bennes lif och hennes anhörigas åsigter. Sedlighetens la-
gar, ideerna om frihet och sanning, som utvecklade och
befästade sig i hennes själ, passade icke för den så kallade
eleganta veriden. Hennes klara förstånd uppreste sig mot
traditioner och former, som i henne: ögon saknade allt
innehåll. Hon genomskådade de fel och brister, som vid-
lådde den samhällsklass, till hvilken hon sjelf hörde, vid
hvilken hon sig sig fängslad med tusende band; och horn
hade dock icke mod att slita dessa. Hon led förfärligt
och sträfvade att finna en utväg för att komma ur detta
virrvarr, som så mycket stred emot hennes rena och sanna
natur. Hon var qvinna; bon saknade ett starkare väsende,
för hvilket hon kunde uppenbara sig, vid hvilket hon
kunde stödja sig. Legationssekreteraren kände hon sig
nödsakad att öfvergifva; Arthur liksom fadren hyllade skarp!
motsatta åsigter. Begge hatade, om ock af olika bevekelse:
grunder, de nyare ideer, som så mäktigt bestormat den
unga grefvinnans själ. Då rigtade Wanda sina blicka
ofrivilligt efter Dörner. Ännu var det honom tillåtet at!
besöka grefvens hus. I detta aristokratiska sällskap und-
vek han väl hvarje ord som kunde såra; men det fanns
likväl ögonblick under hvilka denna återhållsaruhet för-
svann och hans enthusiasm för den nya verldsrörelsen
väldigt frambröt med en vältalighet, som liknade en sill:
verklar flod. Sådana ögonblick hade högt värde för Wanda,
som. desto mer lade dem på hbjertat, ju sällsyntare de voro
Dörner blef på sednaste tiden mottagen med en viss,
nästan förolämpande köld i den grefliga familjen, oaktadt
de mingfaldiga förhållanden, i hvilka han stod till dess
ledamöter. Grefven kunde aldrig förlåta honom, att ban
satt på venstra sidan; icke heller Arthur, att han talat
och röstat för den Steinska motionen (som var riktad mot
den inom armeens högre regioner rådande reaktionen).
Dörners stolthet var sårad ceh han tänkte på att inställa
sina besök, oaktadt sin kärlek, hvilken han ock sjelf vid
närmare betraktande af förhå:landena ansåg vara hopplös.
Men då Wanda ived milda, bedj:nde ögon liksom bad
honom om förlåtelse för den missaktning, hvarmed hennes
anhöriga bemött honom, så öfvergal han alla sina föresat-
ser och uppsökte å nyo den krets, som både drog honom
till sig och stötte honom tillbaka. ?