gar så att. det som på ett ställe kallas en pligt;
är på ett annat ställe en synd. Man föreställe
sig-huru en missionsprest skulle konfunderas
derest en hedning mötte honom med ett så-
dant argument och sade, att det som är rätt
på ett ställe, är äfven rätt på ett annat, samt
att det, som är sanning i Europa, är äfven san-
ning i Asien.
Men jag vill nu ej härom vidare orda, helst
då intet ämne blifvit vidlyftigare behandladt.
Jag har endast lösligen anfördt detta, för att
visa grunden för min tolerans i religiösa saker,
och huru långt den sträcker sig. Jag vet gan-
ska väl att många äro de, som finna ringa be-
hag uti denna trosbekännelse och måbända är
jag vilsefarande i detta, som i åtskilligt annat.
Men jag håller före, att det är mindre farligt
att fara vilse, än att bekänna det hjertat ej
menar. Jag vet att jag skall blifva salig med
min egen och icke med min kyrkoherdes tro:
jag vet äfven att religionen ej fortplantar sig från
fäder på son, såsom ett fideikommiss eller arf-
gods, men att den bör grundas på eftertanka och
forskning. Och som det är hvarje christens skyl-
dighet att undersöka förrän han tror, så är jag
förvissad, att om man med flit söker sanningen
skall Gud taga viljan för verket, ehuru man
ej funnit den. De flesta menniskor äro upp-
blåste af en tro, den de aldrig hafva under-
sökt och för hvilken de ej annorlunda kunna
redogöra, än att de bekänt densamma från fö-
delsen och efter uppfostran. Ju mera okun-
Niga de äro, desto mera ofelbarhet tilltro de
Sig. De. veta allting till punkt och pricka,
just emedan de ingenting veta; det går dem,
som alla halflärda menniskor, hvilka icke fin-
na ringaste svårighet i vetenskaper, emedan de
deri aldrig hunnit längre än till skalet. Men
det aldraförunderligaste är dock, att de med
myndighet söka att påtruga andra, som med
flit och möda hafva forskat i samma ämnen,
deras egna meningar, hvars halt de sjelfve icke
hafva undersökt. Så ofta en sådan suffisan!
pratmakare gifver sig ut för Missionär, gil-