delade sig i de konservativa och de grå. De
sednare skola kanske låtsa sig baxnas öfver
detta vårt påstående, och försäkra det vara
fullkomligen oriktigt, ty de vilja anses vara
libera!a, och inbila sig måhända vara det.
Men tiden kommer väl att visa, om de hafva
rätt, elier vi. Minoritetens konservativa hälft
förkasiasde genast regeringens förslag och ännu
åtminstone vittna inga tecken, att den ämnar
återkalia sin förkastelsedom; den grå hälften
åter visade genast huldhet mot förslaget och
arbetar för detsamma ännu i denna stund med
händer och fötter, såsom man plär säga. Men
nationens majoritet? dess tanka om förslaget
har hittills icke varit tvetydig. Denna tanka
grunden svårligen förändras, äfven om
a meningen skulle jemka sig derhän,
t steg framåt komme att vinnas ge-
; antagande, och det af sådan anled-
ning skulle från de liberalas sida lemnas åt
regeringen att få hållas egentligen med de kon-
servatisa om utgången.
VILL
Att en statsform icke kan påtvingas ett folk
emot dess vilja, så att denna statsform äger
består! och medför lycka, det är en klar sak,
den sicra- europeiska händelser kanske snart
nog komma att göra till ett axiom för verl-
den. En konstitution göres gällande antingen
genom den makt, den äger uti opinionen, el-
ler gexosn vapentvång. Men en konstitution
som genom vapentvång biifvit folket påtvin-
gad, kan lika litet småningom förvärfva sig
förtroende, som den egde det från början; och
vapenmakten gäller mycket i början, genom
raska och energiska åtgärder, medan menin-
garne i landet äro delade eller pluralitetens
opinion ännu icke är konstaterad; men på
längd är det rentaf otänkbart för en regering,
som ligger i minoriteten, att ens äga en va-
penmakt, af det enkla skäl, att vapenmakten
är folket sjelft.
En allmän förargelse väcker gemenligen det
talet, att folket sjelf eger att bestämma den
styrelseform, det önskar, och utse de män för
representationen, för hvilka det hyser förtro-
ende. Ait de konservative ej kunna lida det
talet, är naturligt; men de grå, lida det ej
heller, såsom vi sett: de tycka det vara för
enkelt, för decideradt, det är deri för dem för
mycket rent spel. Detta tal förargar till och
med minga upplysta och i öfrigt liberala per-
soner, genom en besynnerlig men alldeles icke
ovanlig inkonseqvens, hvari de råka. De kunna
fordra för sig och andra tankefrihet, religions-
frihet, tryckfrihet, ja! all möjlig annan frihet,
utom den politiska. Med detta slags frihet
komma de grå, ej lätt på det rena, de hafva
för den intet synnerligt förtroende, de bibe-
hålla något tvifvel om dess makt att verka
godt och, emedan friheten aldrig och ingen-
städes i verlden, förrän möjligen i våra dagar,
fått utveckla sig ostördt, så anse de sitt tvif-
vel, sin misströstan rättfärdigad af historiens
vittnesbörd. De besinna ej, att menskligheten
bör blifva allt, hvad den kan blifva, i och ge-
nom friheten. De äro patroner af all annan
frihet, men den politiska vilja de inskränka
och stympa. Och likväl är det en sanning,
att äfven det nyfödda barnet i vaggan ligger
der med medfödda rättigheter till samhället,
att det är en rättboren delägare i samhällets
stora bolag, för att en dag, för sin del, upp-
träda såsom revisor och omgestaltare, efter sin
insigt och sitt behof, af hvad förfädren gjort
och efterlemnat. Staten är folkets, den lef-
vande tankemogna och handlingskraftiga gene-
rationens, och inom denna finnes pluraliteten.
Detta är den teoretiska sidan af saken.
Den praktiska sidan ligger ännu mera i da-
gen, och af dess betraktande borde man lät-
tare kunua bringas till samdrägt. Låtom oss
antaga, att genom en lycklig slump de bästa
i lande: uti något samhälle verkligen för till-
fället sitta i representationen, men icke genom
folkets fria val, utan genom en ännu af lagen
garanterad men af allmänna tänkesättet utdömd
födselrätt till representantskapet. Hvad följer
af detia antagande? Att dessa sjelfskrifne re-
presentanter visserligen göra sin sak bättre, än
de skulle göra, om de vore obildade och in-
skränk:e, och icke de bäste, såsom vi nyss
antagit, men att icke desto mindre staten blir
ett dödt machineri. Och hvad uträttas genom
ett sådant machineri? åtminstone ingenting
verkligt godt. Visserligen kunna en mängd
så kallade ,allmännyttiga och till och med
lysande anstalter göras, stora handlingar, som
ske i statens och samhällets namn; men om
de göra de m-ktägande ära, så göra de åtmin-
stone icke folket, ty detta verkade för ända-
målet endast mekaniskt. Detta kan bära sig
i den stat, der den stora massan icke har be-
grepp om annat, än att den är född attslafva
under ett ärftligt furstehus och de personer
eller familjer, som genom födselns rätt eller
furstens godtycke få taga sin plats på thro-
nens trappsteg; men der begreppet om med-
borgerlighet utvecklats till en viss grad af
klarhet, kån ett sådant förbållande icke länge
äga rum. Hvad bjelper det, om de båda stats-
makterna äro endrägtiga, visa och folkvänliga,
om de tillkommit på ett sätt, att de sakna
folkets förtroende? Om mellan dem och fol-
ket herrskar misstanka, spänning, ovilja, hat?
Något godt och varaktigt, något som förädlar
samhället, kan icke uträttas af en regering, en
representation, som icke är tillkommen efter