BERLIN OCH BRESLAU 1847—1849.) Roman åar MAX RING. FÖRRA DELEN: MARIE. Åh ja, man slår sig ändå ut med sparsambet, svarade machinarbetaren. Det kunde väl icke skada om vi kunde förtjena litet mer; men herr Borsig säger, att då kunde han icke reda sig sjelfn. Det är påtronernas vanliga fras. Kapitalets tyranni måste upphöra. Arbetaren skall såsom intressent deltaga j affären. Endast på det sättet kan ban hje!pas. ,Ja, POg är min tanka äfvenledes sådan, svarade Rolf. Om arbetaren finge en lämplig del utaf afkastningen, så blefve hans belägenhet bättre; det är klart som dagen. Ni bör tala derom med edra vänner. Säg dem biott alt denna plan kommer från mig. oo Men herr Borsig lär icke vilja gå in på den saken; heldre stänger han sina verkstäder, invände machinarbet2ren. Åh, säll åt honom rigtigt bar. Bourgeosis-patronen är alltid rädd och eftergifven, om man blott går honom rigtigt på lifvet.n Dessa läror hade redan burit sina frukter. Söndringen melian arbetare och kapitalister blef med hvarje dag större och betydligare. ÅA ena sidan misstroende, och fruktan å den andra hade blifvit utsådda och tillväxte dagligen. Den innerliga harmoni mellan alla, hviiken följde på de sköna marsdagarne , började redan att försvinna. De förmögnare fruktade de fattigares för hvarje dag stegrade anspråk; de fattigare deremot eller arbetarne blefvo hållna i en oupphärlig gäsning genom de moderna folktribunernas retande lötten och vindlande theorier. Näringstösheten tog öfverhand under det fortfarande oroligatillståndet. De olika klassernas mångfaldigt hrarandra krossande intressen framträdde allt skarpare. Alla dessa intressen til. sammanstagna måste med tiden hjelpa det störtade:syste ) Se A. B. JM 89—92, 94, 97, och 100—105: