rade honom; han såg sig nödsakad att gå allt djupare ir
i denna sak och det med en ifver som slutligen ledde ho
nom nästan till sjelfanklagelse,
Kände ni kanske arbetaren?, frågade Wanda, efte
utseende afsigtslöst.
Hur skulle jag kunna känna honom? Jag har aldrig
sett honom förr. Dock tillstår jag att hans fiendskap mo
mig förefallit mig högst besynnerlig och att jag derför
hört mig om. Han skall vara en vansinnig person, son
nyligen rymt ut från Charit6. Det torde förklara allt
Jag har redan dragit försorg derom att han blir återför
i säkert förvar till sitt gamla ställe.n
Mannen intresserar mig. J.g känner honom från äl
dre tid, sade Wanda.
Legationssekreteraren bleknade. Wanda märkte att har
skiftade färg, och fortfor lugnt:
Jag gjorde hans bekantskap under besynnerliga om
ständigheter. Han har räddat deputeraden Djrner. Har
bar den sårade på sina armar upp i vårt hus. Att han
blifvit vansionig, stegrar endast det deltagande jag kännei
för honom och hans öde. Berätta mig hvad ni vet derom.
Å nyo sökte Karl läsa i hennes ögon. Kall och säke;
mötte hennes blick hans. Hvarje försök att genomträng
hennes dunkla våsende var fruktlöst för bonom. Hennes
uppförande tycktes honom vara sig likt och likväl förän-
ändradt; hennes röst var lika ljuf som eljest, dock fatta-
des den förra innerligheten. Han trodde att han bedrog
sig sjelf. Medvetandet om hans skuld uppfyllde honom,
iu längre han talade, med allt större för honom icke van-
1i8 osäkerhet. Han vredgades på sig sjelf, att han icke
kunde dämpa sin försagdhet. Ju lugnare Wanda visade
sig emot honom, desto mera vacklande blef han sjelf. Än
en gång gjorde han våld på sig sjelf, och hans ansigte,
som han fullkomligt hade i sin makt, visade åtminstone
iugn, under det att helvetets plågoandar bestormade hans
hjerta.
Till utseendet luga besvarade han åter Waudas fråga
,Det är en belt vanlig historia. Arbetaren hade en äl-
skarinna, som blifvit honom otrogen och derföre bar kar
len förlorat förståndet. I hvar menniska ser han sin lyck: