dager, var visserligen generalens uteblifvande vid
krigshofrätten; dock dröjde den Nemesis Divina, som
uppväxer ur hvarje oskyldig anklagelse, ej länge att
rättfärdiga den anklagade. De svaromål, som till-
kallade vittnen sedermera inför krigshofråtten afgifvit,
äro den säkraste borgen för Gripenbergs oskuld;
ännu mera, de gifra åt den så mycket klandrade
bandlingen ett utseende af högsta nödvändighet. Dessa
anföranden hafva emedlertid eget nog liksom af lik-
siltighet blifvit öfverlemnade åt glömskan, hvilket
åter gjort, att den historiska rättvisa, som tillkom-
mer hvar och en historisk person, ännu i dag icke
kommit den af allmänna misstankan skymfade Gri-
enberg till godo.n
För att godtgöra en sådan försummelse mot
en aktad och förtjent man bar förf. nu åt of-
fentligheten öfverlemnat åtskilliga bandlingar,
hvilka äfven varit inför krigshofrätten fram-
lagda, men ändå tyckas alldeles förbisedda af
våra häfdatecknare. Förf. slutar sitt förtjenst-
fulla företag att sprida Jjus i detta konstgjorda
partimörker, med följande ord:
Efter att hafva framkallat argumenter af denna
beskaffenhet, hade Gripenbergs personliga afundsmän
och fiender ej annat steg att taga än alt, om möj-
ligt vore, söka till att få anklagelsen, — såsom icke
tillfyllest utreddo, — öfverlemnad åt en frsmtids af-
görande dom. Detta her så till vida lyckats, att
Gripenbergs minne hos allmänheten. som ytligt dö-
mer och helst tror på mörka angifvelser, framstår
uti den ofördelaktigaste dager, oaktadt de tydligaste
bevis fionas att denna ovilja mot en förtjent man
icke eger någon gruad. På detta lika lömska som
skändliga sätt hafva många af våra ädlaste offentliga
karaktärer blifvit nedsatta och svärtade i den opi-
nion, hvers ära det skulle ha varit att få prisa de-
ras förtjenster. Under allt detta stå våra sg. k. hi-
storici och hålla loftal öfver det förflutna, utan att
bekymra sig öfver att deras egen tids rätta histori-
ska värde går förloradt eller bortblandas af lögner.
Förfarandet mot general Gripenberg är ett af de
många bevisen för vårt påstående, att historien bör
skrifvas medan de historiska personerne lefva och
kunna kollationera uppgifterna om dem.
Upplysningarna om expeditionen till Ratax
utgör, enligt hvad redan blifvit anmärkt, ett
motstycke till den om Gripenberg. Håröfver
meddelar förf. följande:
Carl XIII stod länge i valet och qvalet, åt hvem
han borde tilldela det ansvarsfulla öfverbefälet. Löf-
tet derom var till och med flera gånger skänkt åt
Adlercreutz, hvilken med sin vanliga uppriktighet
lät förstå, att han räknade derpå, såsom väl bekant
med terrainen och ryska befälhafvarnes taktik.
Förslaget att lemna Wachtmeister befälet öfver
landstigningstrupperna utgick belt och hållet från Ad-
lersparres ideer, men prononcerades först högt efter
en längre ventilation med Platep, som med sitt huf
vud till borgen försäkrade, att Wachtmeister vore
klippt och skuren att kommendera denna corps.
Grefve Wachtmeister hade i sina yngre år gjort
sig känd såsom en mycket bildad, tapper och skick-
lig officer. Adlersparre kände hans ädla och upp-
höjda åsigter, hans förekt för faran, hans mod att
trotsa henne, hans svenska ridderlighet, och byggde
nu på dessa egenskaper.
Då Adlersparre under ett enskilt samtal med Ko-
nungen kom aw för denne föreslå Wachtmeister till
platsen, blef första svaret: Men ban är ju gammal
och förlegad? Cerl XIII glömde, att han redan
sjelf, fastän utlefvad gubbe, nyss hade fattat spiran
öfver ett helt folk.
Som förespråkaren för denna invändning ej ville
falla undan, yttrade Konungen vidare: Adlercreutz,
som skall kommendera bela styrkan, vill bafva en
annan än Wachtmeister, skall jag säga eder.
Häåraf ser man, att Konungen och Adlercreutz sins
emellan hafi öfverläggning i ämnet sarat till och med
voro öfverens om krigsoperationerna och deras le-
dare. Hvem denne ven annan var, ville monarken
för ingen del säga.
Förklaringen, att Adlercreutz redan var utsedå till
öfverbefälhafvare, inverkade nedslående på Adler-
sparre. Detta märkte förmodligen Konungen, efter-
som han genast frågade: tycker ni äfven icke om
detta mitt beslut?
Då Eders Majestät befaller mig yttra mig öfver
detsamma, bör jag icke undvika att rätt fram lemna
det svar, att jag icke allenast på det högsta ogillar
det ifrågasatta steget, utan jemväl afstyrker att det
må uttagas.
Och hvarföre? frågade Konungen, icke misslynt,
men träffad.
Emedan Adlercreutz är en man som Eders Maje-
stät behöfver vid sin person, åtminstone så länge
Eder; Majestäts och rikets farligaste fiender upps-
hålla sig i närheten af thronen.
Konuogen syntes oroad.
Adlersparre fortfor: aflägsnas Adlercreutz i denne
moment, vill jag äfven afträda, på det man må slippa
påbörda mig. hafva intrigerat bort honom, då han
som bäst kan här vara Eders Majestät nyttig. Jag
ber Eders Majestät noga betänka sig, innan saken
afgöres, betänka, att vi bär hafva ingen att sätta i
hans stad och stalle, men flere meriterade att skicka
mot Ryssarne, t. ex. Puke, som Eders Maj:t så väl
känner.
Att denna Adlersparres förklaring verkade så, att
Konungen vacklade bort från sina föresatser, at
han återtog det till Adlercreutz gifna löftet, att Puke
och Wechimeister blefvo tillsatta, är utom ail fråga.
Nu blir ett annat spörjsmål: verkade detta Ad-
lersparres inflytande på krigets utgång, eller bör
han fritagas från ell delaktighet i nederlaget vid
Ratan?
Adlersparres dom i detta fall beror på några vig-
tiga omständigheter, som först måste afgöras. Kan
man taga för alldeles afgjordt, att Adlercreutz, om
han kommenderat armeen, skulle slagit och bort-
drifvit fienden samt skänkt oss en ärofull fred; kan
man taga för alldeles afgjordt, att Adlercreutzs per-
sonliga närvaro i hufvudstaden ej var nödvändig;
vidare, att det befäl, nan, efter Adlersparres mening,
borde lemna Puke, verkeligen gafs, — då, men ej
annars, måste man tillskrifva Adlersparre i betydlig
mån upphofvet till det resultat, som vanns genom
sillsättodet af de män, han hade föreslagit.
Men nu kan endast den sista af de trenne frå
gorna besvaras afgörande; nemligen af det öfverbe-
fäl Puke borde och måste hafva, om något skulle
vinnas, genom kabaler fråntogs honom i den afgö-
rande stunden. Ett href från general Posse till Ad-
lersparre bekräftar detta närmare: Från Norrtelge
reste Wachtmeister till Wrede, och Puke gick tank-
full och tungsint ombord. Det synes tydligen, skrif-
PES a a a