Ett af historiens många vigtiga vittnesbörd är synnerligen märkvärdigt. Vi fästa uppmärksamheten på en sak, som är högst bedröflig och svår att förklara, men ett factum. Detta är, att hvarje myndighetsägande minoritet inom samhället, som icke utgått ur folket på det sätt, att den genom folkets fria val öfvertagit representantskapet och med ett gemensamt intresses band med folket fortfarande sammanhänger, denna minoritet må nu,i sambällsställning, i yttre vilkor, i bildning, äga hvilka moraliska medel som -helst till bibehållande af sin ståndpunkt, till ädel föresyn af upphöjd oegennytta, likväl genast syftar till isolering från folket och förr eller sednare fullkomligt lösbryter sig och sätter sig i sitt slåndseller slägtintresses midt, som en spindel i sitt nät. Finnes det en enda sida i historien, som vederlägger detta påstående? Ingen, så vidt vi veta. Och om folket i ett land, der en sådan minoritet rotfästat sig, någonsin kommit till delaktighet af större medborgerliga rättigheter: hafva väl någonsin dessa blifvit dem af minoriteten erbjudna eller ,vid anfordran, beredvilligt utlemnade? Aldrig. Dessa rättigheter bar folket sjelft tagit eller rättare återtagit, anfördt af män, som gemenligen framgått ur dess eget sköte. Vi lefve vid gryningen eller snarare det fulla morgonljuset af en ny tid, mot hvilken pluraliteten blickar med förhoppning, minoriteten med fruktan och oro. Och dessa olika känslor äro på båda sidor välgrundade. Begreppen om samhälle, om styrelse, om individens menskliga och medborgerliga råttigheter iro betydligt förändrade och utvecklade. Små eftergifter göra ej tillfyllest vid stora fordrinpar, om dessa äro grundade, vare sig också blott i allmänna tänkesättet. Det är detta, som minoriteten har att besinna. —