sedan det väl först fått samla sig glödande kol
på deras hufvuden:
Nu kunde jag väl hafva språkat nog med afse-
ende på min statsrådsbefattning; men ju mer jag
skrifver, ju mer tycker jag mig hafva:att säga, om
menniskor, som jag mött under min långa lefnad,
och bekännelser att göra för det deltagande, jag rönt
af de flesta under alla tider. Jag har varit outsäg-
ligen lycklig uti att hafva haft många vänner, och
kan nästan säga, att jag kaft dem att tacka för
min verldsliga framgång, mer än mina egna till-
göranden eller förtjenster. Mitt fromma alltid för-
låtande hjerta har visat mig att, då jag haft ovän-
ner, händelserne gjort att det samlat sig glödande
kol på deras hufvuden, och att vi blifvit vänner
igen, äfven om vi förut varit föga bekanta. Då man
på ålderdomen genomgår sina lefnadsöden med lugn
och tillförsigt om ett bättre lif efter detta, må lä-
saren tro, att det är en Jjuf tillfredsställelse veta sig
icke hafva hatat någon menniska eller sjelf hafva
veterligen bidragit till någons ofärd — hvarigenom
man kan således anse sig icke gå utur tiden i ett
vrångt sinne. Jag glömmer så gerna de oförrätter
mig icke så sällan drsbbat — och om man skulle
påminna sig mina fordna missöden, kan man vara
försäkrad att jag af bjertat glömt dem och så, som
min tro bjuder mig, förlåtit de härvid verksamma
menniskorna — synnerligen nu, då jag endast lefver
för att göra mina vänner all den rättvisa jag kan
för deras välvilja mot mig och deras deltagande i
mina öden.,
Straxt derefter yttrar han följande, hvaraf
det synes som om han ansett sin statsrådsblif-
ning för ett ofog eller en drift med hans person:
Det fordrades dock vänners bemödanden att få
mig till statsrådskandidat, hvarom man kände jag
icke var angelägen, Jag har förut berättat, att jag
verkligen blef uppnarrad, dels genom bref från ba-
ron Otto Palmstierna, dels genom ett dylikt af en
gammal Upsalavän och stor brukspatron; hvilka yr-
kade mitt deltagande vid riksdagen för jernbruksrö-
relsens räkning: en sak som man kände att jag ofta
förut ifrat för vid riksdagarne. Baron Fleetwood,
som egentligen var polt och panna i samråd med
H. Exc. Brahe till det ofog man bedref med min
person, påminner sig läsaren mötte mig på Eds-
bergssannas gästgifvaregård och gaf mig råd för min
sdlädsel; utan att likväl gifva mig del af hvad som
örestod mig — hvilket han dock väl kände såsom
nventor och kommissionär att drifva mig i väg,
u förr dess häldre
Det har af en annan (hr Crusenstolpe i 16:e
brefvet) blifvit anmärkt, att hr af W. ställer
exceliensen Brahe såsom statsman af högre ord-
ningen vid Carl Johans sida såsom fordom
Axel Oxenstjerna vid Gustaf Adolfs; ja — han
synes till och med i visst fall sätta den förre
öfver den sednare. Hvad besynnerligt ligger
häri? Kan väl någon undra öfver hvad hr af
W. tänker och yttrar?
Man finner på de blad i minnena, som hand-
a om denna fråga, att ingen kände grefve
Brahe både från statsmannavisdomens och re-
igionens sida så väl som hr af W.; åtminstone
åter det så. Och icke nog med hans kunskap
om grefve Brahes djupa religiositet, han kände
ifven komminister Dahlgrens. Denna hade han
jelf erfarit. Han sammanbinder allt detta på
ljande sätt. Berättelsen handlar om ett till-
älle, då grefve Brahe med sin djupa dödsbå-
lande hosta, gick på den trånga Prestgatan,
remligen i liktåget efter Dahlgren, som bodde
vär. Hr af W. vill förklara orsaken huru det
unde komma sig, att grefve Brahe befann sig
något så simpelt. Vi anföra denna anekdot
å mycket hellre, som den verkligen visar
raml. exe. B. från en ganska vacker sida.
H. exc. Brahe, äfvensom döende fullgiorde allt
vad hans tjenstebefattnizg ålade honom, och då ban
senom flera veckors vakande, nästan utan föda ell-
leles krossat en i sin konungs tjenst försvagad belsa,
lef hans nästan sista förrättning här i lifvet att
ölja honom till det rum der hans älskade konung
vilar. Denna uppmärksamhet visade han emeller-
iu icke endast mägtiga höga herrar och anförvand-
er; nej, hans fromma tacksamhet och deltaganda
jerta bjöd honom äfven att infinna sig. till och med
om ganska sjuk, uti anspråkslösa sorgebus: och jag
ninnes ganska väl, då vid komminister Dahlgrens
vegrafning h. exc. Brahe, med sin djupa, dödsbå-
lande hosta, som skallade uti den trånga Prestga-
an, åtföljde i full uniform det simpla liktåget efter
tomministen. Visserligen påstår man, att mycken
gennytta, förställning och ceremonibegär finnes bland
le högt uppsatta på jorden ; men hvartill skulle väl
lt detta här hafva tjenat då? Nej, jag tror mig
afva anat en del af Brahes motiver. Hen gick till
krift i Storkyrkoförsamlingen, der jag åtminstone
jet att han hade sin bänk, den jag också begagnat
ch der jeg ofta sutit vid hans och excellensen Ro-
enblads sida; — måhända han någon gång af Dahl-
ren, som i sin ordning ofta der förrättade skrifter-
nålen, fått emottaga religionens sanningar uti
ill hjerta — ty vid sådana tillfällen var Dah-
ren på sin plats, det har jag sjelf erfarit, ehuru
ftast han var misskänd och ej sällan missaktad som
rest, genom sitt lifliga lynne i muntra sällskaps-
retsar och sin glada uppfattning af jordlifvet.n
Han omtalar nu att han äfven satt bredvid
refve Brahe vid doktor. Hagbergs likkista.
Jerpå nämnes huru h. exe. gr. B. i många da-
ar satt vid Carl Johans likkista.
Så — sluter hr af W. — har jag uppfattat hb.
xc. Brahe, dess handlingar, samt den tid hvarunder
an lefde och verkade, — — — —
Dess (gr. B:s) fromma väsende medgaf icke, att
jan skulle uppträda, hvad då lyckligtvis heller icke
;ehöfdes, såsom statsman, likt vår tids Windisch
;rätzar, Jellacicar, Cavaignacar och Lamartiner,
ler preussiska och andra staters nu lefvande, mer
ch mindre inflytelserika rådgifvare; men jag för-
nodar dock, att ban ganska väl skulle kunnat mäta
ig med dem i uppriktig fosterlandskärlek och o-
krymtad uppoffrande tillgifvenbet för sin konung och
ädernesland.,
Det är ju att ej slösa alltför mycket med
erömmet ?
Vi bafva ej velat upptaga publiken med flere
itater ur detta häfte; men kunna döck ej neka
ss att till sluts meddela den uppgift, som hr af
W. straxt i begynnelsen (sid. 33) gör om sig
mRNA SSE AEA EEE SAR