Rättvik 1 Dalarne. Det förra: Rattvizskulla
med getter, visar ett höstlandskap eller åt-
minstone en fjelltrakt, och luftperspektivet är
synbart modifieradt af ett förbisväfvande fjell-
töcken eller moln; för öfrigt harmoniskt be-
handladt. Figurerna äro utmärkta; i synnerhet
djuren, hvaraf somliga ses i stark men säker
och elegant förkortnisg. Den bakom gruppen
stående bocken tycks dock något för stor för
afståndet. JV 289: Rättviksbarn, som vada
öfver en bäck är sommarstycke. Figurerna
tyckas vara porträtter, likasom landskapet. De
nakna partierna äro väl behandlade; ställnin-
garne med hänseende till handlingen väl upp-
fattade. - Morgonbelysningen på bäcken och
det lilla vattenfallet är förmodligen sann, men
icke sannolik. Hr Zoll framvisar äfven flera
eldskensstycken; bland dem föreställer ett, JM
290 (5:e afd., Ö.) en Skomakare, arbetande
vid ljus, der den till verkstaden hörande glas
kulans något egna färgskiftning är lyckligt
härmad. Hr Zolls taflor röja stundom ea myc-
ket flitig fulländning; såsom prof derpå kan
nämnas JM 295 (5:e afd. Ö.): Familjscen i Da-
larne.. Afven här tyckas figurerna vara por-
trätter. Interiören är kanske artistens bästa
vid denna exposition; vore taflan större, så
skulle en så god återspegling af rummets hela
innehåll bli illusorisk.
Det är förut anmärkt att flera expositions-
artiklar icke återfinnas i katalogen; några hafva
till och med biifvit uppsatta så sent, att mån-
gen expositionsbesökande icke kunnat se dem.
Deribland förekomma flera utländska bidrag,
och sådana, att en konstvän visst icke skall
ångra ett förnyadt besök, blott för att få göra
deras bekantskap.
Bland dessa höra till genremålningarne fyra
danska: två af hr Barlach och två af hr Mar-
strand. Hr Barlachs Skomakare (8:e afd.,
Ö.) är fint målad; uttryck, ställning, bisaker
visa sig utmärkta; men det hela är mera por-
trätt än komposition. Deremot ser man i hans
andra genrestycke en dikt ur hvardagslifvet,
som obestridligt skulle törsvara sin plats i
hvarje god bolländsk samling, både med hän-
seende till ämne och behandling. Konstnären
har endast med ordet genrestycke, rubrice-
rat sitt verk; men man varseblir ändå genast
hvad det föreställer: En kammartjenare i nå-
got rikt hus friar till hushållerskan. Begge
ha hunnit till en aktningsvärd ålder, och den
gamle kurtisörns anbud går påtagligen icke ut
på något af bröllopsmessans två första bud:
vexer till och föröker eder! — Välbehållen
sjelf, och — hvad hans trygga uppsyn för-
råder — viss om att den gamla jungfrun ej
heller saknar behållning i sparbanken eller
någon annan kassa, föreslår hån benne att ändt-
ligen sätta fötterna under eget bord, som det
heter, för ålderns dagar. Han har på förhand
intagit den äkta mannens plats, till höger, och
verkställer med sin venstra hand den inbju-
dande åtbörden, medan han sneglande småler
åt den utvalda och håller förlofningsringen
färdig i den högra. Hon åter slår med sede-
sam förlägenhet ned ögonen och fingrar på för-
klädsbandet; men en liten förnöjd mysning,
som hon med svårighet söker dölja, förråder
att hon icke länge skall förblifva den obevek-
liga. — Man hittar ej alla dagar i målnings-
gallerierna ett motstycke till detta konstverk,
Amnena till professor Marstrands genretaf-
lor äro begge af romersk härkomst. Den ena
(7:e afd. S. O.): Romersk flicka, smekande en
katt, utmärker sig egentligen genom sin na-
turtrohet: i den lilla flickan ser man förmodligen
ett porträtt. Katten är dock måhända taflans
förnämsta beståndsdel; detta djurs skick, när
det halfslumrar och surrar, är här på det full-
komligaste efterbildadt.
Den andra af hr Marstrands genremålningar
(7:e afd., N. V.): Romersk Osterias, har kom-
mit allrasist på expositionen, för att bland samt-
liga arbetena af denna konstart framglänsa,
fängsla och blända. Effekten kan väl för nå-
gon del tillskrifvas taflans storlek och fram-
ställningens derigenom medgifna närmande till
naturens dimensioner (figurerna uppnå dock
icke half storlek); men hvad som egentligen
anslår är den lättfattliga tankan och anordnin-
gen, urbildernas skönhet, den förträffliga teck-
ningen och den venetianskt praktfulla kolori-
ten. Genom harmonisk samverkan af alla dessa
egenheter får det hela en hållning, som full-
komligt åstadkommer effekten af en utsökt
tableauv vivant; förutsatt dock att uttrycket
kunde i en sådan uppfattas med samma full-
ändade finhet i de minsta biomständigheter.
Amnet är högst enkelt: tvenne unga italien-
skor i nationaldrägter vid ett romerskt värds-
husbord, jemte en gammal mormor eller duenna,
som inslumrat efter måltiden; och i bakgrun-
den åt ena sidan det höga kökshvalfvet — en
lång mörk interiör — der kocken i kostym
och en taffeltäckare skymta fram, och genom
hvars högt upp befintliga glugg den blå ita-
lienska himmelen blickar in emellan gallren,
och derigenom så mycket bjertare. Men dessa
unga italienskor äro nationalskönheter af första
ordningen, trots deras solbrända ehuru vackra
händer och armar, hvilkas hy blott tjenar att
förhöja tygets glans i den granna folkdrägten:
Den vackraste sitter midtför bordet och tycks
med upphöjd pokal, i den rakt emot åskåda-
ren ur taflan utsträckta handen, inbjuda någon
vid hans sida att träda närmare, medan den
andra drager åt sig sin öfver bänken bredvid
henne hängande sjal; för att rödja plats.
Kring de med tjusning blickande ögonen hos
den förra hvilar vid tinningarhe det fina drag
af en frisk men omedveten sinnlighet, som man
någon gång upptäcker hos sköna ansigten äfven
i vår nord, ehuru sparsamt; men att i bild
inlägga det utan öfverdrift, är endast mästaren
förbehållet. Hela taflan strålar af behag, men
då ref. tror sig icke böra försöka att beskrifva
den vidare, vet han ingenting lämpligare att
tillägga, än rådet att beskåda den. Hade detta
målningsslaZ funnits ox..4044 Knå Fhrencvärds