ling. De voro intagna af Dörners frimodighet, af den hän
gifvenhet som han visat för folkets sak.
Presidentens klocka, som ljöd högt öfver hela salen
tillkännagaf att förhandlingarne åter skulle begynna. Er
talare, som åtnjöt den största popularitet, hade bestigit tri
bunen. Han väntade till dess det sorl lagt sig, som råde
i hvarje större församling, innan den, efter att hafva blif
vit upprörd såsom det svallande hafvet, återfått sitt van
liga lugn. Under denna tid sväfvade ynglingens djerfv
blick öfver församlingen. Han var knappast nitton år oc!
dock utöfvade han ett stort herravälde öfver män.
Redan på gymnasium hade han med bestämdhet utta
lat sig för den republikanska statsformen. Hans uppsat
härom föll i auktoriteternas händer och hade den verkar
att han då blef relegerad. Hans fader, sedermera en be
kant frankfarterdeputerad, som satt på yttersta venstern
hade före Mars varit svårt förföljd och i det s. k. Haus
vogtei måst undergå en långvarig undersökningsarrest. So
nen kunde icke förgäta dessa regeringens synder, och ti
digt vaknade i hans hjerta ett vildt hat mot despotismer
och tyranniet. Revolutionen fann honom i Berlin såsom
student. Med häftig passion störtade han sig i dess ar
mår; han omfattade den med glödande kärlek, såsom sir
flicka, såsom en högt älskad qvinna. Med blind fanatisn
hängaf han sig åt den nya rörelsen och hänförde hoper
genom sin djerfhet, sin häftighet. Han hade förklarat sig
för den sociala republiken och utöfvade derföre ett betyd
ligt inflytande på de arbetande klasserna, hvilka betrak.
tade hans ord såsom orakel. En tidning, hvilken han ut
gaf under namn afder Volksfreund, representerade denn:
rigtning och predikade det nya evangelium i ett uppvig
lande, blodigt språk.
Innan han öppaat sin mun, utbröt ett högt bifailsju
bel bland mängden, så snart han visade sig. på tribunen
Talaren bugade sig kueppast märkligt. Han varredan var
vid sådana hyllningar. Han uttalade i skarpa ordalag sir
mening om de förestående valen. Han vredgades deröfve;
att folket icke stått på sig och genomdrifvit direkia ur-
val. Han ådagalade penningens makt, möjligheten af mu-
tors inverkan. Han rasade mot bourgeoisien, mot det fega
tröga borgarefolket, som icke utfört revolutionen, men ick