sedesam förlägenhet ned ögonen och fingrar på förklädsbandet; men en liten förnöjd mysning, som hon med svårighet söker dölja, förråder att hon icke länge skall förblifva den obevekliga. — Man hittar ej alla dagar i målningsgallerierna ett motstycke till detta konstverk, Amnena till professor Marstrands genretaflor äro begge af romersk härkomst. Den ena (7:e afd. S. O.): Romersk flicka, smekande en katt, utmärker sig egentligen genom sin naturtrohet: i den lilla flickan ser man förmodligen ett porträtt. Katten är dock måhända taflans förnämsta beståndsdel; detta djurs skick, när det halfslumrar och surrar, är här på det fullkomligaste efterbildadt. Den andra af hr Marstrands genremålningar (7:e afd., N. V.): Romersk Osterias, har kommit allrasist på expositionen, för att bland samtliga arbetena af denna konstart framglänsa, fängsla och blända. Effekten kan väl för någon del tillskrifvas taflans storlek och framställningens derigenom medgifna närmande till naturens dimensioner (figurerna uppnå dock icke half storlek); men hvad som egentligen anslår är den lättfattliga tankan och anordningen, urbildernas skönhet, den förträffliga teckningen och den venetianskt praktfulla koloriten. Genom harmonisk samverkan af alla dessa egenheter får det hela en hållning, som fullkomligt åstadkommer effekten af en utsökt tableauv vivant; förutsatt dock att uttrycket kunde i en sådan uppfattas med samma fulländade finhet i de minsta biomständigheter. Amnet är högst enkelt: tvenne unga italienskor i nationaldrägter vid ett romerskt värdshusbord, jemte en gammal mormor eller duenna, som inslumrat efter måltiden; och i bakgrunden åt ena sidan det höga kökshvalfvet — en lång mörk interiör — der kocken i kostym och en taffeltäckare skymta fram, och genom hvars högt upp befintliga glugg den blå italienska himmelen blickar in emellan gallren, och derigenom så mycket bjertare. Men dessa unga italienskor äro nationalskönheter af första ordningen, trots deras solbrända ehuru vackra händer och armar, hvilkas hy blott tjenar att förhöja tygets glans i den granna folkdrägten: Den vackraste sitter midtför bordet och tycks med upphöjd pokal, i den rakt emot åskådaren ur taflan utsträckta handen, inbjuda någon vid hans sida att träda närmare, medan den andra drager åt sig sin öfver bänken bredvid henne hängande sjal; för att rödja plats. Kring de med tjusning blickande ögonen hos den förra hvilar vid tinningarhe det fina drag af en frisk men omedveten sinnlighet, som man någon gång upptäcker hos sköna ansigten äfven i vår nord, ehuru sparsamt; men att i bild inlägga det utan öfverdrift, är endast mästaren förbehållet. Hela taflan strålar af behag, men då ref. tror sig icke böra försöka att beskrifva den vidare, vet han ingenting lämpligare att tillägga, än rådet att beskåda den. Hade detta målningsslaZ funnits ox..4044 Knå Fhrencvärds