mot vattenbebandlingen; emedan man ingalnnda behöfver frukta att allmänheten deraf skall låta förleda sig vill dårskapen att heldre såsom läkemedel begagna hvad som plågar än hvad som. lindrar, att ej tala om omöjligheten att i allmänhet och vid större brännskador, kunna till användning ansköffa erforderlig mängd af terpentin, fosforolja, sprit 8c. alt låta halstra och steka sig öfver sakta eld vid lidna bränoskador, i tanka att med denna åtgärd bota dem och förnämligast emedan i denna anmälan sig uppenbarar — kärlek, isynnerhet till den af anmälaren med hela själen omfattade Hahnemannska kurmetodens grundsatser. För detta genmäles egentliga, saken rörande, ändamål behöfves egentligen ingenting mer, än att helt enkelt erinra läsaren derom att, huru sannt det än är, att vattnet blifvit begagnadt såsom läkemedel, så länge som sjukdom funnits på jorden, det likväl först varit Priessnitz och hans efterföljare förlänadt, att för dess rätta användande uppdaga de sanna lagarna. Härmed förlora de efter Bell, Richter, Kentish, Hahnemann och John Anderson anförda exemplen all den vigt snmälaren ansett dem ega, och bevisa ingenting annat, än att dessa hrr likasom allmänheten , långt mindre än Dzondi förstodo att rätt använda vattnet — och ett kraftigt medel, som orätt användes, måste då verka I samma mån skadligt — men ingen lär vilja klandra, om jag föröfrigt, med några ord, gendrifver den personliga förebråelse anmälaren gör mig för inconseqvens. Utan tvifvel skall hvarje tänkande menniska, som ej missledes af förvillande falsk theori, lätt inse och erkänna hurusom ingen motsägelse ligger deruti att, såsom naturen fordrar, med kallt vatten varsamt, d. v. s. långsamt verkställa den förfrusnes relativt till hvars värmegrad vattnet naturligtvis ävarmt) nödiga uppvärmning; och att äfven med (reativt till brännskadans hela temperaiur) kallt vatt len varsamt, d. ä. långsamt afkyla denna. Skälet ir, att man ej utan skada för det lefvande kan låta ytterligheter skarpt uppträda emot hvarandra. Att anmärkaren häri ser ej blott motsägelse utan finner att stöd för Homoiopathiens sanning, det förefaller ika så besynnerligt som hans misstag, då han vill nomoiopathiskt, d. v. s. efter grundsatsen : ,similia similibus eller: ondt skall med ondt botas,, förklara vad t. ex. kocken vinner genom den skållade fingerns värmande. tgärden verkar neml. i sjelfva verket lika visst svalkande för det brända stället som den är overkställbar vid större brännskador. Här är ej stället att med Anmälarenv tvista om vattnet såsom umniversalmedel. Blott må jag erinra, att, så vidt jag vet, ingen ännu påstått vattnet vara ett sådant i den mening. att det skulle vara det enla nödvändiga eller alltid det bästa läkemedlet; men väl i den, af allmän användbarhet, neml. än såsom nufvudmedel, än såsom bimedel. Söderköping den 41 Juni 1850. J. 0. Lagberg.