är att föreviga villfarelserna. Villfarelsen kan aldrig utrotas annat än genom sanningen, en vilseförd och förvänd uppfattning kan ju dock aldrig häfvas annat än genom en sundare och bättre. Men icke ensamt på religionens område förekomma sådana svårlösta frågor. Naturkunnigheten har också sina problemer, dem icke hvar och en mäktar lösa. Också är det en bekant sak, huru förnuftets bruk fordomdags äfven på detta gebit varit bekämpadt. Hvar och en, som egde något mer insigt uti fysikens hemligheter, betraktades under medeltiden som en trollkarl, som stod uti förbund med djefvulen;! och föga mer än tvenne årbundraden äro ännu försvunna, sedan Galilei nödgades på sina bara knän såsom en villfarelse afsvärja den läran, att solen står stilla och jorden går. Men lyckligtvis ligger i detallmänna menskliga förnuftet en styrka, som icke låter sig kufvas af något våld; och om nu mera intet rop höjer sig mot förnuftets bruk i dylika ämnen, så är det endast emedan de resultater, till hvika naturvetenskaperna redan ledt, äro så stora och påtagliga, att hvarje sådant rop genast skulle afväpnas af löjet. Den värsta fiende med hvilken nutidens kämpar mot förnuftet hafva att strida, är också vetenskapen. Så länge ännu naturens nu uppdagade krafter voro höljda uti sitt mörker och ingen naturvetenskap fanns till och hela menniskoslägtets historia var en saga samt öfverhufvud intet förnuftsenligts samband emellan orsaker och verkningar för det menskliga medvetandet egde rum: så länge kunde kämparne mot förnuftet hafva ett ganska fritt spelrum. Men olyckligtvis för dem är den gamla goda tiden nu mera ohjelpligt förgången och till ända. Men, torde någon invända, predikar icke Bibeln sjelf mot förnuftets bruk? och möjligen gifvas flera, som äro så litet hemmastadda ij Bibeln, att de lätt låta inbilla sig sådant. Men! lyckligtvis låta sådana uppmaningar som dessa: Ransaker skrifternav (Joh. 5: 39); Pröfver allting och behåller det godt är) (4 Thess. 5: 24), sig icke strykas ut. De äro också så tydliga, att de ej låta sig bortförklaras. Fördenskull förbigås de också med tysthet af dem, som icke! vilja erkänna förnuftets bruk. Fördöljas må heller icke, att dessa till stöd för sig framdraga andra bibelställen; och hvilken bok kan varaj så skrifven, att, när man förbiser den egent-! liga meningen och sammanhanget, falska meningar ej kunna inläggas i densamma? Synnerligast har man från denna sida åberopat ett yttrande af densamme apostel, hvil-; ken uppmanade att man måtte pröfva allt, och hvilket yttrande lyder så: Våra krigsvapen! äro icke köttsliga, utan mäktiga för Gud att nederslå fästen, med hvilka vi kullslå de anslag och all höghet, som uppbäfver sig mot Guds kunskap, och tillfångatager allt förnuft under Christi lydnad (2 Kor. 10: 4, 5). Rätt. tolkadt, är likväl detta bibelställe så litet emot förnuftets bruk, att det tvärtom inskärper dess: nödvändighet. Ty hvarmed skall förnuftet, tillfångatagas, om icke genom ett högre förnuft, som skärper dess styrka, släcker dess sanningstörst och gör det fritt? Dämpadt och förqväfdt, upphör det att vara förnuft. Så! skulle nu, såsom Paulus ofelbart med dessa ord vill säga, det menskliga förnuftet, då det i; Christi ord hade förstått och erkänt sannin-, ningen, äfven bängifva sig åt hans lydnad och: söka verka Guds rikes verk. Så låta alla Bi-! belns förmenta inkast emot förnuftet lätt häfva: sig, när de rätt tolkas, och gifva då en långt herrligare mening. Men menniskorna äro i många fall ännu såsom små barn. Varna barnet att icke bruka; sina krafter; och det skall i alla sina dagar; förblifva klemmigt och klent, och aldrig komma till någon rätt utveckling af desamma. Man har uti den läras namn, den der just utgör det största eggelsemedlet för förnuftet och genom hvilken det först kommer till sin rätta styrka och insigt, så länge predikat emot förnuftet, att många allsicke våga pröfva. Tvärtom, de sky likt ett gift allt, som hotar rubba deras en gång insupna föreställningar, och insvepå sig under namn af tro, i ett sjelfvaldt mörker. För okunnige prester, som sjelfve ej gjort sig reda lör de lärors innehåll, som de förkunna, kan detta visserligen vara ganska beqvämt. Beqvämt vore tilläfventyrs, enligt många makthafvandes mening, om äfven i politiska och sociala frågor, de der ock stundom känna vara ganska beniga att reda, en bom kunde sättas för tanken. Men hvad som härutaf blir en gifven följd, är: så länge utvecklingen hämmas i förenämnde förnämsta hänseende, så länge hämmas också dess utveckling i hvarje annat; man stadnar i alla hänseenden efter, försänkt i råhet, vidskepelse och otro, samt deraf följande laster, brott och elände. Möjligen skulle ett folk i ett sådant omyndighetstillstånd synas lätt att styra. Men ingen kan göra sig förvissad, att ju det ej helt oförmodadt kan komma i alldeles motsatta ledares händer, då det ej vet att styra sig sjelft. Öfvergången från den ena ytterligheten till den andra är lätt: så äfven öfvergången från svärmeri och vantro till förakt och otro, från slafvisk underlånighet till afskuddande af alla ordningens och lydnadens band. Och huru ringa pund som erfordras att vigla upp och draga med sig en okunnig hop, har Erik Janssons exercpel icke längesedan visat. Åtmm—— sem — Hr professor Branting har önskat att få i Aftonbladet införd en förklaring i anledning af en föregående artikel uti den emellan honom och läkaresällskapet eller en dess ledamot uppÅr. VR Åh