Mindre Teatern. Vi kunna icke underlåta att särskildt bemärka en sak, som på ett behagligt sätt öfverraskade oss sistlidne fredag, nemligen att oaktadt den utmärkt sköna sommaraftonen lockande inbjöd till promenader i det gröna, och fastän demoiselle Lind hade sin konsert samma afton, som var besökt af omkring 14 å 1500 personer, hade likväl den Mindre Teatern ett ganska godt hus denna afton. Detta gladde oss icke blott för det Torsslowska teatersällskapets skull, utan nästan lika mycket såsom ett bevis på att publiken äfven hos oss eger sinne för den dramatiska konsten, när den framträder på ett utmärkt sätt. Också torde det vara svårt att ej blott i vårt land, utan till och med hvar som helst, finna ett parti utfördt i en mera sannt artistisk och ädel stil, än förhållandet här var med fru Erikssons roll såsom Donna Isabella i skådespelet Spanjorer och Portugiser. Ett glödande uttryck af de smärtfulla lidelser, dem en mor känner i åsynen af grymma fiender, som frånrycka henne ett älskadt barn och slutligen beröfva henne sjelf synen; det under 414 års derpåföljda lidanden nedböjda sinnet hos den landsflyktiga, som söker en fristad på främmande jord, men ännu icke förlorat något af sin ädla värdighet och sjelf i sin ordning får tillfälle att visa det hon lärt sig deltagande för andras olyckor; allt detta framställde fru Eriksson, det förra utan konvulsioner och öfverdrift, det sednare utan affektation, på ett sätt, hvari sannolikt äfven en granntyckt fransysk konstdomare icke skulle funnit något drag att borttaga eller tilllägga. Det är också bekant att fru Eriksson flera gånger under en längre tid vistats i Frankrike och uti åskådandet af de förnämsta artisterna derstädes haft ett tillfälle att gifva sin redan förut på vår scen ovanliga dramatiska talang dess slutliga utbildning. Det ger ett intryck af stor njutning att se en af författaren tänkt karakter så bragt till lif på scenen, som här skedde, emedan man då först rätt fattar sanningen af den satsen, att konstens högsta utvecklingsgrad ligger i den dramatiska framställningen. ÅAskådarens nöje är då icke heller ögonblickligt; minnet deraf stadnar hos publiken och kan mer än något annat bidraga till utbildande af en ädel och ren smak, emedan det andliga elementet i framställningen, som utgått ifrån skalden eller författaren, först iklädes sin egentliga individualitet och erhåller sin belöning af konstnären, samt tillika framträder genom sjelfva det plastiska i formen af skick och åtbörder. Sjelfva stycket i dess helhet har utan tvifvel blifvit af författaren nog mycket öfverlastadt med de gräsligheter och grymheter, som man tyvärr äfven i våra dagar får upplefva under krig, och särdeles krig emellan tvenne närgränsande, men fiendtliga nationaliteter, och är så till vida stundom pinsamt, om också historiskt natursannt, och rikt på skakande effekter. Men man glömmer detta för att pbetrakta de särskilda rollernas utförande. Hvad herr Torsslow beträffar, som utför den s. k. friMördaren kapten Jos dAquas roll, tillåte vi oss den anmärkningen, att det väl hade kunnat låta sig göra att med bibehållande af författarens tanka och text, Med afseende på de vilda passioner som den tiden rasade, tänka sig denna person lika hård och skoningslös, utan att göra honom så ända till Vämjelse afskyvärd, som här var fallet. Det är knappt tänkbart att ett sådant afskum af blott hämnd och brutalitet utan ett ögonblicks synbar förmildring af något ljusare ögonblick af menskliga känslor, skulle kunna väcka den ömhet eller deltagande, som röjer sig hos hans maka och barn, när hon står besegrad inför sina fiender. Men sådan hr Torsslow uppgjort