han här svängt omkring några hvarf med det
gamla statsrådet hr af Wingård i anledning af
tolfte häftet af hans Minnen:
Lika mycken förundran, som förorsakas af vissa
namns påträffande i Missions-Direktionen, åstadkom-
mes af att der sakna ett, som i långliga tider arbe-
tat på att bevisa sig vara klippt och skuret tilljust
ett sådant kall, men också icke till något annat.
inna misstaga dig om, att jag menar f.
t af Wingård. Under det i dessa da-
gar utkox alfte brefvet af hans famösa Minnenp
läses, mer iza bokstäfver, ordet slul, näst ef-
ter en vers ur psalmboken, i hvilken han ber:
Gör mig allt mera vis och from,
Barrmhertig och gudaktig!
Och börhörd har han blifvit. Gudaktigheten är i
jemt stig:a!s uti dessa fromma Minnen. Som en
vis statsman har han hoppat öfver allt, som på nå-
got sitt intressera af hans epok i konseljen
(der den icke gjorde epok), och större barm-
hertighat ;da han ej utöfva mot sina läsare, än
då han sa A men !
Interdwum bonus dormitat Homerus, och ibland
minnes h isrådet Wingård alldeles rasande. Man
kan ej i s ckta rader sammanfösa flera plumpa
sottiser, ö herr af Wingård anför om fram-
lidne Expsditions-Sekreteraren Askelöfs hem och
hemseder ). I bars societetsrum, der han mottog
och ofta Luca!lskt undfögnadsa gäster af upphöjdare
rang båd: i staten och intelligens, än sjelfva herr
Statsrådet : ogård, fanns visserligen icke blott
frisk lu a med anständig elegans, ehuru utan
nutidens t(an — man skulle kuana tillägga -
lika politi a atmosferisk vädervexling; ty man
Hanåt personer af de mest olika po-
, Yrken och förståndsodling. Att han
kjortan i sin bidd,, är så sannt, att
träffade cr
litiska tär
låg i bars
herr af Wingard gerna kunnat utbyta ordet mer-
ändels mot: altlid,. Men då han anmärker detta
som en e; et has Cardell och Askelöf, synes deraf
kunna draz3s den slutsats, att berr Statsrådet sjelf
brukar vi
alstrar må
a påklädd i sängen, hvilken osed vanligen
eldiga lefvande olägenheter. De begge
orden flottig matr, hvaraf Askelöf uppgifves hale-
gat omgifv innehålla blott lfvå bastanta osannin-
gar: 4: hyste Askelöf lika afgjord antipati mot
flott, som ro: dumhet, äfven den crachanerade;
2:0 förtärde han på sängen aldrig annat, än mine-
ralvatten sitt kaffe, med..en eller par skorpor,
så litet flottiga, tvertom: så magra och torra, att
de icke skulle stört harmonien äfven i den långtrå-
digaste berättelse ur en lång lifstids händelser och
. I hans sofrum fanns intet slags mst.
Det var först sedan han var klädd, som han forfo-
gade sig till matsalen, der alltid frukosten före hans
ankomst, vir framsatt på dukadt bord. Tidningarne,
in- och utiindska, läste han på sängen; men han
var alliför mycket älskare af sin beqvämlighet att
skrifva och författa annorstädes, än sittande vid sitt
arbetsbord.
Man ser att den gamla tillgifvenheten för
Askelöf icke heller här förnekat sig, och i sist-
nämnde fråga, som rörde dennes hvardagslif,
kan man med ful!l säkerhet antaga, att det som
förf. berättat är historiskt, såsom han sjelf
plägar kalla det som gör anspråk på full fak-
tisk trovärdighet. (Forts. följer.)
) Det heter nemligen i Johan af Wingårds minnen:
Hemma hos honom (Askelöf) kände jag af fordna
,besök icke fanns frisk luft — emedan han mer-
ändels som Cardell, i bara skjortan i sin
bädd, omgifven af flottig mat och en mängd pap-
per; hvarifrån han utfärdade sina tidningsuppsat-
ser och enskilda förtroliga bref.