sedan det väl först fått samla sig glödande kol på deras hufvuden: Nu kunde jag väl hafva språkat nog med afseende på min statsrådsbefattning; men ju mer jag skrifver, ju mer tycker jag mig hafva:att säga, om menniskor, som jag mött under min långa lefnad, och bekännelser att göra för det deltagande, jag rönt af de flesta under alla tider. Jag har varit outsägligen lycklig uti att hafva haft många vänner, och kan nästan säga, att jag kaft dem att tacka för min verldsliga framgång, mer än mina egna tillgöranden eller förtjenster. Mitt fromma alltid förlåtande hjerta har visat mig att, då jag haft ovänner, händelserne gjort att det samlat sig glödande kol på deras hufvuden, och att vi blifvit vänner igen, äfven om vi förut varit föga bekanta. Då man på ålderdomen genomgår sina lefnadsöden med lugn och tillförsigt om ett bättre lif efter detta, må läsaren tro, att det är en Jjuf tillfredsställelse veta sig icke hafva hatat någon menniska eller sjelf hafva veterligen bidragit till någons ofärd — hvarigenom man kan således anse sig icke gå utur tiden i ett vrångt sinne. Jag glömmer så gerna de oförrätter mig icke så sällan drsbbat — och om man skulle påminna sig mina fordna missöden, kan man vara försäkrad att jag af bjertat glömt dem och så, som min tro bjuder mig, förlåtit de härvid verksamma menniskorna — synnerligen nu, då jag endast lefver för att göra mina vänner all den rättvisa jag kan för deras välvilja mot mig och deras deltagande i mina öden., Straxt derefter yttrar han följande, hvaraf det synes som om han ansett sin statsrådsblifning för ett ofog eller en drift med hans person: Det fordrades dock vänners bemödanden att få mig till statsrådskandidat, hvarom man kände jag icke var angelägen, Jag har förut berättat, att jag verkligen blef uppnarrad, dels genom bref från baron Otto Palmstierna, dels genom ett dylikt af en gammal Upsalavän och stor brukspatron; hvilka yrkade mitt deltagande vid riksdagen för jernbruksrörelsens räkning: en sak som man kände att jag ofta förut ifrat för vid riksdagarne. Baron Fleetwood, som egentligen var polt och panna i samråd med H. Exc. Brahe till det ofog man bedref med min person, påminner sig läsaren mötte mig på Edsbergssannas gästgifvaregård och gaf mig råd för min sdlädsel; utan att likväl gifva mig del af hvad som örestod mig — hvilket han dock väl kände såsom nventor och kommissionär att drifva mig i väg, u förr dess häldre Det har af en annan (hr Crusenstolpe i 16:e brefvet) blifvit anmärkt, att hr af W. ställer exceliensen Brahe såsom statsman af högre ordningen vid Carl Johans sida såsom fordom Axel Oxenstjerna vid Gustaf Adolfs; ja — han synes till och med i visst fall sätta den förre öfver den sednare. Hvad besynnerligt ligger häri? Kan väl någon undra öfver hvad hr af W. tänker och yttrar? Man finner på de blad i minnena, som handa om denna fråga, att ingen kände grefve Brahe både från statsmannavisdomens och reigionens sida så väl som hr af W.; åtminstone åter det så. Och icke nog med hans kunskap om grefve Brahes djupa religiositet, han kände ifven komminister Dahlgrens. Denna hade han jelf erfarit. Han sammanbinder allt detta på ljande sätt. Berättelsen handlar om ett tillälle, då grefve Brahe med sin djupa dödsbålande hosta, gick på den trånga Prestgatan, remligen i liktåget efter Dahlgren, som bodde vär. Hr af W. vill förklara orsaken huru det unde komma sig, att grefve Brahe befann sig något så simpelt. Vi anföra denna anekdot å mycket hellre, som den verkligen visar raml. exe. B. från en ganska vacker sida. H. exc. Brahe, äfvensom döende fullgiorde allt vad hans tjenstebefattnizg ålade honom, och då ban senom flera veckors vakande, nästan utan föda ellleles krossat en i sin konungs tjenst försvagad belsa, lef hans nästan sista förrättning här i lifvet att ölja honom till det rum der hans älskade konung vilar. Denna uppmärksamhet visade han emelleriu icke endast mägtiga höga herrar och anförvander; nej, hans fromma tacksamhet och deltaganda jerta bjöd honom äfven att infinna sig. till och med om ganska sjuk, uti anspråkslösa sorgebus: och jag ninnes ganska väl, då vid komminister Dahlgrens vegrafning h. exc. Brahe, med sin djupa, dödsbålande hosta, som skallade uti den trånga Prestgaan, åtföljde i full uniform det simpla liktåget efter tomministen. Visserligen påstår man, att mycken gennytta, förställning och ceremonibegär finnes bland le högt uppsatta på jorden ; men hvartill skulle väl lt detta här hafva tjenat då? Nej, jag tror mig afva anat en del af Brahes motiver. Hen gick till krift i Storkyrkoförsamlingen, der jag åtminstone jet att han hade sin bänk, den jag också begagnat ch der jeg ofta sutit vid hans och excellensen Roenblads sida; — måhända han någon gång af Dahlren, som i sin ordning ofta der förrättade skrifternålen, fått emottaga religionens sanningar uti ill hjerta — ty vid sådana tillfällen var Dahren på sin plats, det har jag sjelf erfarit, ehuru ftast han var misskänd och ej sällan missaktad som rest, genom sitt lifliga lynne i muntra sällskapsretsar och sin glada uppfattning af jordlifvet.n Han omtalar nu att han äfven satt bredvid refve Brahe vid doktor. Hagbergs likkista. Jerpå nämnes huru h. exe. gr. B. i många daar satt vid Carl Johans likkista. Så — sluter hr af W. — har jag uppfattat hb. xc. Brahe, dess handlingar, samt den tid hvarunder an lefde och verkade, — — — — Dess (gr. B:s) fromma väsende medgaf icke, att jan skulle uppträda, hvad då lyckligtvis heller icke ;ehöfdes, såsom statsman, likt vår tids Windisch ;rätzar, Jellacicar, Cavaignacar och Lamartiner, ler preussiska och andra staters nu lefvande, mer ch mindre inflytelserika rådgifvare; men jag förnodar dock, att ban ganska väl skulle kunnat mäta ig med dem i uppriktig fosterlandskärlek och okrymtad uppoffrande tillgifvenbet för sin konung och ädernesland., Det är ju att ej slösa alltför mycket med erömmet ? Vi bafva ej velat upptaga publiken med flere itater ur detta häfte; men kunna döck ej neka ss att till sluts meddela den uppgift, som hr af W. straxt i begynnelsen (sid. 33) gör om sig mRNA SSE AEA EEE SAR