En hofdam hviskade till baronessan Platen, kusinens
moder:
Finner icke baronessan den unga grefvinnans uppfö-
rande sedan någon tid högst besynnerligt? Nu kompro-
metterar hon sig redan offentligt. Man säger att hon
uppoffrat legationssekreteraren för att ingå en borgerlig
liaison.
Hon är en Selzs, svarade baronessan stolt, och skall
aldrig förgäta sig så långt.,
Men hvarföre har hon då slagit upp med baronen ?
Hon har öfverspända ider om äktenskapet. Dertill
är endast den fromma uppfostran skuld. Kan min nådiga
tro, att hon icke kunde förlåta sin fästman för en ung-
domssynd., j
Min Gud, då vere det så godt att aldrig gifta sigx,
sade hofdamen, som i flera år varit färdig att för äkten-
skapets pris förlåta alla möjliga ungdomssynder.
Min niece är högst extravagant.,
Skada; hon är så vacker och spirituell.
Hånleendet och hviskningarne blefvo så tydliga, att de
hvarken kunde undgå grefvens eller Wandas uppmärksam-
het. Förstämda lemnade begge salen i sällskap med-Ar-
thur, och uppstego i vagnen, som väntade dem utanför.
De reste hem; ingendera afbröt tystnaden, hvilken var
lika pinsam för dem alla tre. Wanda drog sig genast till-
baka till sitt rum, der hon nedsjönk på en stol. Orivil-
ligt tänkte hon på Dörner. Af Maries och Lucies mun
hade hon förnummit hans stumma kärlek. Hon jemförde
hans uppförande med sin förra fästmans och kunde icke
neka honom hvarken sin aktning eller beundran. Elter
förlofningen med legationssekreteraren hade han endast
sällan gjort besök i den grefliga familjen. Wanda hade
flyktigt sett honom och redan då observerat hans bleka,
Idande utseende, ehuru hon icke anade orsaken dertill.
Sedan bon slagit upp med baronen, kände hon sig vis-
serligen fri, men en plågande tomhet hade qvarblifvit i
hennes hjerta. Det friska såret blödde ännu. Hennes om-
gifning, som icke satte sig emot hennes vilja, men dock
ogillade den plötsliga brytningen, förstod ej att lugna hen-
nes sjukligt oroliga själ. Dagligen allt mera upprörd såg
Wanda ett dagligen tilltoginde svalg öppna is ercellan