möd till insmot våren, då såväl den karga naturen efter omdrömda jernvägarne kunna vakna till något lif. Det är för öfrigt märkvärdigt, huru litet de män, som främst ifra för jernvägars införande i vårt land, hafva gjort sig reda för hvar jernvägar inom detta and med någon möjlig fördel skulle kunna anläggas. Dessa män, utmärkte i sitt yrke, tyckas dock ej, ven vara förlåtligt, hafva någon synnerlig ki m om hvad man kallar handelns vägar,. Sisom ett bevis härpå må vi bland projekterne framdraga vurmen att vilja lägga en jernbana mellan Siockholm och Götheborg. Jernvägsmännen tyckas anse detta som en hufvudsak, liksom en stomme för eit jernvägssystem i vårt land, och likväl finnes väl knappast något förslag, som, på helt naturliga grunder, skulle komma att så misslyckas som detta. Låtom oss i korthet undersöka saken: Det torde nemligen medgifvas, att hvarje sjöstad, som drifver en betydligare utrikes handel, har ock ett motsvarar rikt inom landet, för hvilket den i Kommercielt hänseende utgör en medelpunkt och ett fac totum. Dit föras distriktets. produkter, och de fremmande varorna föras i utbyte tillbaka och spridas ine: distriktets olika delar; detta är med få undantag handelns vanliga gång. Inom Sverige t. ex. exa Göiheborg och Stockholm hvar sitt distrikt, som i afseende på handeln icke äro i beroende eller Dbehof af hvarandra; naturen har sjelf utmärkt gränsen emelian dem. Det Götheborgska distriktet utgöres, sisom hvar man vet, af provinserne omkring sjön Wenern, det Stockholmska af Mälareprovinserne. Att efter råd och lägenhet medelst vägar och kanaler under!itta förbindelsen mellan distriktet och hufvudorten, bör naturligtvis alltid löna sig, men att vilja medelst jernväg och en oerhörd kostnad förena tvenne hbufvudorter sådane som Götheborg och Stockholm, melian hvilka icke finnes och svårligen kan komma att finnas något betydligare varubyte, detär orimligt. Fordras ytterligar något praktiskt bevis på ofvannimnde allmänna grundsats, så må man jemföra trafiken på Trollhätte kanal med den på Götha. E2a annan sak är, om i ett folkrikt land tvenne folkrika städer, belägne på ett relativt mindre afstind frin hvarandra, förenas medelst en jernväg; inkomsten för passagerare kan då blifva ganska betydlig. Såsom exempel härpå kan nämnas jernbanan mellan Glasgow och Edinbourg. Såvida resultatet af den här företagna allmänna öfversigt af jernvägsfrågan icke kan bestridas eller med skäl vederläggas, så torde äfven spörsmålet, huruvida staten eller enskilde böra bekosta de projekterade jernvägarne, dermed vara besvaradt. Det enda fali, då statens krafter med något sken af billighet kunde tagas i anspråk, vore om ett hela landet omfattande jernvägssystem bärstädes infördes; men ett sådant kan, såsom visadt är, icke bära sig; den säkra följden blefve endast en tryckande statsskuld. Hvad beträffar de enstaka mindre jernbanor, som möjligen här komma att anläggas, så bör statens biträde så mycket mindre dervid påräknas, som intresset vid dylika fall vanligen är af alltför lokal natur inskrämkande sig till vissa delar af en eller annan provins; det är ju då naturligt att den intresserade allmänheten, beräknande fördelarne, associerar sig och griper verket an. Det går ju i vårt land hastigt och lustigt att associera sig då fråga är om privatbanker; någon ovana eller tafatthet hos våra svenska patroner bör derföre icke kunna förebäras såsom hinder. Annu ett ord. Den af kapt. Norström föreslagna omläggningen af landsvägarne, efter en sammanhängande pan, torde förtjena att af vederbörande behjertas för den stora nytta, med jemförelsevis mindre kostnad, darigenom skulle åstadkommas. Det är väl kändt och ofta anmärkt huru våra förfäder, i stället att ligga Vägarne lings dalsträckningarne, dragit dem öfver de närliggande bergen och höjderna, der de för det mesta ännu i dag qvarligga. De orsaker, som förmådde dem -dertill, bafva uppenbarligen varit Inadets fordna rikedom på vatten, moraser samt starka flöden höst och vår, hvilket allt gjorde de lägre åalarne otjenliga för vägars anläggande, utan betydliga kostnader. Dessa orsaker hafva nu till största delen upphört, dels i följd af vattnens almänna förminskning, som haft och har sin yttersta grund i skogarpes utrotande, dels genom verkställd afdikning för odlingar. Det kan derföre vara hög tid att öfvergifva bergen med dess backar upp och backar ned och styra vägen till de behagligare dalarneg, som dessutom hafva den fördelen, att de alla jemt slutta mot afsättningsorterna för landets produkter, di: merändels äfven utgöra genaste vägen. Ati härigenom på de flesta vägar nästan alla backar stull: försvinna är säkert. För detta ändamål erforärss dock hos länsstyrelserna de kunskaper och det nit, att de med tillhjelp af sakkunnige män kunna uppsöra antagliga förslag till vägsystemer, lämpade efter de respektive provinsernas olika beskaffenhet så i topografiskt som statistiskt hänseende. Derjemte torde nu rådande lappningssystem tills vidare böra upphöra, helst nyttan af lappningarne, jemförda med statsanslagen, nu är ringa och måhända ingen vid !eies skeende större förändringar, men deremot enskildes lokala intressen mer än tillbörligt fått göra sig gällande. —gl— RÄTTEGÅNGSocH POLISSAKER.