klokt genomfördes. (Insändt.) Förnuftets pröfningsrättighet i trossaker. Ofelbart skulle en kommande tid förundra sig, att denna rättighet någonsin blifvit ifrågasatt. Emellertid, då vi nu gå att yttra några ord uti detta ämne, sker detta endast derföre, att så många ännu finnas, hvilka bestrida denna rätt. Ty då man ännu fortfarande kan predika mot förnuftet, utan att det tycks väcka anstöt, så måste häraf ettdera följa, antingen att man sjelf samtycker och gillar denna kamp mot förnuftet, eller också icke gjort sig reda för sjelfva frågans vigt. Det skulle för ett oförvilladt sinne synas obegripligt, hur denna rättighet någonsin kunnat bestridas. Vi ega uti intet fall någon annan organ, att skilja mellan sanning och lögn än förnuftet. Emellertid, knappt hade ett parti gjort sig herrskande inom den kristna kyrkan, förrän ur djupet af det mörker, som christendomens ljus ej ännu hunnit skingra, dess lärostadgars upphöjdhet öfver förnuftet framdrogs till dess försvar. Fördenskull blef, i den råIdande katholska kyrkan, denna lärans upphöjdhet öfver förnuftet snart gjord till en dogm, och var ett icke ringa vapen i hennes hand, för att, med stöd af bålet och bannstrålen, tilltvinga sig en blind lydnad för de kyrkliga stadgarne. Mot detta inkräktade, förslafvande välde reste sig väl Lu:her, jemte andra, uuder reformationstiden; men såsom tillika bekant är, förmådde hvarken han eller någon annan bland reformatorerna fullständigt genomföra protestantismens princip; mycket af den gamla surdegen s:od således qvar och lemnade materialier nog för uppförandet af en ny hierarkisk byggnad, på den gamla grundvalen. Lärodogmernas upphöjdhet öfver förnuftet blef derföre innan kort äfven här ett lika kärt som flitigt begagnadt vapen mot hvarje inkast mot deras ofelbarket, som man ej medelst bibeln, förnuftigt pröfvad och tolkad, förmådde vederlägga. Man må fördenskull icke heller undra, om, sedan bätre och renare åsigter låtit höra sig och börjat att af allmänheten med benägenhet omfattas, det gamla skränet mot förnuftet också högljuddare låter förnimma sig. Dock, vi vilja för ett ögonblick antaga, att dessa ifrare mot förnuftets bruk hade rätt; vi vilja antaga, att all öfversinnlig religiös sanning vore höjd öfver förnuftet och utan förnuftets bruk eller fattning på ett för oss sjelfva alldeles oförklarligt sätt blifvit oss uppenbarad. Men låtom oss se, hvartill ett sådant antagande leder. Bramanerna hafva sina religiösa urkunder, muhamedanerna sina, så väl som vi; och hvilken måttetock hafva vi för afgörandet al de enas eller andras företräde, om ej förnuftet? De kristna, ehuru alla bekännande samma ene Christus och alla stödjande sina läror på er och samma religiösa urkund, äro dock söndrade i särskilda kyrkosamfund, och bibeln sjelf visar, huru strax från kristei.domens upprinnelse skiljaktiga åsigter rörande den kristna tron och det kristna lefvernet egt rum. Skola: nu dessa förblifva evigt söndrade från hvarandra; eller hvad skall lösa striden dem emellan, om ej förnuftet? Katholiken har sina åsigter, Methodisten sina, Svedenborgaren sina; och hvem skall afgöra, om och i hvad mån den ene eller andre har rätt, om intet förnuft får brukas? Mera lärer intet behöfva anföras, för att visa sjelfva antagandets orimlighet. Också förkasta dessa kämpar emot förnuftet visst ingalunda till alla delar förnuftets bruk. De äro ofta nog ganska stora sofister och slå icke sällan ganska väldigt omkring sig med sina logiska formler och deduktioner. De hålla gerna så kallade bibelförklarivgar, det de ju icke kunde, om de ej medgåfve möjligheten af en förklaring. Men går man dem med den enkla dagsklara sanningen för nära inpå lifvet, att de ej längre mäkta reda sig: då gömma de sig, likt nattugglorna i sina mörka nästen; då höja de sine rop mot det helgerånande förnuftet. Vi vilja icke peka, att saker gilvas, som är svåra för försuftet stt reda; och att de re ligiösa frågorna — ju mer intrasslade de blifvi! Igenom en förvänd to kning och ju mindre hem: Imastadd och öfvad i andliga saker den mensk: liga tanken är — höra till dessas antal, vilja v lieke bestrida. Lika litet vilja vi förneka, att: förklaringsförsöken öfver dylika frågor, så vä Isom öfver andra, svåra misstag blifvit begångna Hela den cehristna kyrkans historia bär häron