Article Image
å både icke behof af denna lilla förmåga inom den expeditioz, iag tillsvidare förestod, der fullpantade civila embetsmän förberedde målen så komplett på både svenska och fransyska, att jag nästan icke hade annat att göra, elfier alt förut hafva litet tittat i målet, är att blott uppläsa det till afgörande; ty någon debatt inom konseljen efter enskilda föredragningen kom sällan ifråga. Måhända var jag deremot uti beredaingarne någon gång kanske litet besvärlig, jå jisg in bona caritate ville hafva upp lysnivgar utur den framför föredraganden liggande huntan. Jag sökte att lära bort min konst till en aktningsvärd garsmal bekant, som boende i mitt granskap jag besökte om aftnarne ibland, baronen och generalen Bror Cederström, som hade för vana att läsa akterne vid sin expedition från perm till perm — som man säger — och härmed skadade sina ögon, hvilket slutligen tvingade honom nedlägga gevär och resa till Exåne. Att jag icke behöfde gifva råd 2 den delev annorstädes, faller af sig sjelf, såsom hvarken hehöfligt eller ens tillständigt af mig åtminstone: :sen för en gammal knekt, precis och omgtändlig i iminnelse, fann jag deltagandet vederbörligt och ganska ändamålsenligt. : Hans expedition var ännars ganska väl sammansatt och höll verkligen af honom — ehuru ban var något besvärlig, då han nästan var den första i embetsrummen tidigt på morgnarze — och han hade således kunnat med fullkomlig säkerhet öfverlemna åtskilligt, hvarmed han på hand bråkade, till dem, hvilka ändå fingo drsza största bördan; men han ville som många andra göra för mycket sjelf och stannade derföre i stöpetn. En rezeringsanekdot af intimaste slag omförmäles iutet derefter. !Saken angår den s.k. Statsrådsberedningen, hvilken sal. konungen vid ett :ilfälle af en viss anledning helt tvert aflyste, men straxt derpå lät återtaga sin gamla goda gångs igen. Den oefterhärmliga berättelsen om denna kuriösa händelse förtjenar läsas: En löjlighet tilldrog sig vid ett tillfälle, som jag icke vill förtiga, efter jag ändå lemnat öppenhjertigt mina läsare att titta äfven litet i mina statsrådskort. Jag kan icke påminna mig hafva nämt det förut i de förez :nde häftena; om så är, ber jag om förlåtelse, ty ;sz har så många gånger berättat händelsen muntlize: för vänner och bekanta, att det kan vara en möjlizöet, utan att jag kan nu kollationera, om mina uppzifter finnas på papper eller endast i mitt minne. Askelöf hade som vanligt gycklat med konungens :idzifvare i sin Minerva, samt påstått, att vi uti bereduingerne sammangaddade oss om eniga beslut, svin Hans Majestät hade svårt att komma ifrån uti sittanic konselj; och han hade icke så orätt den ulfven — ty vi ansågo oss behöfva bereda målen vederbö-liven, sedan allmänna ärendernas beredning ad, och det hände icke så sällan att vi ju, inbördes debatt, stannade i enhälliga beslut, tvarföre han kallade oss medregenter. Hvad hände i anledning häraf? Jo Carl Johan, mån om sin magt, förbjöd oss hafva några sammanträden eller beredningar. Vi kunde icke då göra annat än till nästa konselj medtaga alla luntorna och placera dem framför hvar och en af oss på bordet, innan konungen kom in från sängkammaren. Jag ser när jag vill hans mine, då han inträdde och fann bordet fullastadt med stora pappershögar, samt trodde mig finna att han ångrade sitt beslut, som ingen haft tillfälle afsöjia. Dagen var bestämd för krigföredragning, så at: vi hade kunnat lemna de flesta af våra papper hemma; men som det hade kunnat gå mycket hastigt med baron Cederströms föredragning, borde hvar och en vara beredd på hvar skjutstaflan kunde stanna, — och sanningen att säga ville vi också viss korungen, att det icke var så litet besvär med förberedandet af mål till föredragning. Jag tycker huru Momus Askelöf, om han kunnat se genom ayckelhålet, skulle fägnat sig åt den förlägenhet ivaruti ban först hade satt oss; men han skulle snar: hafva funnit, att vi togo den saken ganska kallt, och att förlägenheten stannade på annan hand, och att den insultativa rådgifvaren för tillfället endast kunde två sina händer med gamla frasen: att det icke var så illa ment. . Konungen satte sig emellertid i sin förgyllda stol fryntlig och beskedlig; lade som vanligt i ordning sina pennor och skrifdon; under det han såg på oss, som bibehöllo vår constilutisnela stela värdighet, utan att han kunde förmärka nigon häpenhet å vår sida. Men då baron Ceder röm började på svenska föredraga första målet för oss, som icke kunnat taga kännedom deraf, och några öllo honom i talet för att få upplysningar, börjude gamla herrn att trumma med fingrarne på bordet, som oftast skedde när han var itnquiet — och då var det verkligen svårt att hålla god min. Efter en god stund, hvarunder Cederström letat i handlingarne, svarat och visat oss — allt på svenska — att han ganska väl genomgått handlin-li gen, samt konungen förmanat oss att komma öfver-l: ens och beslutet på fransyska ändtligen upplästes och gillades; bief detta mål vederbörligen absolveradt. Jag minnes icke hvarom målet egentligen handlade, men tror att det hade gemenskap med en boställsaffär och var väl genomarbetadt af krigsrådet Forsberg, Cederströms högra hand och skicklige expeditionschef. Men då andra målet drogs utur luntan: och disputen börjades på samma sätt; förgick tåla-) modet hos konuagen alldeles. Han sade sig icke må rätt väl, utan rhedgaf att vi kunde på fordna vi-! set bereda våra mål, steg upp och gick — hvarefter han sade till Brahe, som mötte honom i sängkammaren, att han hade återgifvit oss vår diable de Beredning. På vägen genom stora galleriet skrat-! tade vi visserligen smått i mjugg, — ty på den tiden var det icke rådligt att glorifiera sig öfver någon framgång man haft eller bullra såsom anmärkare och ogillare af fattade beslut. Vi sammanträdde som vanligt, tego och arbetade, samt skämde l! icke bort vår lilla seger — utan att derföre anse oss vara medregenter, eller ens ministrar, enligt samtidens konstitutionella begrepp — utomlands notal bene.n j Detta är i korthet nästan allt hvad hr af W.j har att förmäla om sin statsrådstid. Det kanl icke kallas mycket, men är på sitt vis godt! nog; och man må säga hvad man vill, elierj! se förf. i hvad dager man behagar, så är det dock omöjligt att förneka honom ett öfverallt sig uppesbarahde godmodigt och anspråkslöst sinne. Se här buruv han tänker om sina egnal: förtjenster och om sin ställning till sina ovänner, med hvilka han alltid blitvit vän igen,l ERE Ne TUR TE SETT TENN EE

6 juni 1850, sida 3

Thumbnail