Rättegången i anledning af gref-
vinnan Görlitzs död.
(Slut från JV 467).
Johann Steuff hade i början nekat till all
kännedom om anledningen till grefvinnans död.
När de hos hans far anträffade smyckena sedan
befunnos bafva tillhört grefvinnan, nekade ban
icke längre att de varit hennes; men påstod då
att han, långt före hennes död, fått dem till
skänks af grefven. Att erg befunnits i den sås
ban framburit till grefven, nekade han icke;
och ej heller möjligheten att hafva bragt dit
den; men om så vore, sade han det bafva
skett af en olycklig händelse, emedan han
samma dag hållit på att medelst spanskgrönt
omfärga en väst, efter en uppgift, som han
fått af en person vid namn Traugott, hvilken
bott i grefvens hus, medan grefven var borta
på en brunnsresa, ;
Vittnet Schämbs, sadelmakare i Ubdenheim, hade
förut varit sex år i tjenst hos grefve Görlitz, såsom
kusk. Under hela denna tid rådde det bästa för-
stånd emellan grefven och grefvinnan. Låset till
grefvinnans kabinett var icke säkrare, än att det
öppnade sig när man skakade på det, så att betje-
ningen kunde på sådant sätt komma in till grefvin-
nan; men hon hade ändå icke låtit ändra det. An-
gående Johannes Stauff yttrade vittnet att han bland
et kamrater gjort sig känd för att ljuga bestän-
digt.
Schiller, kammartjenare bos grefven, vittnade om
de begge makarnas sammanlefnad detsamma som
nästföregående vittne. Angående grefvinnans helsa
förklarade vittnet den hafva alltid visat sig god.: Den
olyckliga 43 Juni 1847 hade Johannes Stauff, som
var kammartjenare hos grefvinnan, föreslagit vittnet
att göra en promenad, jemte sin son, till Elberstadt,
och åtagit sig att under tiden sköta hans tjenst.
Vittnet hade likväl återkommit till den tiden då
grefven väntades hem från hofvet, och vittnet hade
varit närvarande vid den rysliga upptäckten. Deni
huset spridda qväfröken, som tycktes komma från
kabinettet, hade väckt uppmärksamhet bland hus-
folket, innan eldsvådan tillkännagafs från gatan: Vid
inträdet i grefvinnans kabinett var icke blott byrån
förbränd, utan elden hade äfven fattat i divanen.
Johan Stauff var icke tillstädes vid släckningen el-
ler undersökningen i kabinettet;han hade i stället
begifvit sig till vittnets rum, cch i ett slags ut-
mattningstillstånd kastat sig på en säng, samt bad se-
dan att få stanna qvar öfver natten hos vittnet. På
vittnets bifall härtill, hade vittnets hustru bäddat en
säng åt Stauff, och hon anmärkte morgonen derefter,
att Stauff hade svettats så starkt om natten, att de
eder rena lakanen genast måste utlemnas till tvätt-
ning.
Likets tillstånd beskref vittnet öfverenssltämmands
med hvad redan är omnämndt. Vid anblicken deraf
syntes grefven tröstlös. - Byråns förbränning var så-
dan, att vittnet ansåg den hafva börjat nedifrån;
men kolen voro så många, att vittnet icke trodde