dan beslutit att släppa efter något i den nya presslagen, och låta domaremakten, i stället för polisen, afgöra huruvida en tidnings försändning med posten bör inställas, eller boktryckaren förbjudas trycka den vidare, eller om den helt och hållet skall förbjudas. Menm äfven med denna kontroll kommer det konstitutionella partiet sannolikt ej att godkänna det ministeriella tilltaget emot grundlagen; så framt ministeren icke, såsom så ofta förut, sätter knifven på sjelfva representationsrättens strupe; ty detta hot har vårt konstitutionella parti ännu aldrig uthärdat, utan att gifva med sig Men innan kamrarne sammankaliats, innan unionsparlamentet återsynes i Erfurt — sådant kan; aldratidigast, ske först i Augusti — hinner ministeren beqvämt med att utrota den demokratiska pressen i Preussen, och. att sålunda vinna sitt syftemål. Redan hafva en stor mängd smärre landsortstidningar beröfvats postförsändningsrätten, och resten dignar för de den öfvermäktiga borgensanspråken. Bland de större bar inställelsen af postförsändningen re dan i orterna träffat Königsberger Zeitung, Ostsee-Zeitung, Westphälische Zeitung, Triersche Zeitung och Rheinund Mosel-Z iiung, saxat i Berlin Abenpost och National-Zeitung; eburu förbudet, beträffande den sistnämnda, det sansade demokratpartiets förnämsta organ, icke ännu synes vara fullt bestämdt. Dess lugna ton och dess vetenskapliga allvar, i förening med dess obestridda sanningskärlek, tycktes böra betrygga den emot förföljelser; men just för dessa egenheter skull fruktas den af reaktionen mest ibland alla och: hatas af samma skäl djupast. Landet är öfverallt i bestörtning öfver dessa tryckfribetsförföljelser; ingen bland alla de reaktionära åtgärderna har så skadat regeringen inför allmänna omdömet. Till och med de annars våldsammaste bland reaktionärerna klandra detta våld, såsom åtminstone oklokt eller klent motiveradt; och stegets uttagande, just nu är ock i sanning oförklarligt, ju mera verklighet söndringen med Österrike och den af detta ihopabragta parlamentssvansen i Frankfurt börjar antaga. Den ende bland ministrarne, som afstyrkt tryckfribhetsförföljelsen, är hr von Manteuffel, eburu han slutat med att gifva efter; dess förordare åter voro, såsom alltid, kabinettsviljans läraktige myndlingar: kultusministern hr von Ladenberg och handelsministern hr von der Heidt. Den sistnämnde, på de fordna landtdagarne en häftig oppositionsledamot, till sitt enskilda yrke bankir i Eiberfeld, och penningearistokrat från topp till tå, bar blifvit reaktionens förnämsta stöd. Men hans inflytande blir just nu ett förderf på annat vis, nämligen derigenom, att han arbetar på ett nytt prohibitift tullsystem, att sätta i stället för Tullföreningen, som grundade sig på handelsfrihet, i trots af de många inskränkande undantagen. Hr von der Heidi bar i Berlin hållit en kongress af tillverkare och köpmän, som skulle granska den af honom förändrade tulltariffen, hvilken sedan skulle framläggas vid Tuliföreningens nästa lagtima möte i Kassel. Pluraliteten bland de tillkallade utgjordes af sådana producenter, som anse probibitiftullar för deras enda hjelp; eleverna öfvergingo sålunda snart mästaren sjelf. Icke blott alla de ministeriella propositionerna godkändes, utan ännu ytterligare förböjningar fordrades i tullen för aila slags ylle-, bomulls-, linneoch sidenxaror. Minoriteten utgjordes af deputerade från våra -nordligare provinser, i synnerbet den med fabriker föga begåfvade Östersjökusten, som bloit kunna berga sig under handelsfrihet och hvilkas skeppsvarf och sjöfart lida otroligt genom hög införseltull, i synnerhet på jern. 1 dessa landsorter betraktas handelsministerns förehafvanden med bitter harm; Stettins, Danzigs och Königsbergs handelskamrar bafva ingifvit flerfaldiga erinringar och besvärsskrifter, hv2ri den så kallade skyddstullen utan förbehåll framställes som medel för fabrikanter och handtverkare, att rikta sig på landets alla öfriga invånares bekostnad, men utan minsta förmån deraf för den egentlige arbetaren. Man utsår, — säga de — en med konst alstrad näringsafund, som ändå a!drig hinner rotfästa sig, utan måste fortfaran eansas och omhuldas medelst nya konstgrepp. Sådant kan så mycket mindre medföra någo gagn, som ropet på skydd och prohibitifanstalter blef i alla tider mera högljudt,isamms mån regeringarne voro inskränkta eller svags nog att lyssna derpån. Det antydes tillika hurt man på den sednaste tiden har i Preussen fåfängt uppoffrat näringsfriheten åt ett nytt skrå och köorporationsväsen, i den påtagligen änn lika aflägsna förhoppningen, att derigenom vinn: arbetsklasserna för de öfriga reaktionära stats förändringarne. Lika otillfredsställande som den industriell: kongressen, blef en kongress för possessiona ter, som skullg rådpläga om jordbruksintres set och dess befrämjande. Häri var ministe rens förslag likväl motsatsen emot det för fa briker och handtverk: man ville upphäfva in förselstullen på jordbruksalster. Men natur ligtvis ville de stora possessionaterna icke hör: någonting sådant, på samma gång en stegrat ;Iskyddstull föreslogs åt andra yrken. De for Idrade tvärtom sjelfva skyddstull för jordbruks -lindustriens alster, och ville på intet vi; se si HEARNS SATT Te ad är är sne sö pr Ar