de stå. Låtom oss då skärskåda dessa uttryck. j Allt hänger härvidlag på orden efter anställd pröfning. Det är väl sant, att dessa uttryck stå i omedelbar följd efter ephorusn. Men resulterar väl häraf, att det är eforen, som skall anställa sjelfva denna pröfning? och göra det ensam? och derefter ensam hafva att bestämma huru pröfningen slår ut, eller hvad slutsats för förslagets antagande af denna pröfning bör dragas? — Visst icke! Cirkuläret säger väl icke på detta ställe uttryckligen, hvem som skall anställa pröfningen, och hvem som har att afgöra huru pröfningens resultater skoa bedömas, för att lägga sin vigt i vågskålen. Men, till en början, står der heller icke, att biskopen ensam har att göra det. Dermed förfaller hörastenen för hela den F:ska sidans resonnemang i denna punkt. Och, efter det i cirkuläret irke uttryckligen läses, hvarken att eforen ensam skall göra pröfningen, ej belier hvilken annan den tillkommer, så måste man gå till kontextens mening. Hvilken kan denna vara? Omöjligen någon annan, än att det (sammansatta) gemensamma lärarekollegiet, jemte biskopen, har att anställa pröfningen, d. v. s. under och genom sina öfverläggningar komma till en pröfvad sluttanke i frågan ; hvilken sluttanke sjelf, derest den icke annorlunda kan utrönas, måste finnas genom omröstning, då flertalet afgör, såsom cirkuläret nyss förut antyder. Emellertid erkänna vi gerna, att tvenne tolkningssätt af denna punkt i cirkuläret äro möj liga: a) det ena, till meningen orimligt, ehuru såsom man ser, af ordställningen icke direkte motsagdt; b) det andra rimligt och äfven med ordstäilningen förenligt, ehuru icke der direkte uttaladt. Nu är det som det af oss i dag införda kongl. brefvet af den 10 April tillkommer, och utvisar, att regeringen förklarar sig sjelf för det sistnämnde af desse begge tolkningssätt. Regeringen har nemligen bifallit Westerås sammansatta lärarekollegii flertals tanke i föreningsfrågan, med ogillande af minori!etens (de 4 renitenternes), och tillika med underkännande af biskop Fahlerantz mening, hvilken eljest (om nemligen eforen egtatt blott efter sin pröfning och efter hvad han ansåg lämpligt eller ej, stadfästa eller förkasta försiaget) onekligen varit rätt. Det måste således i och med detta kungabref, åtminstone bädanefter, icke få gifvas mer än en tolkning af 6 8: den här uppe under b inryckta, innebärande, att reformen hvarken till sak eller sätt underkastas eforens godtfinnande eller hans pröfning, i högsta hand. I och med detsamma som biskop Fahlcrantz sålunda af regeringen erhållit svar, har äfven insändaren i P. T. bekommit det, i allt hvad han rörande sak kan behöfva. Ty hvad ban i ingressen af sin artikel mot Aftonbladet anspelar om hämndeutgjutelser mot biskop F., hvilka skulle härleda sig från särdeles en af de män hvilka anses tillhöra den tidningens (AB:s) redaktion, så är dylikt af alltför ömklig art, ati kräfva ett upptagande. Hvad som bärmed menas, kan nog enhvar förstå; men att Aftonbladets artiklar rörande Westeråsaffären endast härrört af hr F:s egna faktiska tillgöranden, kan hvarje opartisk läsare sjelf bedöma; och insändaren i P. T. må tro hvad han vill, så är det emellertid säkert, att, derest den i Aftonbladsredaktionen anspelade skulle mot hr F. velat gå till väga med vhämnd, så hade han kunnat vidröra långt ömtåligare punkter. Vi, för vår del, anse visserligen hr F. hafva haft orätt i sitt sätt att taga skolreformen, likasom i sin begäran om tillgodonjutandet af biskopslönen redan första året, med förbigående af skolbyggnadsfonden. Och emedan vi så ansågo, och tillika betraktade dessa ämnen för principen vigtiga, hafva vi gjort dem till föremål för offentlig diskussion. Men hr F. sjelf vilja vi så litet ondt, och tillönska honom tvertom så mycket godt, att vi med uppriktigt nöje sett det ofvaninförda kungabrefvet, som innefattar ett ogillande af hans åsigt om hindren, likväl icke derjemte medbringa någon formlig tillrättavisning af det skarpare slag, som somlige bruka kalla skrapa,, och hvarom en annan tidning, straxt efter detta regeringsbesluts fattande, talade såsom ett faktum. Det är onekligt, att man kan läsa cirkulärets 6 8 med den art tolkning vi ofvanföre karakteriserat (vid a), så fort man icke vill acceptera en rimlig mening under orden. Denna tolkning har hr F. omfattat, och kunde måhända som theolog destohellre göra det. Regeringen behöfdesåledes blott upplysa honom om, att detta tolkningssätt icke utgjorde regeringens mening. Detta har skett. Mera erfordrades icke. Hvad hr F:s själafrände i P. T. yttrat om tvenne andra punkter: Biskopslönen och Herlabrefvet, tarfvar lika litet något vidare genmäle från A. B:s-sida, då A. B:: tänkar derom förut blifvit tillräckligen! framlagda; och regeringens beslut i -lönefrågan ) ärbekant. ) Blott ett ord må i förbigående nämnas om lönefrågan. Ins:n i P. T. releverar synnerligen den omständigheten att Westerås Skolbyggnadskassa skall vara så rik, att den lärer hafva en behållning af mer än 400,000 rdr bko, likasom poatt biskopslönen i Westerås icke är 20,000 rdr, utan; efter fem års medelbelopp, något öfver 8000 rdr. Beträffande det förra, lärer det väl — äfven med