BERLIN OCH BRESLAU 1847—1849.)
Roman åar MAX RING.
FÖRRA DELEN:
MARIE.
Åh ja, man slår sig ändå ut med sparsambet, sva-
rade machinarbetaren. Det kunde väl icke skada om vi
kunde förtjena litet mer; men herr Borsig säger, att då
kunde han icke reda sig sjelfn.
Det är påtronernas vanliga fras. Kapitalets tyranni
måste upphöra. Arbetaren skall såsom intressent deltaga
j affären. Endast på det sättet kan ban hje!pas.
,Ja, POg är min tanka äfvenledes sådan, svarade Rolf.
Om arbetaren finge en lämplig del utaf afkastningen, så
blefve hans belägenhet bättre; det är klart som dagen.
Ni bör tala derom med edra vänner. Säg dem biott
alt denna plan kommer från mig. oo
Men herr Borsig lär icke vilja gå in på den saken;
heldre stänger han sina verkstäder, invände machinar-
bet2ren.
Åh, säll åt honom rigtigt bar. Bourgeosis-patronen
är alltid rädd och eftergifven, om man blott går honom
rigtigt på lifvet.n
Dessa läror hade redan burit sina frukter. Söndringen
melian arbetare och kapitalister blef med hvarje dag större
och betydligare. ÅA ena sidan misstroende, och fruktan å
den andra hade blifvit utsådda och tillväxte dagligen. Den
innerliga harmoni mellan alla, hviiken följde på de sköna
marsdagarne , började redan att försvinna. De förmög-
nare fruktade de fattigares för hvarje dag stegrade an-
språk; de fattigare deremot eller arbetarne blefvo hållna
i en oupphärlig gäsning genom de moderna folktribuner-
nas retande lötten och
vindlande theorier. Näringstöshe-
ten tog öfverhand under det fortfarande oroligatillståndet.
De olika klassernas mångfaldigt hrarandra krossande in-
tressen framträdde allt skarpare. Alla dessa intressen til.
sammanstagna måste med tiden hjelpa det störtade:syste
) Se A. B. JM 89—92, 94, 97, och 100—105: