dager, var visserligen generalens uteblifvande vid krigshofrätten; dock dröjde den Nemesis Divina, som uppväxer ur hvarje oskyldig anklagelse, ej länge att rättfärdiga den anklagade. De svaromål, som tillkallade vittnen sedermera inför krigshofråtten afgifvit, äro den säkraste borgen för Gripenbergs oskuld; ännu mera, de gifra åt den så mycket klandrade bandlingen ett utseende af högsta nödvändighet. Dessa anföranden hafva emedlertid eget nog liksom af liksiltighet blifvit öfverlemnade åt glömskan, hvilket åter gjort, att den historiska rättvisa, som tillkommer hvar och en historisk person, ännu i dag icke kommit den af allmänna misstankan skymfade Grienberg till godo.n För att godtgöra en sådan försummelse mot en aktad och förtjent man bar förf. nu åt offentligheten öfverlemnat åtskilliga bandlingar, hvilka äfven varit inför krigshofrätten framlagda, men ändå tyckas alldeles förbisedda af våra häfdatecknare. Förf. slutar sitt förtjenstfulla företag att sprida Jjus i detta konstgjorda partimörker, med följande ord: Efter att hafva framkallat argumenter af denna beskaffenhet, hade Gripenbergs personliga afundsmän och fiender ej annat steg att taga än alt, om möjligt vore, söka till att få anklagelsen, — såsom icke tillfyllest utreddo, — öfverlemnad åt en frsmtids afgörande dom. Detta her så till vida lyckats, att Gripenbergs minne hos allmänheten. som ytligt dömer och helst tror på mörka angifvelser, framstår uti den ofördelaktigaste dager, oaktadt de tydligaste bevis fionas att denna ovilja mot en förtjent man icke eger någon gruad. På detta lika lömska som skändliga sätt hafva många af våra ädlaste offentliga karaktärer blifvit nedsatta och svärtade i den opinion, hvers ära det skulle ha varit att få prisa deras förtjenster. Under allt detta stå våra sg. k. historici och hålla loftal öfver det förflutna, utan att bekymra sig öfver att deras egen tids rätta historiska värde går förloradt eller bortblandas af lögner. Förfarandet mot general Gripenberg är ett af de många bevisen för vårt påstående, att historien bör skrifvas medan de historiska personerne lefva och kunna kollationera uppgifterna om dem. Upplysningarna om expeditionen till Ratax utgör, enligt hvad redan blifvit anmärkt, ett motstycke till den om Gripenberg. Håröfver meddelar förf. följande: Carl XIII stod länge i valet och qvalet, åt hvem han borde tilldela det ansvarsfulla öfverbefälet. Löftet derom var till och med flera gånger skänkt åt Adlercreutz, hvilken med sin vanliga uppriktighet lät förstå, att han räknade derpå, såsom väl bekant med terrainen och ryska befälhafvarnes taktik. Förslaget att lemna Wachtmeister befälet öfver landstigningstrupperna utgick belt och hållet från Adlersparres ideer, men prononcerades först högt efter en längre ventilation med Platep, som med sitt huf vud till borgen försäkrade, att Wachtmeister vore klippt och skuren att kommendera denna corps. Grefve Wachtmeister hade i sina yngre år gjort sig känd såsom en mycket bildad, tapper och skicklig officer. Adlersparre kände hans ädla och upphöjda åsigter, hans förekt för faran, hans mod att trotsa henne, hans svenska ridderlighet, och byggde nu på dessa egenskaper. Då Adlersparre under ett enskilt samtal med Konungen kom aw för denne föreslå Wachtmeister till platsen, blef första svaret: Men ban är ju gammal och förlegad? Cerl XIII glömde, att han redan sjelf, fastän utlefvad gubbe, nyss hade fattat spiran öfver ett helt folk. Som förespråkaren för denna invändning ej ville falla undan, yttrade Konungen vidare: Adlercreutz, som skall kommendera bela styrkan, vill bafva en annan än Wachtmeister, skall jag säga eder. Häåraf ser man, att Konungen och Adlercreutz sins emellan hafi öfverläggning i ämnet sarat till och med voro öfverens om krigsoperationerna och deras ledare. Hvem denne ven annan var, ville monarken för ingen del säga. Förklaringen, att Adlercreutz redan var utsedå till öfverbefälhafvare, inverkade nedslående på Adlersparre. Detta märkte förmodligen Konungen, eftersom han genast frågade: tycker ni äfven icke om detta mitt beslut? Då Eders Majestät befaller mig yttra mig öfver detsamma, bör jag icke undvika att rätt fram lemna det svar, att jag icke allenast på det högsta ogillar det ifrågasatta steget, utan jemväl afstyrker att det må uttagas. Och hvarföre? frågade Konungen, icke misslynt, men träffad. Emedan Adlercreutz är en man som Eders Majestät behöfver vid sin person, åtminstone så länge Eder; Majestäts och rikets farligaste fiender uppshålla sig i närheten af thronen. Konuogen syntes oroad. Adlersparre fortfor: aflägsnas Adlercreutz i denne moment, vill jag äfven afträda, på det man må slippa påbörda mig. hafva intrigerat bort honom, då han som bäst kan här vara Eders Majestät nyttig. Jag ber Eders Majestät noga betänka sig, innan saken afgöres, betänka, att vi bär hafva ingen att sätta i hans stad och stalle, men flere meriterade att skicka mot Ryssarne, t. ex. Puke, som Eders Maj:t så väl känner. Att denna Adlersparres förklaring verkade så, att Konungen vacklade bort från sina föresatser, at han återtog det till Adlercreutz gifna löftet, att Puke och Wechimeister blefvo tillsatta, är utom ail fråga. Nu blir ett annat spörjsmål: verkade detta Adlersparres inflytande på krigets utgång, eller bör han fritagas från ell delaktighet i nederlaget vid Ratan? Adlersparres dom i detta fall beror på några vigtiga omständigheter, som först måste afgöras. Kan man taga för alldeles afgjordt, att Adlercreutz, om han kommenderat armeen, skulle slagit och bortdrifvit fienden samt skänkt oss en ärofull fred; kan man taga för alldeles afgjordt, att Adlercreutzs personliga närvaro i hufvudstaden ej var nödvändig; vidare, att det befäl, nan, efter Adlersparres mening, borde lemna Puke, verkeligen gafs, — då, men ej annars, måste man tillskrifva Adlersparre i betydlig mån upphofvet till det resultat, som vanns genom sillsättodet af de män, han hade föreslagit. Men nu kan endast den sista af de trenne frå gorna besvaras afgörande; nemligen af det öfverbefäl Puke borde och måste hafva, om något skulle vinnas, genom kabaler fråntogs honom i den afgörande stunden. Ett href från general Posse till Adlersparre bekräftar detta närmare: Från Norrtelge reste Wachtmeister till Wrede, och Puke gick tankfull och tungsint ombord. Det synes tydligen, skrifPES a a a