han här svängt omkring några hvarf med det gamla statsrådet hr af Wingård i anledning af tolfte häftet af hans Minnen: Lika mycken förundran, som förorsakas af vissa namns påträffande i Missions-Direktionen, åstadkommes af att der sakna ett, som i långliga tider arbetat på att bevisa sig vara klippt och skuret tilljust ett sådant kall, men också icke till något annat. inna misstaga dig om, att jag menar f. t af Wingård. Under det i dessa dagar utkox alfte brefvet af hans famösa Minnenp läses, mer iza bokstäfver, ordet slul, näst efter en vers ur psalmboken, i hvilken han ber: Gör mig allt mera vis och from, Barrmhertig och gudaktig! Och börhörd har han blifvit. Gudaktigheten är i jemt stig:a!s uti dessa fromma Minnen. Som en vis statsman har han hoppat öfver allt, som på något sitt intressera af hans epok i konseljen (der den icke gjorde epok), och större barmhertighat ;da han ej utöfva mot sina läsare, än då han sa A men ! Interdwum bonus dormitat Homerus, och ibland minnes h isrådet Wingård alldeles rasande. Man kan ej i s ckta rader sammanfösa flera plumpa sottiser, ö herr af Wingård anför om framlidne Expsditions-Sekreteraren Askelöfs hem och hemseder ). I bars societetsrum, der han mottog och ofta Luca!lskt undfögnadsa gäster af upphöjdare rang båd: i staten och intelligens, än sjelfva herr Statsrådet : ogård, fanns visserligen icke blott frisk lu a med anständig elegans, ehuru utan nutidens t(an — man skulle kuana tillägga lika politi a atmosferisk vädervexling; ty man Hanåt personer af de mest olika po, Yrken och förståndsodling. Att han kjortan i sin bidd,, är så sannt, att träffade cr litiska tär låg i bars herr af Wingard gerna kunnat utbyta ordet merändels mot: altlid,. Men då han anmärker detta som en e; et has Cardell och Askelöf, synes deraf kunna draz3s den slutsats, att berr Statsrådet sjelf brukar vi alstrar må a påklädd i sängen, hvilken osed vanligen eldiga lefvande olägenheter. De begge orden flottig matr, hvaraf Askelöf uppgifves halegat omgifv innehålla blott lfvå bastanta osanningar: 4: hyste Askelöf lika afgjord antipati mot flott, som ro: dumhet, äfven den crachanerade; 2:0 förtärde han på sängen aldrig annat, än mineralvatten sitt kaffe, med..en eller par skorpor, så litet flottiga, tvertom: så magra och torra, att de icke skulle stört harmonien äfven i den långtrådigaste berättelse ur en lång lifstids händelser och . I hans sofrum fanns intet slags mst. Det var först sedan han var klädd, som han forfogade sig till matsalen, der alltid frukosten före hans ankomst, vir framsatt på dukadt bord. Tidningarne, inoch utiindska, läste han på sängen; men han var alliför mycket älskare af sin beqvämlighet att skrifva och författa annorstädes, än sittande vid sitt arbetsbord. Man ser att den gamla tillgifvenheten för Askelöf icke heller här förnekat sig, och i sistnämnde fråga, som rörde dennes hvardagslif, kan man med ful!l säkerhet antaga, att det som förf. berättat är historiskt, såsom han sjelf plägar kalla det som gör anspråk på full faktisk trovärdighet. (Forts. följer.) ) Det heter nemligen i Johan af Wingårds minnen: Hemma hos honom (Askelöf) kände jag af fordna ,besök icke fanns frisk luft — emedan han merändels som Cardell, i bara skjortan i sin bädd, omgifven af flottig mat och en mängd papper; hvarifrån han utfärdade sina tidningsuppsatser och enskilda förtroliga bref.