delade sig i de konservativa och de grå. De sednare skola kanske låtsa sig baxnas öfver detta vårt påstående, och försäkra det vara fullkomligen oriktigt, ty de vilja anses vara libera!a, och inbila sig måhända vara det. Men tiden kommer väl att visa, om de hafva rätt, elier vi. Minoritetens konservativa hälft förkasiasde genast regeringens förslag och ännu åtminstone vittna inga tecken, att den ämnar återkalia sin förkastelsedom; den grå hälften åter visade genast huldhet mot förslaget och arbetar för detsamma ännu i denna stund med händer och fötter, såsom man plär säga. Men nationens majoritet? dess tanka om förslaget har hittills icke varit tvetydig. Denna tanka grunden svårligen förändras, äfven om a meningen skulle jemka sig derhän, t steg framåt komme att vinnas ge; antagande, och det af sådan anledning skulle från de liberalas sida lemnas åt regeringen att få hållas egentligen med de konservatisa om utgången. VILL Att en statsform icke kan påtvingas ett folk emot dess vilja, så att denna statsform äger består! och medför lycka, det är en klar sak, den sicraeuropeiska händelser kanske snart nog komma att göra till ett axiom för verlden. En konstitution göres gällande antingen genom den makt, den äger uti opinionen, eller gexosn vapentvång. Men en konstitution som genom vapentvång biifvit folket påtvingad, kan lika litet småningom förvärfva sig förtroende, som den egde det från början; och vapenmakten gäller mycket i början, genom raska och energiska åtgärder, medan meningarne i landet äro delade eller pluralitetens opinion ännu icke är konstaterad; men på längd är det rentaf otänkbart för en regering, som ligger i minoriteten, att ens äga en vapenmakt, af det enkla skäl, att vapenmakten är folket sjelft. En allmän förargelse väcker gemenligen det talet, att folket sjelf eger att bestämma den styrelseform, det önskar, och utse de män för representationen, för hvilka det hyser förtroende. Ait de konservative ej kunna lida det talet, är naturligt; men de grå, lida det ej heller, såsom vi sett: de tycka det vara för enkelt, för decideradt, det är deri för dem för mycket rent spel. Detta tal förargar till och med minga upplysta och i öfrigt liberala personer, genom en besynnerlig men alldeles icke ovanlig inkonseqvens, hvari de råka. De kunna fordra för sig och andra tankefrihet, religionsfrihet, tryckfrihet, ja! all möjlig annan frihet, utom den politiska. Med detta slags frihet komma de grå, ej lätt på det rena, de hafva för den intet synnerligt förtroende, de bibehålla något tvifvel om dess makt att verka godt och, emedan friheten aldrig och ingenstädes i verlden, förrän möjligen i våra dagar, fått utveckla sig ostördt, så anse de sitt tvifvel, sin misströstan rättfärdigad af historiens vittnesbörd. De besinna ej, att menskligheten bör blifva allt, hvad den kan blifva, i och genom friheten. De äro patroner af all annan frihet, men den politiska vilja de inskränka och stympa. Och likväl är det en sanning, att äfven det nyfödda barnet i vaggan ligger der med medfödda rättigheter till samhället, att det är en rättboren delägare i samhällets stora bolag, för att en dag, för sin del, uppträda såsom revisor och omgestaltare, efter sin insigt och sitt behof, af hvad förfädren gjort och efterlemnat. Staten är folkets, den lefvande tankemogna och handlingskraftiga generationens, och inom denna finnes pluraliteten. Detta är den teoretiska sidan af saken. Den praktiska sidan ligger ännu mera i dagen, och af dess betraktande borde man lättare kunua bringas till samdrägt. Låtom oss antaga, att genom en lycklig slump de bästa i lande: uti något samhälle verkligen för tillfället sitta i representationen, men icke genom folkets fria val, utan genom en ännu af lagen garanterad men af allmänna tänkesättet utdömd födselrätt till representantskapet. Hvad följer af detia antagande? Att dessa sjelfskrifne representanter visserligen göra sin sak bättre, än de skulle göra, om de vore obildade och inskränk:e, och icke de bäste, såsom vi nyss antagit, men att icke desto mindre staten blir ett dödt machineri. Och hvad uträttas genom ett sådant machineri? åtminstone ingenting verkligt godt. Visserligen kunna en mängd så kallade ,allmännyttiga och till och med lysande anstalter göras, stora handlingar, som ske i statens och samhällets namn; men om de göra de m-ktägande ära, så göra de åtminstone icke folket, ty detta verkade för ändamålet endast mekaniskt. Detta kan bära sig i den stat, der den stora massan icke har begrepp om annat, än att den är född attslafva under ett ärftligt furstehus och de personer eller familjer, som genom födselns rätt eller furstens godtycke få taga sin plats på thronens trappsteg; men der begreppet om medborgerlighet utvecklats till en viss grad af klarhet, kån ett sådant förbållande icke länge äga rum. Hvad bjelper det, om de båda statsmakterna äro endrägtiga, visa och folkvänliga, om de tillkommit på ett sätt, att de sakna folkets förtroende? Om mellan dem och folket herrskar misstanka, spänning, ovilja, hat? Något godt och varaktigt, något som förädlar samhället, kan icke uträttas af en regering, en representation, som icke är tillkommen efter