(Iasändt.) Då ännu i våra dagar, de der med skäl kallas upplysningens tidehvarf, krig och slagtning bland menniskor, liksom ett nödvändigt ondt, finnas till bland jordens folkslag, måste hvarje familj, som eger någon medlem bland de sina, hvilken antingen af pligt eller ock af böjelse för äfventyr eller att genom personlig tapperhet utmärka sig, deltager uti desse, menskligheten ovärdige lekar, vara blottställd för en stundom oersättlig förlust; och denna förlust kännes mera smärtande och svår isamma mån, som den utur tiden bortryckte fallit offer, icke för uppnåendet af en tvetydig äras eller nyttas mål, utan i och för försvaret, på sätt detta ännu utöfvas, af sitt fäderneslands eller dess bundsförvandts ostridiga rätt, samt derjemte till det allmänna och sin egen familj stått i det förhållande, att han under ett verksamt lif varit det förra till gagn och heder, samt den sednare, eller familjen, till ett oundgängligt stöd. Uti ett sådant förhållande stod i lifstiden en serdeles aktad och meriterad svensk läkare, hvilken var kommenderad till tjenstgöring vid den afdelning af svenska armeen, som under förlidet år var förlagd på danska ön Fyen, till försvar mot tysk invasion, och afled i September månad samma år i staden Middelfart. Denne man var brigadläkaren, riddaren af kong! Wassaorden, doktor N. F. Frese, veterligen den ende af svenske officerare och deras vederlikar vid ofvannämda armåafdelning, som icke fick återse det kära fäderneslandet. Han var född den 44 Maj 1783. Efter att hafva i September månad år 4805 af kongl. sundhetskollegium förordnats till vice provincialläkare i Kronobergs län, blef han af Kongl. Maj:t den 7 Aprii 4807 utnämnd till ordinarie provincialläkare i berörde län och sedermera den 40 April 1810 till regementsläkare vid Elfsborgs regemente. I sistnämda egenskap tjenstgjorde han vid garnisonen, år 1810 å Carlsten och år 1812 i Götheborg, samt bevistade 1813 och 1814 årens fälttåg i Tyskland, derunder han öfvervar fältslagen vid Grossbeeren den 23: Augusti, vid Dennevitz den 6 September, vid Rosslau den 29 September och vid Leipzig den 48 Ostober 4813. Efter det tyska fälttågets slut, gick han i Juni 1844 med svenska armeen till Norge och bevistade der affären vid Ingedabl. Eburu han möjligen kunnat undvika att medfölja till Danmark, var han dock, som vanligt, lydig order och aftågade i Maj månad förlidet år till det främmande land, hvsrifrån han icke mera