Ni väntade icke mign, sade kopplerskan, som märkte Maries förskräckelse. Nej, jag trodde verkligen. ..w vAtt legationssekreteraren sjelf skulle komma. Misstag, kära flicka. Men jag får lof att sätta mig; trappan var så brant; ni bor bra högt upp Fru Werner ryckte fram en stol och slog sig förnämt ned på densamma, sedan bon förut sorgfälligt derpå utbredt en hvit näsduk för att akt? sin äkta sammetsmantilj. Hennes tjocka, af ovanlig ansträngning rödbrusiga ansigte sker såsom blank metall. Försigtigt aftog hon sin skära atlas: hatt och lade den med sjelfförnöjd blick på den nära stå ende kommoden. Så mitt hjerta lilla! sade hon till Marie med hycklad vänlighet, xnu kan vi prata med hvarandra, ostörda vill jag hoppas.s a Jag vet icke hvad det kan vara om., Gumman kastade en hvass blick på Marie, och sade: Nånå, inga dumheter bara. Sätt sig icke på för höge hästar. Hon känner Wernerskan. Det är en gumma som icke låter förbluffa sig. Nå, hennes mamma är död. Gö mig ondt. Marie kände sig sårad af att en sådan fru som Wer, nerskan ens talade om modren. En tår af smärta och harm framträngde i hennes öga. Fru Werner tänkte nu på sin egen öfver allting äl skade dotter; hennes röst blef åter mildare och ömare. Gråt icke, kära barn. Hvad som en gång skett, kar icke förändras. För döden fins ingen bot. Jag menar vä med henne, och herr legationssekreteraren likaså. Hör på Marie lilla, hon är ju en förnuftig flicka och vill icke gör: någon skandal.x . Jag vet icke, hvad ni menar, goda fru Werner., Ack, du oskuld, utropade fru Werner och slog till: sammans händerna. Hon vet icke, hvarför jag kommi hit. Herre, du Gud! Nå så får jag väl lof att säga de då. Jag har fullmakt af legationssekreteraren, att görs upp saken med mamsell. Om hon vill, så gör vi upp de! i tysthet. Ni får en vacker summa pengar, gifter er med er skatt, Rolf, och ingen menniska behöfver veta något.