Korrespondens-artikel. Paris d. 23 April 1850. Den fortfarande agitationen mot republiken hos det reaktionära partiet ger tydligt tillkänna att förbittringen hos de moterata är outsläcklig, hvilket de ock låta framlysa vid hvarje gynnande tillfälle. Nu liksom tillförne uppsökas alla användbara medel för att reta, uppägga eller locka folkmassan till desperation, men liksom förut äro dessa försök fruktlisa. Våld, spioneri och polisdespotism hafva aldrig spelat en större och vågsammare roll än i närvarande stund. men detta oaktadt har aldrig Paris i det stora hela framvisat en trefligare anblick. Vår vackra stad fröjdar sig nu åt den mest omvexlande liflighet. Alla hoteller äro uppfyllda med resande, handel och fabriker hafva vid vårens ankomst tagit en förvånande fart. Aristokraterna skrika och harmas just öfver detta lyckliga förhållande, emedan de önskade se sakerna he!t annorlunda. Folket åter utgör nu det konservativa partier och är arbetsamt och fredligt, nöjdt med hvad som är, i förhoppning på framtida successiva förbättringar, samt har kommit till den kloka öfverenskommelsen, att om möjligt icke af maktmissbruken låta reta sig till några excesser. Märkligt nog är för öfrigt, att massan mera synes fördraga intrång och orättvisor från maktens sida under republiken än under kunglighetens välde, och får blott konstitutionen vara i fred så bortfrätes nog så småningom af sig sjelf, tänka de, det som är mögladt och qvarstår i andra inrättningar, oföreoligt med republiken. Öfverläggningarne om deportationslagen hafva bland allmänheten väckt ett lifigt intresse, i synnerhet frågan om dess tillämpande på de redan dömde. Lamartine har åter bestigit tribunen, yrkande rättvisa och mensklighet, värdigt talaren och Frankrike. Odilon Barrot har haft mod att bryta sin långa tystnad för att liksom påminna den förvånade allmänheten om den vältalige och frisinnade oppositionsmannen från flydda d gar. Uppehållen och styrkt af den goda sak för hvilken han stridde, återvann han sin fordna inspiration och i trots af motpartiets alla försök, krossade med sitt ord försöket att tillämpa denna alltför stränga lag på de i Bourges och Versailles dömde frihetsmännen. — Man har anmärkt att alla de stora talarne på högra sidan hafva afbållit sig ifrån att deltaga i diskussionen om denna stränga åtgärd. De hafva öfverlemnat projektets försvarande åt ministeren och utskottet, åtnöjande sig sjelfve att knata, afbryta och förvilla. Deremot har oppositionen försvarat och mildrat genom alla sina mest imponerande organer, såsom Lamartine, Victor Hugo Jules Fayre, slutligen Odilon Barrot. I anledning af det nederlag majoriteten i denna fråga lidit, talades om ministrarnes afsked. Som detta icke sedermera bekräftat sig, hafva de troligen besinnat sig på saken — och stanna qvar. Som oförsonligheten tyckes utgöra de rådande principerna i deras system, så hafva de beslutat att på annat sätt söka ersättning för den retroaktivitetslag som undsluppit dem. Efter att hafva grundat ett lagsystem, som fångslar kroppen och förlamar själen, som dömmer till ständig landsförvisning och dödar hvarje förhoppning om återseende af fosterjorden, äro de ändock icke nöjde: det återstår dem ännu att slita hjertats heligaste band. De män hvilka gifvit sig namn af familjens och äganderättens beskyddare, vilja åt de olyckliga, hvilka dömas att framsläpa sitt lif i en ödemark, 4,500 lieues från fåderneslandet, förnekade trösten af en makas, en moders eller sica barns närvaro. Den ädle Lamartine har här haft ett nytt tillfälle att uppträda som mensklighetens och de oskyldiges försvar rare. Han har sökt anslå själens ömmaste strängar, han har som exempel framställt madame de Lavalette, som med kärlek och hjeltemod delade sin mans öde, madame de Polignac som inneslöt sig i citadellet vid Ham, med sin make Carl X:des minister. Han har slutligen frågat, om Frankrike skall vara srymmare än England är mot dem, som föras till Nya Holland, eller grymmare än sjelfva Ryssland, mot de olycklige hvilka skickas till Siberien? Alt var dock förgäfves. Majoriteten tillslöt både hjerta och öra och adopterade ministerens och kommissionens förslag med 361 röster mot 302 samt hänsköt saken till styrelsens afgörande för hvarje fall serskildt. Polisens stränghet tilltager med hvarje dag och öfverskrider både ordningens och lagens gränsor. Ingen tidning får mera säljas på öppen gata, de stackars kolportörerna förföljas öfverallt. På qvällarne få inga republikanska blad säljas, endast de reaktionära såsom Gazette de France, La Patrie och Le Moniteur. Deremot göres beslag på den moderat-republikanska tidningen Lvenement, hyvilken till och med bundtvis sönderrifves på öppen gata af polisens handtlangare. De trenne reaktionära och tillåtna tidningarne äro föga i publikens smak, hvaremot folket så omringar läskabinetterna för att erhålla VEvnement, VE:staffette och Democratie Pacifique, att man knappt kan komma dit. Redaktionen af IEvenement har uti inkörsporten af det hus som tillhör redaktören af La Presse, Emile Girardin, etablerat en försäljningsbyrå för sin tidning, och för att erhålla ett nummer är man om qväliarne nästan tvungen att göra queue på trottoiren utanför. Den 21 April. Republikens årsfest kommer att firas. Beslutet derom har i nationalförsamlingen varit enhälligt, med undantag af 41 röster. Republikens fiender hafva gjort hvad de kunnat för att undvika denna högtid, de hafva till och med varit nära att sätta en välgerning till skylt för sin egen motvilja, men denna tanke vågade icke ens uttala sig i tribunen. Man har vid närmare eftersinnande troligen funnit, det olyckan var för helig att tjena till affisch för ett parti. — Proklamationer och affischer omvexla för hvarje dag. För första gången har en blifvit synlig i dog på morgonen, hvilken i omätliga bokstäfver har till öfverskrift: Paris tuera la Fratice, samt i öfrigt begär ingenting mindre än att styrelsen skall flyttas från Paris till någon annan stad, t. ex. Tours. Affischen i sin helhet är blott en så kallad puff för en reaktionär brochyr. Tvenne andra hafva äfven i dag utkommit. Den ena innehåller: Qandidat de Vordre et du travail: Leclerc, enfant de Paris. Den andra: Candidature de Leclerc. Aux Ouvriers: votez pour I-cierc. Ingen af alla dessa hafva någon underskrifi. — Af de soldater, bvilka ligga i garnison i Orleans, 55 till antalet, hafva 48 voterat på Eugåne Sue samt 5 på Leclerc, 2 perdues. . Med den största förvåning hafva vi af Aftonbladet sett hvilka nyheter Posttidningen och Morgonbladet härifrån erhållit för att åt allmänheten meddela, såsom t, ex. att då frihetsträden redhöggos, blusmän