BERLIN OCH BRESLAU 1847—1849.)
Roman ar MAX RING.
SEDNARE DELEN:
WANDA.
Dei var folk som trodde, att om man blott började
om man blott gaf ett exempel, så skulle allt sedan gå a!
sig sjelf. Hufvudstaden skulle gå förut, så skulle de an-
dra städerna nog följa. Alla voro ju lifvede af samma
anda, alla Schlesiens magistrater och stadsdeputerade hade
ju afsändt adresser till nationalförsamlingen och försäkrat
den om bistånd med lf. och gods. Men anden är villig
och köttet svagt. Icke heller sker någonting af sig sjel
och utan möda; utan sådana saker fordra plan och öfver
läggning, såsom hvarje annat verk,
Hos folket lefde en obestämd ifver, en tanke och läng-
tan efter handling; men hvad egentligen skulle göras visste
ingen rigtigt.
Vi måste anfalla militären och fördrifva den från sta-
den, hette det här och der.
Men svaret var:
,Hvarföre? Hvad har militären gjort oss för ondt!
Hafva vi icke bittills alltid varit goda vänner? Vi miste
vänta till dess vi bli anfallna; då skola vi nog försvara oss.
Låt oss bygga barrikader!s utropade de mest hetlef
rade.
— Men i all verlden mot hvem ? svarade de klokare och
vildbjernorna blickade nedåt marken, utan att kunna svara
ett ord.
Och sedan militären väl blifvit fördrifven, sade de
ängslig2, så blir staden cernerad och slutligen bombar-
derad som Wien.,
Alla dessa betänkligheter gjorde att intet beslut kon
till mognad.
Vi vilja ha en Provisorisk regering!, ropade de vär
sta radikalerna; Öfverpresidenten duger icke, vi hysa in
tet förtroende till horo
Nåväln, sade de moderata, drag då fram personer, til
hvilka vi hysa förtroende; edra hufvudmän äro utan in
sigter och förmåga; den ene är för ung och oerfaren, der
Se A. PB. 20 83—52, 94, 97. 100-—1203, 105—108, 111—115
118, 149, 170, 122, 128, 499 131 och1i52.