Mindre Teatern.
Vi kunna icke underlåta att särskildt bemärka en
sak, som på ett behagligt sätt öfverraskade oss sist-
lidne fredag, nemligen att oaktadt den utmärkt sköna
sommaraftonen lockande inbjöd till promenader i det
gröna, och fastän demoiselle Lind hade sin konsert
samma afton, som var besökt af omkring 14 å 1500
personer, hade likväl den Mindre Teatern ett gan-
ska godt hus denna afton. Detta gladde oss icke
blott för det Torsslowska teatersällskapets skull, utan
nästan lika mycket såsom ett bevis på att publiken
äfven hos oss eger sinne för den dramatiska kon-
sten, när den framträder på ett utmärkt sätt. Också
torde det vara svårt att ej blott i vårt land, utan
till och med hvar som helst, finna ett parti utfördt
i en mera sannt artistisk och ädel stil, än förhål-
landet här var med fru Erikssons roll såsom Donna
Isabella i skådespelet Spanjorer och Portugiser. Ett
glödande uttryck af de smärtfulla lidelser, dem en
mor känner i åsynen af grymma fiender, som från-
rycka henne ett älskadt barn och slutligen beröfva
henne sjelf synen; det under 414 års derpåföljda li-
danden nedböjda sinnet hos den landsflyktiga, som
söker en fristad på främmande jord, men ännu icke
förlorat något af sin ädla värdighet och sjelf i sin
ordning får tillfälle att visa det hon lärt sig delta-
gande för andras olyckor; allt detta framställde fru
Eriksson, det förra utan konvulsioner och öfverdrift,
det sednare utan affektation, på ett sätt, hvari san-
nolikt äfven en granntyckt fransysk konstdomare
icke skulle funnit något drag att borttaga eller till-
lägga. Det är också bekant att fru Eriksson flera
gånger under en längre tid vistats i Frankrike och
uti åskådandet af de förnämsta artisterna derstädes
haft ett tillfälle att gifva sin redan förut på vår scen
ovanliga dramatiska talang dess slutliga utbildning.
Det ger ett intryck af stor njutning att se en af för-
fattaren tänkt karakter så bragt till lif på scenen,
som här skedde, emedan man då först rätt fattar
sanningen af den satsen, att konstens högsta ut-
vecklingsgrad ligger i den dramatiska framställnin-
gen. ÅAskådarens nöje är då icke heller ögonblick-
ligt; minnet deraf stadnar hos publiken och kan mer
än något annat bidraga till utbildande af en ädel
och ren smak, emedan det andliga elementet i fram-
ställningen, som utgått ifrån skalden eller författa-
ren, först iklädes sin egentliga individualitet och er-
håller sin belöning af konstnären, samt tillika fram-
träder genom sjelfva det plastiska i formen af skick
och åtbörder.
Sjelfva stycket i dess helhet har utan tvifvel blif-
vit af författaren nog mycket öfverlastadt med de
gräsligheter och grymheter, som man tyvärr äfven
i våra dagar får upplefva under krig, och särdeles
krig emellan tvenne närgränsande, men fiendtliga na-
tionaliteter, och är så till vida stundom pinsamt, om
också historiskt natursannt, och rikt på skakan-
de effekter. Men man glömmer detta för att pbe-
trakta de särskilda rollernas utförande. Hvad
herr Torsslow beträffar, som utför den s. k. fri-
Mördaren kapten Jos dAquas roll, tillåte vi oss
den anmärkningen, att det väl hade kunnat låta sig
göra att med bibehållande af författarens tanka och
text, Med afseende på de vilda passioner som den
tiden rasade, tänka sig denna person lika hård och
skoningslös, utan att göra honom så ända till Väm-
jelse afskyvärd, som här var fallet. Det är knappt
tänkbart att ett sådant afskum af blott hämnd och
brutalitet utan ett ögonblicks synbar förmildring af
något ljusare ögonblick af menskliga känslor, skulle
kunna väcka den ömhet eller deltagande, som röjer
sig hos hans maka och barn, när hon står besegrad
inför sina fiender. Men sådan hr Torsslow uppgjort