tar, att mången skall anse detta omdöme hårdt, kanske orättvist; men tålamod! jag anklagar ingen, ty, om jag det gjorde, skulle jag i första rummet anklaga nig sjelf, emedan äfven jag bär ett stort ansvar i detta hänseende. Jag klandrar alldeles icke tabellerna i och för sig sjelfva, eller öfverhufvud att tabeller och andra roekaniska hjelpmedel brukas i i skolan; men jag måste högt klandra, att undervisningen i folkskolan så ofta stannar vid detta tabellverk och vid de blott och bart mekaniska färdigheterna, hvilka på sådant sätt snart borifalla och qvarlemna menniskosjälen tom. Vi hafva alla uppväxt under en tid, då man ännu alimänligen ansåg det vara tillfyllest för det lägre folket, om dess barn i skolan kunde få lära läsa innantill någorlunda ledigt, katekesen utantill, samt dertill skrifva läsligt och något räkna. Och månne allmogen sjelf i allmänhet vill mera äfven nu? och månne de politiskt förskräckte önska att bildningen går längre? För mängden har det före detta stannat vid osäker innanläsning och tanklös utanläsning af bböckerna, hvarmed menats den gamla, ökända tuppaboken samt den svårfattliga katekesen; och huru många få ej ännu åtnöjas med detta mått af bildning, fastän klädd i vexelundervisningens tabellform? Men hvem kan begära, att folkskolan, i sitt nu under styrelsens vård ordnade skick, skall med ens kunna framstå i sin fulla betydelse och vigt för folket, för nuvarande skollärare, eller för nuvarande pastorer i allmänhet, då allt är liksom nytt? Mötes ej den skollärare, som klart uppfattat vigten af sitt kall, som för en ändamålsenlig undervisning möjligen förvärfvat den nödiga bildningen och som dertill eger alla erforderliga anlag och färdigheter — mötes han ej i allmänhet af dessa svårigheter, som ligga i folkets tro, att det för deras barn är nog med mindre: i barnens oordentliga skolgång: i lokalens otillräcklighet för de inom distriktet i skolåren varande barnen: i det för en lärare för stora antalet nybörjare? o.s.v. Den som icke ser och erkänner de stora bristerna i det som är, kan omöjligen vara tacksam för undanrödjandet af de större bristerna, som varit, eller sträfva till något bältre. Den som finner sig sårad af mitt allmänna omdöme, bevisar dermed endast inbilskhet och bristande erfarenhet; ty min afsigt är icke att såra. Vittna ej kunskapsfordringarne i den kongl. stadgan för Seminarium och Folkskolan, vittna ej de derefter utfärdade kongl. ordningarne för Handel och Handtverk, med afseende på kunskapsfordringarne för wrätter borgaren i våra städer, vittrar ej organisationen af våra högre Läroverk, att vi i folkbildningsfrågan endast blifvit ställda på öfvergången till det, som åsyftas, men hvartill vi likväl genom dessa öfvergångsstadgar omöjligen kunna komma? Fordringarne för wigång från seminarium här, äro de väl ens så stora, som fordringarne för inträdet på ett väl organiseradt seminarium t. ex. i Tyskland; eHer kunde de vara det under de förhållanden, som voro, då seminarium här organiserades? Fordra väl Handelsoch Handiverks-ordningarne ens så stora kunskaper af rätter borgarev i våra städer, som folkskolorna t. ex. i Schweiz och Norra Amerika fordra af dagakarlen? men kunde väl dessa ordningar fordra saera under dåvarande förhållanden härstädes? Fordra väl de lärda skolorna högre mått af kunskaper för deras lägre klasser, än som skäligen förut borde hafva vunnits i en väl organiserad folkskola? men kunde väl organisationen af de högre läroverken sättas i harmoni med folkskolan förr, än denna motsvarade sin bestämmelse? Vi se ju således i allt endast en god början till stor: och genomgripande reformer, för hvilkas fulländning vi hafva att arbeta hvar i sin stad erkännande förtjensten af hvad som är gjordt men ingalunda fullt belåtne med att det fö sekler eller decennier stannar dervid; ty fram åt! är bildningens och frihetens stående lösen såsom tillbaka! är mörkrets och träldomens. (Forts. följer.) ostens —————— td