tar, att mången skall anse detta omdöme hårdt,
kanske orättvist; men tålamod! jag anklagar
ingen, ty, om jag det gjorde, skulle jag i för-
sta rummet anklaga nig sjelf, emedan äfven
jag bär ett stort ansvar i detta hänseende.
Jag klandrar alldeles icke tabellerna i och
för sig sjelfva, eller öfverhufvud att tabeller
och andra roekaniska hjelpmedel brukas i
i skolan; men jag måste högt klandra, att
undervisningen i folkskolan så ofta stannar vid
detta tabellverk och vid de blott och bart
mekaniska färdigheterna, hvilka på sådant sätt
snart borifalla och qvarlemna menniskosjälen
tom.
Vi hafva alla uppväxt under en tid, då man
ännu alimänligen ansåg det vara tillfyllest för
det lägre folket, om dess barn i skolan kunde
få lära läsa innantill någorlunda ledigt, kate-
kesen utantill, samt dertill skrifva läsligt och
något räkna. Och månne allmogen sjelf i all-
mänhet vill mera äfven nu? och månne de po-
litiskt förskräckte önska att bildningen går
längre? För mängden har det före detta stan-
nat vid osäker innanläsning och tanklös utan-
läsning af bböckerna, hvarmed menats den
gamla, ökända tuppaboken samt den svårfatt-
liga katekesen; och huru många få ej ännu åt-
nöjas med detta mått af bildning, fastän klädd
i vexelundervisningens tabellform?
Men hvem kan begära, att folkskolan, i sitt
nu under styrelsens vård ordnade skick, skall
med ens kunna framstå i sin fulla betydelse
och vigt för folket, för nuvarande skollärare,
eller för nuvarande pastorer i allmänhet, då
allt är liksom nytt? Mötes ej den skollärare,
som klart uppfattat vigten af sitt kall, som
för en ändamålsenlig undervisning möjligen
förvärfvat den nödiga bildningen och som der-
till eger alla erforderliga anlag och färdighe-
ter — mötes han ej i allmänhet af dessa svå-
righeter, som ligga i folkets tro, att det för
deras barn är nog med mindre: i barnens oor-
dentliga skolgång: i lokalens otillräcklighet för
de inom distriktet i skolåren varande barnen: i
det för en lärare för stora antalet nybörjare?
o.s.v. Den som icke ser och erkänner de
stora bristerna i det som är, kan omöjligen
vara tacksam för undanrödjandet af de större
bristerna, som varit, eller sträfva till något
bältre. Den som finner sig sårad af mitt all-
männa omdöme, bevisar dermed endast inbilsk-
het och bristande erfarenhet; ty min afsigt är
icke att såra.
Vittna ej kunskapsfordringarne i den kongl.
stadgan för Seminarium och Folkskolan, vittna
ej de derefter utfärdade kongl. ordningarne för
Handel och Handtverk, med afseende på kun-
skapsfordringarne för wrätter borgaren i våra
städer, vittrar ej organisationen af våra högre
Läroverk, att vi i folkbildningsfrågan endast
blifvit ställda på öfvergången till det, som å-
syftas, men hvartill vi likväl genom dessa öf-
vergångsstadgar omöjligen kunna komma? For-
dringarne för wigång från seminarium här, äro
de väl ens så stora, som fordringarne för in-
trädet på ett väl organiseradt seminarium t. ex.
i Tyskland; eHer kunde de vara det under de
förhållanden, som voro, då seminarium här
organiserades? Fordra väl Handels- och Handi-
verks-ordningarne ens så stora kunskaper af
rätter borgarev i våra städer, som folksko-
lorna t. ex. i Schweiz och Norra Amerika for-
dra af dagakarlen? men kunde väl dessa ord-
ningar fordra saera under dåvarande förhål-
landen härstädes? Fordra väl de lärda sko-
lorna högre mått af kunskaper för deras lägre
klasser, än som skäligen förut borde hafva
vunnits i en väl organiserad folkskola? men
kunde väl organisationen af de högre lärover-
ken sättas i harmoni med folkskolan förr, än
denna motsvarade sin bestämmelse? Vi se ju
således i allt endast en god början till stor:
och genomgripande reformer, för hvilkas full-
ändning vi hafva att arbeta hvar i sin stad
erkännande förtjensten af hvad som är gjordt
men ingalunda fullt belåtne med att det fö
sekler eller decennier stannar dervid; ty fram
åt! är bildningens och frihetens stående lösen
såsom tillbaka! är mörkrets och träldomens.
(Forts. följer.)
ostens —————— td