och sina råämnen åsidosatta för producenterna i andra hand och dessas varor. Detta svar kunde man vänta, såsom fullkomligen konseqvent; och i allmänhet kan man förutse yrkanden på höga tullar, på tullförbud, prohibitioner, monopoler, skrån och industriella korporationsprivilegier af alla slag och namn, så snart man rådfrågar den egna nyttan, hos hvilka producenter som helst, utan att lyssna det minsta till den tusenfaldigt öfvertaligare skaran af de aldrig rådfrågade konsumenterna. Enligt sin grundprincip måste demokratien rösta för handelsfrihet, ehuru det moderata partiet deraf kan medgifva skyddstull såsom undantag för någon viss kortare och öfvergående tid. Men om hvar och en tillkonstlad och af sådana spalierer understödd näringsgren, som aldrig kan bringas att s!å på sin egen rot, vill allt framgent påcka på det öfriga samhällets beskattning till sin förmån, medelst skyddstullar, och aldrig medgifva de billigare och bättre utländska varornas medtäflan: då är en sådan drifbusplanta att anse som ett förderf för det land, som fåfängt sökt acklimatisera den, och som ett hinder för de inhemska nä ringsgrenarnes naturliga utveckling, som endast kan befrämjas genom frihet och täflan. Tysklands södra och vestra stater och Preussens vestliga provinser ifra företrädesvis för skyddstull; frihandelsifrarna: i norra Tyskland hafva derföre önskat att en rågång, en tull-linea måtte bestämmas emellan.de begge motsatta intressenas områden; men detta beviljas visst icke. Sannolikare är det då, att vi, under den närmaste framtiden och reaktionens fortsatta välde, skola insnärjas mer och mer även i de materiella prohibitionernas nät; särdeles som konungen sjelf delar handelsministerns åsigter, ehuru de hos hela den öfriga konseljen rönt allmänt motstånd. I den tyska politiken stå vi qvar på samma punkt ännu. Frågan är alltjemnt om Tyskland skall under Österrikes vingar krypa tillbaka till den gamla förbundsdagen, eller under Preussens öfverhöghet sammansmälta i unionen. Preussen har gjort ett stort politiskt misstag, då det ingick på ombuds afsändande till Frankfurt, utan att ändå vilja underkasta sig Österrike och de med detta förbundna tyska konungarne. Den enda eftergift, hvartill konungen icke förmår besluta sig, är försakandet af den nordtyska unionen. Denna har i många år varit hans älsklingstanka, och i följd deraf motstår H. M. ännu alltjemnt hofpartiets och sin närmaste omgifnings enträgenhet. De kunna fördrista sig att föreslå allt, med hopp om framgång eller åtminstone öfverseende, — blott icke upphåfvandet af unionen. På denna fixa id hänger sig ock den nuvarande ministeren alltjemnt fast vid thronen; långt för detta skulle en annan minister utträngt den, om icke unionen med detsamma förlorat sina ifrigaste förespråkare och äfventyrat att gå under. Emellertid är det icke troligt att reaktionens fullständiga seger i hela Tyskland kan i längden uteblifva: general Gerlach är för närvarande konungens förklarade gunstling, och denne general, en fanatisk absolutist och pietist, är junkeroch hycklarepartiets hufvudpelare, kring hvilken partiet en dag väntar att ur sitt eget förråd se den tillkommande ministeren ordna sig. Rustningarne fortfara oäfbrutet; pennkriget med Österrike är i full gång, utan att någon derföre, nu mer än förut, befarar att se svärdet dragas. Det är ett sällsamt spektakel, att ministerialbladen i Berlin orda om Österrikes tidsvidriga absolutism, som icke håller någon rättighet helig, icke någon ed, utan skall störta Tyskland i förderfvet af ännu en revolution, medan ministerialbladen i Wien slunga pilen tillbaka och beskylla Preussen för den rysligaste absolutism, hvilken gör tillstängandet af revolutionens grifthvalf omöjligt, och anföra till bevis för påståendet just de hejdlösa ordonnanserna af den 3 Juni mot tryckfriheten. Prinsen af Preussen återkom i förrgår från Petersburg och for i går till London. Med detsamma spridde sig den berättelsen, att kejsar Nicolaus ärnar sjelf snart besöka England. Detta rykte har här väckt den största uppmärksamhet ; ty ingen tviflar att frågan är om störtandet af iord Palmerston, den kraftfulle motståndaren af alla samvetslösa reaktionsplaner. Vid kongressen i Warschau säges kejsaren hafva förklarat, att på revolutionens fullkomli;a utrotande icke är att länka förr, än England går kand i hand med de öfriga stormakterna, och att det måste b ingas derhän, till och med, i värsta fall, genom krig och ett nytt kontinentalsystem. En memoar öfver medlen att för alltid utrota revolutionen och demokratien sam: uppbygga samhället på nya och orubblige grundvalar bar ifrån Petersburg blifvit ala vänskapliga kabinetter tillsändt till studerande (vzum Studiump), och äfven deri talas om krig mot England och kontinentalspärrning. Whigministeren kämpar i England emot toryismens aristokratiskt-pietistiska öfverdrifter, mot det monopolielystna possessionatintresset och prohibitisterna, mot högkyrkans anspråk och missbruk; och man tror här allmänt, att tzaren och prinsen af Preussen ärna, i förening med det mäktiga torypartiei, öfvertala drottningen latt afskeda sina nuvarande rådgifvare: utan att