Kongl. akademiens för de fria konsterna Exposition. Andra artikeln). (Genremålningar. Interiörer.) Om man härifrån går tillbaka till 1:sta rummet, så varseblifver man på dess östra vägg en genremålning (JM 22) af helt annat slag; figurerna och handlingen utgöra der ännu mera hufvudsaken ; omgifningen (landtliga byggnader och en nätt utsigt i bakgrunden) helt och hållet bisak: Det är en flock ryttare som rastav, och framställningen, ehuru utförd i olja, kallas blott eskiss till en större taflan. Men likasom när spanioren igenkänner något — äfven blott eskisseradt — af sin dramaturgis furste, och helsar det med utropet: Es de Lopel likaså stadnar den svenske konstälskaren framför detta märkvärdiga utkast, och säger med glad nationalkänsla: Det är af Wahlbom. Ingenting är mera hvardagligt än ämnet: man ser ryttare i medeltidsdrägt, med sina hästar, och landtfolk som förpläga manskapet och öken: hundratals flamandare hafva framställt detsamma; men ändå — huru olikt! Här förråder sig ingenstädes någon modell: figurernas ovanliga rörlighet skulle-till och med gjort begagnandet deraf omöjligt: och likväl äger allt den fullkomligaste naturtrohet. Att på fri hand, så sannt, så. redigt och skenbart så konstlöst, gruppera de. många figurerna: att genom de enklaste medel sammanbinda äfven skilda grupper och handlingar till ett helt, innebär en förmåga af anordning, som träffas ganska sällsynt i förening med en sådan rikedom och dristighet i detaljerna. Ju mera man granskar, ju mera märker man att här är ett snille, som icke behöft tveka för något infall eller spara på någon tillgång, och som blott sansat sig nog, för att icke öfverlasta med obetänkt slöseri. Denna komposition skiljer sig härigenom från många äldre af. samme mästare, der de djerfva ställningarne och förkortningarne likasom mana att betrakta den alldeles utomordentliga säkerhet i dylikt, som är hr Wahlbom egen, och som knappast skulle vara förklarlig, utan erinran om den fordne gymnasiarkens ovanliga tillfällen till studier i -detta hänseende. Här åter visar sig det dristiga öfverallt underordnadt det naturliga, stundom ideala; konstnären bar af sitt minnes rika förråd endast lånat den fördelen, att kunna följa sin ingifvelse utan spår af modell till någonting, och att ändå skapa med sådan sanning, som om allt vore daguerreotyperadt i flygten, efter en ytterst rörlig urbild. — Han har fintligt begagnat ryttarnes drägt, landtbarnens halfnakenhet och sysselsättningen med hästarnes förfriskning, för att öfverlåta sig åt sin talang för kostymering och nuditeter, och för framställningen af sköna hästar; och genom åtskilliga små tillfälligheter har han föranledt talande attityder och Sinnesuttryck både hos menniskor och djur. Huru ståtliga äro ej ryttarne: huru bhjertligt skratta de ej: huru naturligt gråter ej den lilla , : gt gratel flickan öfver att hon råkat fälla muggen, som hon skolat bära fram! Huru välberäknadt bringas ej en häst vid taflans ena sida att gnägga, och huru natursannt lyssnar ej en annan derpå, från den motsatta! Hvilken konstfull, men ) Se A: B. Ja 134 och 145.