de stå. Låtom oss då skärskåda dessa ut-
tryck. j
Allt hänger härvidlag på orden efter an-
ställd pröfning. Det är väl sant, att dessa
uttryck stå i omedelbar följd efter ephorusn.
Men resulterar väl häraf, att det är eforen, som
skall anställa sjelfva denna pröfning? och göra
det ensam? och derefter ensam hafva att be-
stämma huru pröfningen slår ut, eller hvad
slutsats för förslagets antagande af denna pröf-
ning bör dragas? — Visst icke!
Cirkuläret säger väl icke på detta ställe ut-
tryckligen, hvem som skall anställa pröfningen,
och hvem som har att afgöra huru pröfningens
resultater skoa bedömas, för att lägga sin vigt
i vågskålen. Men, till en början, står der heller
icke, att biskopen ensam har att göra det.
Dermed förfaller hörastenen för hela den F:ska
sidans resonnemang i denna punkt.
Och, efter det i cirkuläret irke uttryckligen
läses, hvarken att eforen ensam skall göra pröf-
ningen, ej belier hvilken annan den tillkommer,
så måste man gå till kontextens mening. Hvil-
ken kan denna vara? Omöjligen någon annan,
än att det (sammansatta) gemensamma lä-
rarekollegiet, jemte biskopen, har att anställa
pröfningen, d. v. s. under och genom sina öf-
verläggningar komma till en pröfvad sluttanke
i frågan ; hvilken sluttanke sjelf, derest den
icke annorlunda kan utrönas, måste finnas ge-
nom omröstning, då flertalet afgör, såsom cir-
kuläret nyss förut antyder.
Emellertid erkänna vi gerna, att tvenne tolk-
ningssätt af denna punkt i cirkuläret äro möj
liga: a) det ena, till meningen orimligt, ehuru
såsom man ser, af ordställningen icke direkte
motsagdt; b) det andra rimligt och äfven med
ordstäilningen förenligt, ehuru icke der direkte
uttaladt.
Nu är det som det af oss i dag införda kongl.
brefvet af den 10 April tillkommer, och ut-
visar, att regeringen förklarar sig sjelf för det
sistnämnde af desse begge tolkningssätt. Rege-
ringen har nemligen bifallit Westerås sam-
mansatta lärarekollegii flertals tanke i före-
ningsfrågan, med ogillande af minori!etens (de
4 renitenternes), och tillika med underkännande
af biskop Fahlerantz mening, hvilken eljest
(om nemligen eforen egtatt blott efter sin pröf-
ning och efter hvad han ansåg lämpligt eller
ej, stadfästa eller förkasta försiaget) onekligen
varit rätt. Det måste således i och med detta
kungabref, åtminstone bädanefter, icke få gif-
vas mer än en tolkning af 6 8: den här uppe
under b inryckta, innebärande, att reformen
hvarken till sak eller sätt underkastas eforens
godtfinnande eller hans pröfning, i högsta hand.
I och med detsamma som biskop Fahl-
crantz sålunda af regeringen erhållit svar, har
äfven insändaren i P. T. bekommit det, i allt
hvad han rörande sak kan behöfva. Ty hvad
ban i ingressen af sin artikel mot Aftonbladet
anspelar om hämndeutgjutelser mot biskop
F., hvilka skulle härleda sig från särdeles en
af de män hvilka anses tillhöra den tidningens
(AB:s) redaktion, så är dylikt af alltför ömk-
lig art, ati kräfva ett upptagande. Hvad som
bärmed menas, kan nog enhvar förstå; men att
Aftonbladets artiklar rörande Westeråsaffären
endast härrört af hr F:s egna faktiska tillgö-
randen, kan hvarje opartisk läsare sjelf bedö-
ma; och insändaren i P. T. må tro hvad han
vill, så är det emellertid säkert, att, derest
den i Aftonbladsredaktionen anspelade skulle
mot hr F. velat gå till väga med vhämnd, så ha-
de han kunnat vidröra långt ömtåligare punkter.
Vi, för vår del, anse visserligen hr F. hafva
haft orätt i sitt sätt att taga skolreformen, li-
kasom i sin begäran om tillgodonjutandet af
biskopslönen redan första året, med förbigåen-
de af skolbyggnadsfonden. Och emedan vi så
ansågo, och tillika betraktade dessa ämnen för
principen vigtiga, hafva vi gjort dem till före-
mål för offentlig diskussion. Men hr F. sjelf
vilja vi så litet ondt, och tillönska honom
tvertom så mycket godt, att vi med upprik-
tigt nöje sett det ofvaninförda kungabrefvet,
som innefattar ett ogillande af hans åsigt om
hindren, likväl icke derjemte medbringa nå-
gon formlig tillrättavisning af det skarpare
slag, som somlige bruka kalla skrapa,, och
hvarom en annan tidning, straxt efter detta
regeringsbesluts fattande, talade såsom ett fak-
tum. Det är onekligt, att man kan läsa cir-
kulärets 6 8 med den art tolkning vi ofvan-
före karakteriserat (vid a), så fort man icke
vill acceptera en rimlig mening under orden.
Denna tolkning har hr F. omfattat, och kunde
måhända som theolog destohellre göra det.
Regeringen behöfde- således blott upplysa ho-
nom om, att detta tolkningssätt icke utgjorde
regeringens mening. Detta har skett. - Mera
erfordrades icke.
Hvad hr F:s själafrände i P. T. yttrat om
tvenne andra punkter: Biskopslönen och Her-
labrefvet, tarfvar lika litet något vidare gen-
mäle från A. B:s-sida, då A. B:: tänkar der-
om förut blifvit tillräckligen! framlagda; och
regeringens beslut i -lönefrågan ) ärbekant.
) Blott ett ord må i förbigående nämnas om löne-
frågan. Ins:n i P. T. releverar synnerligen den
omständigheten att Westerås Skolbyggnadskassa
skall vara så rik, att den lärer hafva en behåll-
ning af mer än 400,000 rdr bko, likasom poatt
biskopslönen i Westerås icke är 20,000 rdr, utan;
efter fem års medelbelopp, något öfver 8000 rdr.
Beträffande det förra, lärer det väl — äfven med