jmen tryckt, skrift kallad: Appell:tillSverge oci
Norge af en Slesvigholsreinare.:i- Denna iappel
har. först ett kort förord;:som. erinrar om der
Tbekanta -epoken af-åren 1459—1460 då efter
Igrefliga ; Scehauenburgska busets utslocknande
som sedan 1100-talet varit regenter i Holstein
loca sedan 1386 tillika i Slesvig, och efter dan-
Iske konungn Christoffers af Båjern död, danska
Iriksrådet erbjöd danska konungakronan åt her-
Jug Adoif den VIlI:de som då var regent öf:
ver båda hertigdömena, hvilket enligt Allens
I historia, tredje upplagan pag. 260, skett eme-
Idan rådet trodde sig böra begagna detta till-
fälle för att återförena Slesvig med riket. Her-
Ttigen afslog dock tillbudet, emedan hanv, enlig
hvad Allen anmärker, föredrog sin ställning så.
som hertig af Slesvig och grefve af Holsteir
framför danska kungavärdigheten. Men tillika
hänviste han, emedan han han sjelf var barn-
lög, danska riksrådet till sin äldste systerson,
grefve Kristian af Oldenburg, som dessutom val
beslägtad med det gamla danska konungahuset
Denne antog tillbudet, och blef år 1448 vald
till konung af Danmark under namn af Kri-
stian I. Då sedermera den 4 December 1459
furstliga Schauenburgska huset med Adolf VII
välsignad i åminnelse, utslocknade, så blef år
1460 konungen af Danmark Kristian I af Sles-
vigbolsteinska ständerna vald till hertig af Sles-
vig och grefve af Holstein. Såsom vilkor för
sitt väljande, stadfästade, besvor och beseglade
Kristian I för sig ech alla sina efterkommande
länderna Slesvigs och Holsteins gamla rättig-
heter och friheter, på sätt som följer.
Härvid måste vi stadna för att anmärka, att
åtskilliga invändningar blifvit gjorda och tvi-
ster förevarit om olika förhållanden mellan
regentskaperna och arfsföljden, beträffande olika
delar af Sesvig, hvilket ailt förut är bekant.
Men denna tvist har, siscm längre ned skall
finnas, icke något hufvudsakligt inflytande på
beskaffenheten af Slesvig-holsteinianismens nu-
varande ställning i afseende på dess postulater.
Det anförda utgör blott en i skriften lemnad
förklarande inledning till de efteråt tryckta
bandlingarne, hvilka bestå i följande.
Den första handlingen innefattar ett aftryck
in extenso af det ofta åberopade brefvet af år
1460 af nyssnämnde Christian I af Oldenburg,
hvarigenom han försäkrat, att Slesvig och Hol-
stein skuile evigt förblifva tillsammans. Då
detta utgör det egentliga grunddokumentet som
åberopas på den sidan, torde det ej vara ur
vägen att jemväl reproducera vissa delar deraf
ordagrannt:
Vi Kristian med Guds nåde Danmarks, Sveri-
ges, Norges, Vesdes och Götes Konung, grefve till
Oldenburg och Delmenhorst, bekänna och intyga of-
fentligen genom detwta vårt bref för alla som se, höra
eller läsa det, att de ärevördiga prelaterna, det stränga
ridderskapet, de hedersamma städerna och innevå-
varne i hertigdömet Schleswig samt länderna och
grefskapen Holstein och Stormarn hafva valt
oss lill hertig af Schleswig samt grefve af
Holstein och Stormarn. Tillika hafva de antagit
och byllat oss såsom deras herre,
icke såsom Konung af Danmark, utan såsom
herre ölver förenämnde länder, med skyldig-
het att iakttaga alla artiklar och stycken,
som här nedan nämnde äro. .
Hverje innevånare i förberörde
nder, andeliga cch verldsliga, ridderskep och stä-
der, såsom Schleswig, Flensburg, Hadersleben, Ham-
burg, Kie!, I zehse, Rendsburg och alla andra stä-
der, små och stora, samt deras invånare, köpmän
och vandringsmän, skola vi skydda vid deras rätt
och frihet; ech ella deras privilegier, friheter,
rättigheter, och alla ärliga sedvänjor och bruk skola
vi bekräfta och besegla ät alla i gemen och hvar
och en i synnerhet. Hvarföre vi också vu i kraft
af detta bref bifalla, medgifva ech bekräfta alt
sådant för evärdeliga tider. — — — — — Vi-
dare bekänna vi och tillstå, att ehuru vi jemte våra
kära bröder, herrar Mauritius och Gerhard, grefvar
vill Oldezburg och Delmenhorst, äro efter vår salige
morbrors förbemälte herr Adolfs död genom födseln
närmaste arfvinge till ifrågavarande länder, hafva vi
dock, sås redan sagdt är, blifvit valde till dessa
länders herre, icke i vår egenskap af Konung af
Danmark, u!en of Ten gunst, som dessa länders
invånare bysa för vår person. Och äga vi icke att
genom arf öfverlåta dessa länder till någon af våra
barn eller slägtingar, utan likasom vi nu af fri
vi!ja blifvit af invåsarne i samma länder valde till
deras herre, så skola också efter vår död de och de-
ras efterkommande, så ofia dessa länder blifva ledi-
ga, bisehålla sin valrätt och kunna välja något af
våra barn till sin herre, eller om intet sådant fun-
nes, hvilket Gud nådeligen afvände, välja någon af
våra sidoarfvingar. Den som då på föreskrifne sätt
blir vald, skall fördra och emottaga länen af sin
länsherre, från hvilken de ugått såsom län, och
göra allt hvad som är rätt och tillbörligt. På det
för öfrigt den välgerning och gunst invånarnei
dessa förberörde länder oss bevisat, icke må län-
da dem eller deras efterkommande till 2ågot
men, utan i evärdeliga tider blifva för dem för-
delaktiga cch nylliga, skall ingen, eho det vara
må, hvarken andiig eller verldslig man, vara för-
pligtad att följa oss, tjena oss eller gifva oss nå-
gon hjelp utom dessa lär ders område. Likaledes
skola vi aldrig tillvälla oss den rätt att, i saker som
angå lif eller gods,. låta instämma någon af dessa
länders invånare att för oss stå till rätta, utan skall
hvar och en i sådsna mål inom landet njuta den
rättsisa som vedesbi När vi vilja börja krig,
för at betärji: dessa länders lugn och fördel, skall
det ske wmed råd och tillstyrkan och bifall af
ländernas vanliga rådgifvare.
Men skuile någon utom eller inom landet
öfverträda någon af förestående artiklar eller
någon efterföljande artikel, så skola vi med
RE or mt ne