BERLIN OCH BRESLAU 1847—1849.) Roman ar MAX RING. SEDNARE DELEN: WANDA. Dei var folk som trodde, att om man blott började om man blott gaf ett exempel, så skulle allt sedan gå a! sig sjelf. Hufvudstaden skulle gå förut, så skulle de andra städerna nog följa. Alla voro ju lifvede af samma anda, alla Schlesiens magistrater och stadsdeputerade hade ju afsändt adresser till nationalförsamlingen och försäkrat den om bistånd med lf. och gods. Men anden är villig och köttet svagt. Icke heller sker någonting af sig sjel och utan möda; utan sådana saker fordra plan och öfver läggning, såsom hvarje annat verk, Hos folket lefde en obestämd ifver, en tanke och längtan efter handling; men hvad egentligen skulle göras visste ingen rigtigt. Vi måste anfalla militären och fördrifva den från staden, hette det här och der. Men svaret var: ,Hvarföre? Hvad har militären gjort oss för ondt! Hafva vi icke bittills alltid varit goda vänner? Vi miste vänta till dess vi bli anfallna; då skola vi nog försvara oss. Låt oss bygga barrikader!s utropade de mest hetlef rade. — Men i all verlden mot hvem ? svarade de klokare och vildbjernorna blickade nedåt marken, utan att kunna svara ett ord. Och sedan militären väl blifvit fördrifven, sade de ängslig2, så blir staden cernerad och slutligen bombarderad som Wien., Alla dessa betänkligheter gjorde att intet beslut kon till mognad. Vi vilja ha en Provisorisk regering!, ropade de vär sta radikalerna; Öfverpresidenten duger icke, vi hysa in tet förtroende till horo Nåväln, sade de moderata, drag då fram personer, til hvilka vi hysa förtroende; edra hufvudmän äro utan in sigter och förmåga; den ene är för ung och oerfaren, der Se A. PB. 20 83—52, 94, 97. 100-—1203, 105—108, 111—115 118, 149, 170, 122, 128, 499 131 och1i52.