å
både icke behof af denna lilla förmåga inom den
expeditioz, iag tillsvidare förestod, der fullpantade
civila embetsmän förberedde målen så komplett på
både svenska och fransyska, att jag nästan icke hade
annat att göra, elfier alt förut hafva litet tittat i
målet, är att blott uppläsa det till afgörande; ty
någon debatt inom konseljen efter enskilda före-
dragningen kom sällan ifråga. Måhända var jag
deremot uti beredaingarne någon gång kanske litet
besvärlig, jå jisg in bona caritate ville hafva upp
lysnivgar utur den framför föredraganden liggande
huntan.
Jag sökte att lära bort min konst till en aktnings-
värd garsmal bekant, som boende i mitt granskap
jag besökte om aftnarne ibland, baronen och genera-
len Bror Cederström, som hade för vana att läsa
akterne vid sin expedition från perm till perm —
som man säger — och härmed skadade sina ögon,
hvilket slutligen tvingade honom nedlägga gevär och
resa till Exåne. Att jag icke behöfde gifva råd 2
den delev annorstädes, faller af sig sjelf, såsom
hvarken hehöfligt eller ens tillständigt af mig åt-
minstone: :sen för en gammal knekt, precis och om-
gtändlig i iminnelse, fann jag deltagandet vederbör-
ligt och ganska ändamålsenligt. : Hans expedition var
ännars ganska väl sammansatt och höll verkligen af
honom — ehuru ban var något besvärlig, då han
nästan var den första i embetsrummen tidigt på
morgnarze — och han hade således kunnat med
fullkomlig säkerhet öfverlemna åtskilligt, hvarmed
han på hand bråkade, till dem, hvilka ändå
fingo drsza största bördan; men han ville som många
andra göra för mycket sjelf och stannade derföre i
stöpetn.
En rezeringsanekdot af intimaste slag om-
förmäles iutet derefter. !Saken angår den s.k.
Statsrådsberedningen, hvilken sal. konungen
vid ett :ilfälle af en viss anledning helt tvert
aflyste, men straxt derpå lät återtaga sin gamla
goda gångs igen. Den oefterhärmliga berättel-
sen om denna kuriösa händelse förtjenar läsas:
En löjlighet tilldrog sig vid ett tillfälle, som jag
icke vill förtiga, efter jag ändå lemnat öppenhjertigt
mina läsare att titta äfven litet i mina statsrådskort.
Jag kan icke påminna mig hafva nämt det förut i
de förez :nde häftena; om så är, ber jag om förlå-
telse, ty ;sz har så många gånger berättat händelsen
muntlize: för vänner och bekanta, att det kan vara
en möjlizöet, utan att jag kan nu kollationera, om
mina uppzifter finnas på papper eller endast i mitt
minne. Askelöf hade som vanligt gycklat med ko-
nungens :idzifvare i sin Minerva, samt påstått, att vi
uti bereduingerne sammangaddade oss om eniga be-
slut, svin Hans Majestät hade svårt att komma ifrån
uti sittanic konselj; och han hade icke så orätt den
ulfven — ty vi ansågo oss behöfva bereda målen
vederbö-liven, sedan allmänna ärendernas beredning
ad, och det hände icke så sällan att vi ju,
inbördes debatt, stannade i enhälliga be-
slut, tvarföre han kallade oss medregenter. Hvad
hände i anledning häraf? Jo Carl Johan, mån om
sin magt, förbjöd oss hafva några sammanträden el-
ler beredningar. Vi kunde icke då göra annat än
till nästa konselj medtaga alla luntorna och placera
dem framför hvar och en af oss på bordet, innan
konungen kom in från sängkammaren. Jag ser när
jag vill hans mine, då han inträdde och fann bordet
fullastadt med stora pappershögar, samt trodde mig
finna att han ångrade sitt beslut, som ingen haft
tillfälle afsöjia. Dagen var bestämd för krigföredrag-
ning, så at: vi hade kunnat lemna de flesta af våra
papper hemma; men som det hade kunnat gå myc-
ket hastigt med baron Cederströms föredragning,
borde hvar och en vara beredd på hvar skjutstaflan
kunde stanna, — och sanningen att säga ville vi
också viss korungen, att det icke var så litet be-
svär med förberedandet af mål till föredragning.
Jag tycker huru Momus Askelöf, om han kunnat
se genom ayckelhålet, skulle fägnat sig åt den för-
lägenhet ivaruti ban först hade satt oss; men han
skulle snar: hafva funnit, att vi togo den saken gan-
ska kallt, och att förlägenheten stannade på annan
hand, och att den insultativa rådgifvaren för tillfäl-
let endast kunde två sina händer med gamla frasen:
att det icke var så illa ment. . Konungen satte sig
emellertid i sin förgyllda stol fryntlig och beskedlig;
lade som vanligt i ordning sina pennor och skrif-
don; under det han såg på oss, som bibehöllo vår
constilutisnela stela värdighet, utan att han kunde
förmärka nigon häpenhet å vår sida. Men då ba-
ron Ceder röm började på svenska föredraga första
målet för oss, som icke kunnat taga kännedom deraf,
och några öllo honom i talet för att få upplysnin-
gar, börjude gamla herrn att trumma med fing-
rarne på bordet, som oftast skedde när han var
itnquiet — och då var det verkligen svårt att hålla
god min. Efter en god stund, hvarunder Cederström
letat i handlingarne, svarat och visat oss — allt på
svenska — att han ganska väl genomgått handlin-li
gen, samt konungen förmanat oss att komma öfver-l:
ens och beslutet på fransyska ändtligen upplästes och
gillades; bief detta mål vederbörligen absolveradt.
Jag minnes icke hvarom målet egentligen handlade,
men tror att det hade gemenskap med en boställs-
affär och var väl genomarbetadt af krigsrådet Fors-
berg, Cederströms högra hand och skicklige expedi-
tionschef. Men då andra målet drogs utur luntan:
och disputen börjades på samma sätt; förgick tåla-)
modet hos konuagen alldeles. Han sade sig icke må
rätt väl, utan rhedgaf att vi kunde på fordna vi-!
set bereda våra mål, steg upp och gick — hvar-
efter han sade till Brahe, som mötte honom i säng-
kammaren, att han hade återgifvit oss vår diable
de Beredning. På vägen genom stora galleriet skrat-!
tade vi visserligen smått i mjugg, — ty på den ti-
den var det icke rådligt att glorifiera sig öfver någon
framgång man haft eller bullra såsom anmär-
kare och ogillare af fattade beslut. Vi samman-
trädde som vanligt, tego och arbetade, samt skämde l!
icke bort vår lilla seger — utan att derföre anse
oss vara medregenter, eller ens ministrar, enligt sam-
tidens konstitutionella begrepp — utomlands notal
bene.n j
Detta är i korthet nästan allt hvad hr af W.j
har att förmäla om sin statsrådstid. Det kanl
icke kallas mycket, men är på sitt vis godt!
nog; och man må säga hvad man vill, elierj!
se förf. i hvad dager man behagar, så är det
dock omöjligt att förneka honom ett öfverallt
sig uppesbarahde godmodigt och anspråkslöst
sinne. Se här buruv han tänker om sina egnal:
förtjenster och om sin ställning till sina ovän-
ner, med hvilka han alltid blitvit vän igen,l
ERE Ne TUR TE SETT TENN EE