Ett af historiens många vigtiga vittnesbörd
är synnerligen märkvärdigt. Vi fästa upp-
märksamheten på en sak, som är högst be-
dröflig och svår att förklara, men ett factum.
Detta är, att hvarje myndighetsägande mino-
ritet inom samhället, som icke utgått ur fol-
ket på det sätt, att den genom folkets fria val
öfvertagit representantskapet och med ett ge-
mensamt intresses band med folket fortfarande
sammanhänger, denna minoritet må nu,i sam-
bällsställning, i yttre vilkor, i bildning, äga
hvilka moraliska medel som -helst till bibe-
hållande af sin ståndpunkt, till ädel föresyn af
upphöjd oegennytta, likväl genast syftar till
isolering från folket och förr eller sednare
fullkomligt lösbryter sig och sätter sig i sitt
slånds- eller slägtintresses midt, som en spin-
del i sitt nät. Finnes det en enda sida i hi-
storien, som vederlägger detta påstående? In-
gen, så vidt vi veta. Och om folket i ett land,
der en sådan minoritet rotfästat sig, någonsin
kommit till delaktighet af större medborger-
liga rättigheter: hafva väl någonsin dessa blif-
vit dem af minoriteten erbjudna eller ,vid an-
fordran, beredvilligt utlemnade? Aldrig. Dessa
rättigheter bar folket sjelft tagit eller rättare
återtagit, anfördt af män, som gemenligen fram-
gått ur dess eget sköte.
Vi lefve vid gryningen eller snarare det
fulla morgonljuset af en ny tid, mot hvilken
pluraliteten blickar med förhoppning, minori-
teten med fruktan och oro. Och dessa olika
känslor äro på båda sidor välgrundade. Be-
greppen om samhälle, om styrelse, om indivi-
dens menskliga och medborgerliga råttigheter
iro betydligt förändrade och utvecklade. Små
eftergifter göra ej tillfyllest vid stora fordrin-
par, om dessa äro grundade, vare sig också
blott i allmänna tänkesättet. Det är detta,
som minoriteten har att besinna.
—