andre är som man vet nästan galen; den tredje är för röd
dea fjerde är kommunist.
Men något måste dock ske, om också blott en kra
vall eller ett puts.
Godt, putset var färdigt, och Breslau hade gjort sin plig
— hade uppfyllt sin förbindelse mot nationalförsamlingen
Om aftonen skulle det bryta löst; men det var änm
endast middagstiden och Breslauerbon spisar emellan 12 oc
1, såsom hvarje annat menniskobarn.
Men i qvälls, sade den ene till den andre, blir de
en kravall, eller åtminstone ett puts.
Det var ock söndag, en dag då en hop sysslolöst foll
yrifver omkring på gatorna, beredde till hvad upptåg son
eist.
Oaktadt sådana utsigter, uteblef icke den kavalkad
som skull? äga rum till Wandas ära. Den unga grefvin-
nan kunde omöjligt låta bli att deltaga deri, så gerna hor
ock hade önskat, Med tillhjelp af Marie, som hade följ!
henne från Breslau, klädde bon sig. En tätt åtsittande
svart ridklädning omslöt hennes smärta herrliga figur
Genom denna klädning, som var blygsamt tillknäppt änd:
till halsen, erböll Wanda det kyska utseendet mera af en späd
nunna, än hon liknade en vild amazon. Under karlhattei
hängde de silkeslena lockarne fritt nedåt i vågor. Pi
hennes ansigte sväfvade ett vemodigt leende, liksom hor
bade anat, att kon kanske för sista gången skulle åtnjut:
detta aristokratiska nöje. Hon tänkte på Dörner och hvac
han skulle säga, om han kunde se benne i denna drägt
Hon rodnade djupt vid tanken på honom och kände djup
huru föga hon tillhörde den krets, inom hvilken hon hit
tills varit van att lefva. I denna egendomliga drägt hände
hon sig främmande för sig sjelf och liksom förändrad
Hon blygdes liksom om hon begått en orättvisa mot honom
Hade Dörner sett henne, så skulle hän kafva delat vå
beundran. Ian skulle icke kunna hafva vändt sina ögor
från denna älskliga fgur, hvilken i denna underbara ut:
styrsel förekom såsom en poetisk drömbild, såsom den för
kroppsligade romantiken. Med ovillkorlig enthusiasm hel
sades hon af herrarne, då hon vid ryttmästarens hanc
trädde in på gården. Lätt och bäfvande svängde hon sig
uppisadeln. Med säkerhet fattade hon tyglarne och ledd
hästen, som stolt bar sin ljufva börde.
Vid hennes sida red generalskan. Ehuru hon nppbju
dit alla toilettens konster och mer än vanligt grälat på
Lisette, sin kammarjungfru, så öfverskred dock hennes väx
det graciöses måttstock, På sednare tiden började hor