Rättegången i anledning af grefvinnan Görlitzs död. (Slut från JV 467). Johann Steuff hade i början nekat till all kännedom om anledningen till grefvinnans död. När de hos hans far anträffade smyckena sedan befunnos bafva tillhört grefvinnan, nekade ban icke längre att de varit hennes; men påstod då att han, långt före hennes död, fått dem till skänks af grefven. Att erg befunnits i den sås ban framburit till grefven, nekade han icke; och ej heller möjligheten att hafva bragt dit den; men om så vore, sade han det bafva skett af en olycklig händelse, emedan han samma dag hållit på att medelst spanskgrönt omfärga en väst, efter en uppgift, som han fått af en person vid namn Traugott, hvilken bott i grefvens hus, medan grefven var borta på en brunnsresa, ; Vittnet Schämbs, sadelmakare i Ubdenheim, hade förut varit sex år i tjenst hos grefve Görlitz, såsom kusk. Under hela denna tid rådde det bästa förstånd emellan grefven och grefvinnan. Låset till grefvinnans kabinett var icke säkrare, än att det öppnade sig när man skakade på det, så att betjeningen kunde på sådant sätt komma in till grefvinnan; men hon hade ändå icke låtit ändra det. Angående Johannes Stauff yttrade vittnet att han bland et kamrater gjort sig känd för att ljuga beständigt. Schiller, kammartjenare bos grefven, vittnade om de begge makarnas sammanlefnad detsamma som nästföregående vittne. Angående grefvinnans helsa förklarade vittnet den hafva alltid visat sig god.: Den olyckliga 43 Juni 1847 hade Johannes Stauff, som var kammartjenare hos grefvinnan, föreslagit vittnet att göra en promenad, jemte sin son, till Elberstadt, och åtagit sig att under tiden sköta hans tjenst. Vittnet hade likväl återkommit till den tiden då grefven väntades hem från hofvet, och vittnet hade varit närvarande vid den rysliga upptäckten. Deni huset spridda qväfröken, som tycktes komma från kabinettet, hade väckt uppmärksamhet bland husfolket, innan eldsvådan tillkännagafs från gatan: Vid inträdet i grefvinnans kabinett var icke blott byrån förbränd, utan elden hade äfven fattat i divanen. Johan Stauff var icke tillstädes vid släckningen eller undersökningen i kabinettet;han hade i stället begifvit sig till vittnets rum, cch i ett slags utmattningstillstånd kastat sig på en säng, samt bad sedan att få stanna qvar öfver natten hos vittnet. På vittnets bifall härtill, hade vittnets hustru bäddat en säng åt Stauff, och hon anmärkte morgonen derefter, att Stauff hade svettats så starkt om natten, att de eder rena lakanen genast måste utlemnas till tvättning. Likets tillstånd beskref vittnet öfverenssltämmands med hvad redan är omnämndt. Vid anblicken deraf syntes grefven tröstlös. Byråns förbränning var sådan, att vittnet ansåg den hafva börjat nedifrån; men kolen voro så många, att vittnet icke trodde